Rutger Brattström: Julen har blivit kapitalismens högtid

Denna julafton blev jag återigen påmind om varför man firade högtiden förr. Det var i slutet av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton då Tage Danielssons berättarröst sa de bevingade orden: ”den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.” Numera firar vi kapitalismen, även om Karl-Bertil stretade emot i år igen.

Aldrig handlar vi så mycket som under årets mörkaste veckor. Aldrig är vi så känsliga för nya trender. Aldrig har så många varor flödat in från länder långt borta samtidigt som ekonomin gått varm här hemma. Julen har blivit kapitalismens högtid och det ska vi vara tacksamma över.

Tänk om du hade behövt skapa hela julbordet från grunden. Bara sillen och potatisen hade blivit en enorm arbetsinsats. Att plöja åkern på våren, så potatis, rensa ogräs, skörda, fiska sill, rensa och filea, grava och lägga in hade en del klarat av, även om det krävt mycket arbete. Men hur många hade också haft tid och ork att hålla en gris med mat hela året, bara för att få rullsylta och julskinka? Hur lång tid hade du behövt för foderhållning, slakt och matlagning? Hade du ens klarat av det? 

Hur många hade också haft tid och ork att hålla en gris med mat hela året, bara för att få rullsylta och julskinka?

Timbros egen chefsekonom Fredrik Kopsch har lagat all sin julmat från grunden. Trots att han inte fiskade sillen själv, utan bara lade in den, tog det honom en hel vecka av heltidsarbete att ställa i ordning festen. I mindre utvecklade ekonomier, med lägre grad av samarbete, är det här vardagen.

Nej, det är tur att vi inte behöver göra allt själva, då hade vi inte fått mycket gjort. I stället har människor under lång tid ägnat sig åt allt mer specialisering. Genom att fokusera på att göra en sak blir man bättre på hantverket och kan arbeta mycket effektivare. Snart kommer man på nya bättre tekniker och smarta idéer för att automatisera arbetet.

Genom att inte göra allt kan vi göra så mycket mer.

Specialisering är bara möjlig om vi handlar med varandra. Det är meningslöst att producera prinskorvar till 300 julbord om man bara ska bjuda in till ett. Om man däremot kan byta prinskorvarna mot köttbullar, grisfötter och rökt lax, då är det värt att stoppa korv sent in på natten.

Marknaden gör att vi kan jobba åt andra – för vår egen vinning. Tillsammans kan vi göra så mycket mer än om vi var isolerade ensamma individer. När vi jobbar för vår egen skull anstränger vi oss mycket hårdare. Utbytet av varor och tjänster är en verklig gemenskap som alla vinner på.

En öppen marknad med fri konkurrens är en vacker sak året om, men julen har verkligen blivit kapitalismens högtid, julmarknader poppade upp som svampar ur jorden och människor reste långväga för att besöka dem. Marknadsekonomin tillgodosåg nästan alla önskningar som människor var beredda att betala för. Våra julbord dignade av skinkor och frestelser. Och under granen låg högar med rimförsedda klappar.

Inget annat fenomen har spelat så stor roll för mänsklighetens välstånd som människors fria utbyte av varor och idéer.

Det är rimligt att årets viktigaste firande har blivit ett firande av marknadsekonomin med julmarknader, presentkort och efterföljande mellandagsrea. Inget annat fenomen har spelat så stor roll för mänsklighetens välstånd som människors fria utbyte av varor och idéer. Sedan 1850-talet har världsekonomin i stort sett hundrafaldigats i storlek. Vi behöver inte längre Kristus mirakel för att fisk och bröd ska räcka till en växande befolkning. Det klarar marknaden själv.

När tomten kom med klapparna i år, då skänkte jag en tanke till de entreprenörer som vågat investera i produktionen av klapparna vi köpt åt varandra. Tacka de butiksinnehavare som gör ett viktigt jobb i att tillhandahålla de varor vi söker, och de globala leverantörer som gör det möjligt att köpa billiga produkter från alla världens hörn. De jobbar inte gratis – men de jobbar hårt.