Journalisternas hån undergräver journalistiken
När maskerade ligister och våldsverkare dikterar villkoren för vem som får rapportera vad och var, hotas journalistikens förutsättningar på allvar. Det borde bekymra landets journalister mer än att de fått konkurrens från nya aktörer som lever på donationer.
Den svenska journalistkåren framstår alltmer som ett skrå som slår vakt om sina privilegier, snarare än en yrkeskår som drivs av ett journalistiskt kall och en principfast tro på yttrande- och pressfriheten. För en journalist som drivs av det senare vore ryggmärgsreflexen given om en annan journalist utsattes för hot och våld i sin yrkesutövning, även om man inte delade vederbörandes syn på samhället eller arbetsmetoder.
När frilansjournalisten Joakim Lamotte reste till Trollhättan för att rapportera från stadsdelen Kronogården, som helgen innan hade skakats av kravaller där bland annat en polisbil stacks i brand, omringades han och misshandlades av maskerade ligister som även stal hans inspelningsutrustning. Detta skedde inför ögonen på uniformerade poliser som av videoupptagningen att döma inte gjorde mycket för att stävja oroligheterna.
Man hade kunnat föreställa sig att scenerna i Trollhättan, där en journalist attackeras av en mobb utan att ordningsmakten ingriper, skulle väcka vrede och upprördhet bland landets journalister. I stället har reaktionerna från landets journalister i huvudsak varit två: kompakt tystnad eller föraktfulla kommentarer om Lamotte.
I stället för att fokusera på det allvarliga i hoten mot yttrandefriheten har många valt att förminska det som hände och förlöjliga Lamotte. Särskilt roligt har man haft åt uppgiften att Lamotte ska ha skrivit ett tidsinställt avskedsbrev på Facebook för den händelse att han inte skulle komma levande hem från Kronogården. Detta har ett antal journalister, som de profilerade reportrarna vid Svenska Dagbladet Negra Efendic och Mathias Ståhle gjort sig lustiga över. För den som sett videoklippen från Trollhättan fastnar skrattet i halsen. Stämningen är påfallande hotfull och de närvarande poliserna tycks inte kapabla att hantera situationen ifall den skulle eskalera ytterligare.
Joakim Lamotte är en kontroversiell person i det svenska medielandskapet och har genom sin okonventionella stil retat upp många journalistkollegor. Att han har bakgrund på ett av Sveriges Televisions mest prestigefyllda program, Uppdrag Granskning, men valde att gå sin egen väg, gör förmodligen inte saken bättre. 2015 började han att bedriva en form av medborgarjournalistik med hjälp av sin mobiltelefon. Hans Facebooksida, som är den plattform som han huvudsakligen publicerar sig på, har över 200 000 följare, publiksiffror som få svenska medier kan stoltsera med.
Som Marx konstaterade: intresset ljuger aldrig.
Lamotte har anklagats för sensationslystnad och alarmism. Han väljer att bevaka ämnen som polariserar och rör upp känslor, som förortskravaller och sexuella övergrepp. Han har också riktat kritik mot de etablerade nyhetsmedierna och deras, enligt honom, undermåliga bevakning av de nyhetshändelser som engagerar mest. Lamotte finansierar sin medborgarjournalistik genom frivilliga swishinbetalningar från sin publik, något som också brukar framhållas av hans kritiker vid de traditionella redaktionerna som ett kvitto på att han inte är en seriös aktör. Många har också gjort sig lustiga över hans upprörda tonfall, inte minst i de videor i form av långa monologer som han spelar in i sin bil.
Även om man skulle köpa kritikernas beskrivning av Lamottes verksamhet, att han inte skulle vara en riktig journalist, att hans arbetsmetoder och sensationslystnad är tveksamma, att hans tonläge är polariserande eller löjeväckande, ger det ingen rätt att försöka tysta honom, att hota eller angripa honom fysiskt och stjäla hans egendom, som hände i Trollhättan.
De etablerade mediernas reaktioner på händelserna i Trollhättan riskerar att polarisera mer än Lamottes mest högljudda bilmonologer. De som sett videon från Kronogården och sedan läser reaktionerna från tunga medieföreträdare kommer inte att få ökat förtroende för de traditionella mediehusen. Det borde också journalisterna förstå. Hur ska då de förminskande och nedlåtande reaktionerna förstås?
Det redaktörer och mediechefer borde fråga sig är varför det inte var deras reportrar som var på plats i Trollhättan.
De senaste åren har det svenska medielandskapet förändrats i grunden. Tidningar har lagts ned och slagits samman, redaktioner har krympt, arbetstillfällena har minskat i antal. I fjol meddelades att Bonniers köper upp Mittmediekoncernen med ett tjugotal tidningstitlar, och i veckan meddelade Hallpressen att den slår samman sina papperstidningar till en stor övergripande länstidning. I takt med att redaktionerna krymper är det allt fler som slåss om de få platser som finns kvar och därför gör sitt yttersta för att hålla sig kvar på insidan. Samtidigt etablerar sig nya aktörer, alternativa medier och enskilda aktörer som Lamotte, som drar storpublik och finansierar sin verksamhet genom donationer.
De är inte förvånande att många på de traditionella mediehusen önskar att de kunde vända denna utveckling. Som Marx konstaterade: intresset ljuger aldrig. Däremot är det problematiskt att journalisterna på insidan inte inser att det är just den typ av förhållningssätt som reaktionerna på händelserna i Trollhättan som både undergräver förtroendet för de traditionella medierna och som skapar utrymme för alternativa medieaktörer som Lamotte. Det redaktörer och mediechefer borde fråga sig är varför det inte var deras reportrar som var på plats i Trollhättan.
Det journalistkåren som helhet borde fråga sig är vilka de långsiktiga konsekvenserna för journalistiken blir om ligister och våldsverkare tillåts diktera vem som får rapportera vad och var.