Idéer Essä
Vad Kalle Anka och hans vänner kan lära oss om politik
Snart bänkar sig svenska folket återigen framför Kalle Anka och hans vänner. Men de borde förmodligen plocka upp Carl Barks serier i stället, för de håller både högre kvalitet och politiska lärdomar, skriver Patrik Strömer.
Ja, det är en märklig tradition. Och vi vet vid det här laget att det beror på att Sverige under decennier hade ett statligt TV-monopol. Snart kanske meta-traditionen inte längre är att den äldsta manliga tittaren utbrister ”en sådan färg skulle man ha” när schackbrädena målas i Tomteverkstaden, utan att den yngre generationen suckar om att ”vi vet att det aldrig fanns tecknad film när ni var små”. Men för den som har lite högre anspråk på bildning än att bara slaviskt upprepa traditioner, finns det mycket mer att hämta på annat håll än den timme då tecknad film får symbolisera Disney.
Carl Barks (1901-2000) är den tecknare som skapade Ankeborg och flera av karaktärerna där. Moderna läsare kan hålla Don Rosa som en favorit, men det är Carl Barks som är det ursprungliga, originella geniet. Inte bara att han lyckades flytta den koleriska ankan från film till stillbilder eller ens att han producerat fascinerande, roliga och sedelärande äventyr. Många av de andra karaktärerna; Kajsa, Knattarna, Farbror Joakim, Oppfinnar-Jocke, Björnligan, Gröngölingarna och många fler är också resultat av hans fantasi.
I många länder är Musse Pigg den klassiska Disneyfigur som är mest känd, men 1948 utkom den första Kalle Anka-tidningen i Sverige med Kalle Anka som brandman som huvudberättelse. Där får han efter flera misslyckade utryckningar gå omkring med en våt säck och släcka gräsbränder, en förödmjukelse som inte blir bättre av att knattarna till slut räddar situationen. Kalle Anka & Co är den äldsta serietidningen som fortfarande utkommer i Sverige. Från början en gång i månaden, 1957 varannan vecka och sedan 1959 en veckotidning. Priset sänktes faktiskt några år efter det första numret, då staten haft en särskilt pappersskatt som infördes under andra världskriget men senare togs bort. 1968 lanserades Kalle Ankas Pocket, som innehåll serier tecknade i Italien. Att somliga politiskt aktiva personer hämtar sina referenser från Kalle Ankas Pocket kan vi i denna artikel lämna därhän.
Den gyllene hjälmen är lysande pedagogik långt innan Public Choice-skolan fick sitt genombrott.
Eftersom det inte skrevs ut att det var just Carl Barks som tecknade de bästa serierna, var han till en början mer känd i USA som ”The Good Duck Artist” och i Sverige började utgivningen av Guldböckerna, som var inramade album med enbart Barks-serier och med förord som beskriver något lagom värt att veta. Omslagen baserades på de oljemålningar som Barks ägnade slutet av sin levnad åt att måla. Sammanlagt 17 utgåvor publicerades och är inte fullständigt komplett med alla berättelser från Carl Barks. Därefter släpptes samlingen Carl Barks samlade verk i endast 2000 exemplar som en prenumeration. 2014 började utgivningen av Carl Barks Ankeborg, där 30 volymer släpptes fram till år 2021. Så det verkar ännu finnas efterfrågan på gamla hederliga serier om Kalle Anka!
Och varför inte? Den gyllene hjälmen är lysande pedagogik långt innan Public Choice-skolan fick sitt genombrott. Historien börjar med att Kalle är vaktmästare på ett museum och där hittar en hjortskinnskarta över Nordamerika, just den artefakt som berättelsens skurk Azur Blå letat efter. Utifrån någon lag som tillkom under Karl den stores tid ska ett nytt land som upptäcks bortom haven tillfalla upptäckaren och dess efterkommande. Azur hävdar att han är ättling till upptäckaren Olaf Blå, och får dessutom hjälp av sin advokat Lage Vrängaren, som ofta spetsar sina repliker med ett särskilt juristspråk, som belyser juridiska orättvisor. Olaf Blå ska ha lämnat en gyllene hjälm i Nordamerika som ett bevis på att han upptäckt landet, och hjälmen i kombination med kartan skulle då vara tillräckligt för att kunna utropa sig till härskare över hela Nordamerika.
Kalle och knattarna får i uppdrag av museiintendenten att ta sig till Labrador sjövägen och tar själv helikopter. Det gäller att förhindra att skurken kommer först och förslavar alla invånare i Nordamerika. Efter vådliga faror och äventyr är det Kalle och knattarna som finner hjälmen, men därefter lyckas skurken grabba åt sig den och utropar sig triumferande till härskare över Nordamerika. Azur Blå blir i sin tur övermannad av museiintendenten som lägger beslag på hjälmen och kartan. Och allt verkar frid och fröjd.
Tills intendenten med advokatens hjälp inser att han i besittning av kartan och hjälmen är härskare över Nordamerika! Hans planer är inte att förslava fullt ut, utan att ”alla skatter ska gå till museerna och folk ska tvingas på museerna två gånger dagligen”, varpå en knatte suckande undrar om han ändå inte skulle ha trivts bättre under Azur Blå. Vidare: ”och om vardagarna ska de bygga museer. Min paroll ska bli ett museum i varje gathörn! Varje söndag ska folk ta med sig matsäck till museerna och gå omkring hela dagen.” Sensmoralen är tydlig här. Även en välvillig makthavare med obegränsad makt, kan alltså använda makten för sina egna syften. Till slut får Kalle tag i hjälmen och blir naturligtvis också galen, på det sätt som Lord Acton förutsett i andra sammanhang. Knattarnas moral räddar situationen och Nordamerika förblir fritt.
***
I Pengaregn får läsaren en lektion i varför keynesianism inte fungerar, och möjligen också hur Milton Friedman inspirerades till sitt citat om helikopterpengar, i vilket fall var Barks 18 år före Friedman.
Joakim von Anka äger en bondgård där knattarna hjälper till med sysslor som att mata grisar och plocka ägg. De inser orsak och verkan och konstaterar att det krävs arbete för att uppnå välstånd. Kalle är missnöjd, att rensa ogräs ger honom inget som han ser det och han önskar att han hade en miljon så att han slapp att arbete. När hans tursamme kusin Alexander Lukas passerar förbi för att lägga sig under ett träd och fiska, lämnar Kalle gården och följer med. Kalle uppmanar Alexander att önska sig en miljon i sin hatt, men möter visst motstånd eftersom att önska så starkt nästan är som att arbeta. Med ett lojt ”Jag önskar, att en miljon ramlar ner i den här hatten” håller han ändå upp den och det trillar ned två miljoner tämligen omedelbart. ”Riktiga pengar!”
Pengarna kommer från Joakims pengabinge där en cyklon blåst med sig hela förmögenheten och sedan spridit allting över landet. På det viset blir alla miljonärer. Samtidigt fortsätter Joakim och knattarna oförtrutet att arbeta på gården, och visst fanns det en slug plan hos ankan med en förmögenhet på några fantasiljoner, kvintiljoner, miljarder, miljoner och 23 öre.
När de väl kommit till den närmsta byn berättar en förtvivlad man att ingen arbetar eftersom alla plötsligt blivit rika.
För Alexander och Kalle kunde inte uppfylla sin dröm om att se sig om i världen. Varför? Jo, för bussen in till stan gick inte eftersom busschauffören är ute och turistar, och när de väl kommit till den närmsta byn möts de av en förtvivlad man som berättar att ingen arbetar eftersom alla plötsligt blivit rika. Alla varor och tjänster har slutat att erbjudas personer på marknaden. Skomakaren gitter inte göra vandringskängor, så inte ens en semester till fots är möjlig. Ankorna ger upp, Kalle får Alexanders miljon och går tillbaka till Joakims gård. Där möts de av en stor skylt som visar de aktuella priserna på mat. En skinka kostar en miljard, ett kålhuvud 2 miljoner per styck och 1 hekto ull kostar 4 miljoner. Och eftersom alla behöver äta, slutar historien med att Joakim von Anka åter är världens rikaste anka och en förmögenhet lika stor som förut.
Som avslutning kör vi till slumkvarteren. Jul i Pengalösa är en hjärtevärmande historia som börjar med att knattarna går hem via Ankeborgs fattigaste stadsdel, Pengalösa. Eftersom julen närmar sig blir därför brorsönernas önskan inga leksaker till dem själva, utan att de utfattiga barnen ska kunna få leka med ett modelltåg. De stöter ihop med Kajsa Anka på stan, som blir så rörd av önskningen att hon genast lovar knattarna att de fattiga minsann ska få uppleva en riktig jul. Löftet om en riktig julfest och dessutom leksakståg i julklapp får redan i förväg de fattiga barnen att bli stjärnögda av förväntan. Tyvärr saknar de övriga ankorna nödvändiga pengar, utom Joakim von Anka som har en sådan förmögenhet att den nätt och jämnt får plats i kassavalvet. Och han vill inte alls skänka pengar till något så urfånigt som ett leksakståg, utan ägnar sin tid åt att proppa kassavalvet fullt till bristningsgränsen.
Efter en katastrof och den underbaraste haverikommission som någonsin redovisat sin utredning, blir det ändå ett väldigt lyckligt slut. Sensmoralen i denna historia är att det är bra att bry sig om varandra i juletid, och att materiella ting som någon som betraktar som onödiga och urfåniga, kan skänka väldigt stor lycka för andra. Dessutom finns något sedelärande i att det inte är pengar i sig som skapar lycka, utan vad de innebär i form av konsumtionsutrymme. Utom möjligen för Kalle Ankas farbror, Joakim von Anka.
Därför kan vi allesammans i god julanda konstatera att Carl Barks skänkt mänskligheten oändligt mycket mer glädje – och dessutom relevanta samhällsanalyser – än hans nästan namne: Karl Marx.
God Jul!