Kan de ta en mjölkpall så kan de ta vad som helst

Vi ser inte världen som den här. Vi ser världen genom våra föreställningar. Just därför, säger filosofen Fritz Schumacher, bör vi ägna oss mer åt idéerna.

Jag tänker låna mig av hans inopportuna inställning till vetenskapen i denna text: om jag begränsar mig till kunskaper vilka jag betraktar som utan minsta tvivel sanna, så minimerar jag risken för misstag, men samtidigt maximerar jag risken för att missa det som kan vara det mest subtila, viktigaste och mest givande i livet.

Jag tänker här söka sanningar i fiktionen och myten snarare än att hänvisa till ekonomiska rapporter. Mest för att det som är självklart och förutsägbart är så förbannat trist.

I somras besökte jag kastellet i Poppi, där Dante Alighieri sammanställde Inferno. Det hör egentligen inte hit. Det jag vill berätta är att jag lyssnade på Vilhelm Mobergs utvandrarserie längs vägarna i Europa. Om Dante föll offer för adlig maktkamp och fick sina egendomar konfiskerade var Karl-Oskars och Kristinas fattigdom medfödd. Det handlade om skiften som i generationer blev mindre och mindre och om ett samhälleligt system som hindrade klassresor och all slags förkovran. Ett slags helvete, om man så vill.

Det handlade om skiften som i generationer blev mindre och mindre och om ett samhälleligt system som hindrade klassresor och all slags förkovran. Ett slags helvete, om man så vill.

Alla som kommit i kontakt med Vilhelm Moberg vet att äganderätten är ett centralt tema i hans böcker. De hårda villkoren i Småland hade inte bara med sten i jorden att göra. Det var klövskatt, råghjälp, ullskatt, lantgårdsåtgärd, fodernötsskatt, skattepersedlar till kronan i form av spannmål, smör, humle, fläsk, fårbogar, lingarn, kött, ägg, tiondeostar och tiondekalvar – och salpeterhjälp.

Moberg och allmogen

Jag ska egentligen inte uppehålla mig vid det, men salpeterhjälp var speciella lador där man lät jord, spillning och halm blandas och efter några år så kunde sedan salpeter utvinnas. Allmogen var ålagd att varje år leverera en viss volym till de statliga salpeterverken och dessutom sköta transporterna själva.

Nu rör sig Moberg över tid och rum i sina historiska skildringar. Men tills dess att jag blir motsagd tänker jag betrakta sockenhoran och senare baptisthustrun Ulrikas ordval om det gamla hemlandet parat med Karl-Oskars frihetslängtan som representativa uttryck för den dåtida Sverigebilden.

Ur denna mylla växte konservativa röster fram i Sverige som stod upp för just äganderätten. Smålandsposten, där jag själv varit verksam som politisk chefredaktör, är ett sådant exempel.

Det behöver inte påpekas att dåtidens konservativa gjorde ett och annat felslut i övrigt. Att den svenska jorden och produkterna av det svenska arbetet skulle bevaras inom landets gränser var en protektionistisk hållning som vi i dag vet missgynnar ekonomisk utveckling. Idén hade heller inget stöd hos konservatismens fader, Edmund Burke, som såg upp till Adam Smith och som hade en mycket nära relation till marknadsliberala idéer.

Strid om en mjölkpall

En annan berättelse från mer modern tid, och som säger något inom ramen för temat äganderätt, är Lars Molins tv-film Midvinterduell från tidigt 1980-tal. Den första replik som uttalas efter att plogbilen kört ned bonden Egons mjölkpall är: ”Han kanske lär sig, att följa förordningen”.

Egon sitter sammanbiten i köket, utan ett ord reser han sig och går ut för att bygga upp den igen. När vi kommer in i berättelsen är det för sjätte gången.  

Det är vägförvaltningen som har bestämt att det ska vara en central upphämtningsplats för mjölken. Även om Egon bara behöver ta mjölken hundra meter längre, så säger han: ”Här ska ingen komma och diktera för mig.”

Det är också detta filmen handlar om, inte om den praktiska detaljen, utan om makt och principer.  

Det här är ingen vanlig mjölkpall, säger Egon. Om de tar den, då kan de ta vad som helst.

Jag vill att ni föreställer er Ingvar Hirdvall när hans motspelare Mona Malm i rollen som Egons hustru Lina säger: Jag ställer krukan på centralens bord, vi behöver mjölkpengarna. Orden skär rakt igenom honom. Han går ensam ut i striden.

Det här är ingen vanlig mjölkpall, säger Egon. Om de tar den, då kan de ta vad som helst.

Något lite måste man tåla, säger grannen Eliasson i ett försök att få honom att inse sitt underläge. Är det vad du lär dina barn, svarar Egon. Att svälja förtreten? Grannen står svarslös.

Det här är en dramatisk berättelse på många plan. Den är också ett kondensat av hur äganderätten praktiseras i dag bland elritsor, musslor och mörtar.

Markägaren är maktlös

Som följd av EU:s vattendirektiv tvingas befintlig vattenkraft in under tillståndsplikt med restauration som mål. I botten ligger ett slags föreställning om det ursprungliga och naturliga. Vi glömmer gärna att det vattenlandskap vi har i dag är en produkt av mänsklig påverkan. I århundraden har grunda flöden grävts ur, sjöarnas vattennivå förändrats, kvarnar och kraftverk anlagts. Våra vattenflöden reglerades långt innan de infördes i den svenska miljöbalken och kan spåras i privilegiebrev tillbaka till 1700-talet. 

Inte sällan kommer det ett brev till markägaren, med ett beslut som inte går att överklaga. Sedan var den saken klar. Om vi lånar in Dante igen, men denna gång med hjälp av socialpsykologen Johan Asplund: Om skärselden är en social inrättning är inferno en plats för det ojämlika responsoriet, skriver han. Man är bortglömd, tillintetgjord. Det finns ingen som lyssnar.

När affärsverk som Svensk Kraftnät ska dra ledningar, när myndigheter ”gratisskyddar” (ingen ersättning utgår) mark med hjälp av nyckelbiotoper eller artskyddsförordning och när kommuner ska dra vägar är det inte Guds, men väl det offentligas asocialitet som praktiseras.  

2010 förändrades exproprieringslagen. Ersättningen blev något bättre. Men fortfarande försöker kommuner komma runt lagen genom krav som påminner om expropriation, men som bara är ett försök att nå en ”frivillig överenskommelse” och som lagen medger. Det rör sig om en sofistikerad form av lurendrejeri. Det finns exempel där kommuner försöker komma över mark till en tiondel av värdet.

Då kan man tänka på Egon. En slutsats är att det system vi lever i kräver kamp för att hävda sin rätt. Grundläggande hyfs och respekt för äganderätten är sällan skådade inom svenska myndigheter. Eller för den delen inom politiken. I höst läggs av allt att döma ett förslag fram som ger miljöaktivister rättsliga möjligheter att stoppa normala skogsskötselåtgärder (sic!).

En slutsats är att det system vi lever i kräver kamp för att hävda sin rätt.

När Midvinterduell spelades in, i början av 1980-talet, fanns ingen större förståelse i opinionen för det enskilda ägandets principer eller för att äganderätten är en mänsklig fri- och rättighet. Det var löntagarfondstider. 1970-talets vänstervåg sköljde vidare in i ett nytt decennium.

Tjänstemannavälde

Av förarbetena till 1994 års grundlagsförändring konstateras att de rättsregler som finns till skydd för egendomsrätten har vuxit fram utan egentligt stöd av en grundlagsregel. Vi är dessutom starkt präglade av den rättspositivistiska tradition som underkänner den naturliga rätt som Egon ansåg sig ha och som är djupt förankrad i människors medvetande.

Även om vissa tillägg gjordes på 1970-talet, så gavs äganderätten konstitutionell status först när Europakonventionen inkorporerades i regeringsformen. EU:s stadga om grundläggande rättigheter ställer också krav på att respektera ägandet. Vi kan nog anta att detta anses mycket besvärligt inom svenska myndigheter.

Som tur är för ämbetsmännen är undantagen många och oklart definierade. Exempelvis får inskränkningar göras om det finns ”angelägna allmänna intressen”.

Därför kan tjänstemän från länsstyrelsen åka ut till din sjökant och ha synpunkter på att du klippt gräset, eftersom risken är att området då kan betraktas som ”icke allemansrättsligt tillgängligt”. Det betyder att någon som kommer in på din mark och vill slå sig ned vid din sjökant med en fikakorg eventuellt upplever det som ett privat område och därför kan känna sig lite obekväm.

Det betyder att någon som kommer in på din mark och vill slå sig ned vid din sjökant med en fikakorg eventuellt upplever det som ett privat område och därför kan känna sig lite obekväm.

I många andra länder har konstitutionsdomstolar en stark ställning. Där prövas lagar, förordningar, tillämpningar mot grundlagen. I Sverige har vi inte velat, som det heter, juridifiera politiken. Det betyder att politiken bestämmer det mesta. Minsta möjliga maktdelning. Vi saknar det som i USA kallas checks and balances.

Men, för att tala med professorn i offentlig rätt vid Uppsala universitet, Karin Åhman: Problemet är att det inte finns någon förutsägbarhet vad gäller ”angelägna allmänna intressen”. Det är opinioner och för tillfället rådande uppfattningar som bestämmer vad som är legitimt att skydda.

Det betyder att politiken bestämmer det mesta. Minsta möjliga maktdelning. Vi saknar det som i USA kallas checks and balances.

Vi har därför – trots Europakonventionen, trots vår förändrade grundlag, trots EU:s konstitutionella artiklar – ett mycket svagt skydd för äganderätten i Sverige.

Allemansrätten och äganderätten

Jag behöver inte rekapitulera berättelser under senare år om hur mark och till och med bostäder tagits i besittning. Det svaga skyddet för ägandet återspeglas i myndigheternas handfallenhet. Det finns oftast ingen hjälp att få.

Låt mig citera 1940 års fritidsutredning som formulerar allemansrätten:

Rätt att fritt färdas och vistas på annans mark utan att skada vare sig mark eller växtlighet. Traditionellt ingår övernattning enstaka nätter i tält. Rätten innebär också rätt att plocka bär och svamp på annans mark samt ved för uppvärmning och matlagning under färden. Färd med fordon eller aktiviteter i grupp omfattas inte av allemansrätten.

Det kan man ha i minnet när det nu talas om ekoturism. Det handlar ofta om kommersiella och vinstdrivna verksamheter såsom bärplockning, forsränning, naturturism och terrängcykling. På någon annans mark. Även om det inte bryter mot lagen så bryter det mot hur allemansrätten först formulerades.

När då brott begås, skadegörelse, nedskräpning, brand? Som en markägarstudie krasst konstaterade för några år sedan: ärendena prioriteras inte, förundersökningar läggs ned om de ens inleds. Kostnader och krav läggs på markägaren, för det som andra orsakat.

Kostnader och krav läggs på markägaren, för det som andra orsakat.

Även om lagar är på plats, så saknas effektiva rättsliga medel för att markägaren ska kunna hävda sin rätt. Om det inte vore på allvar skulle detta vara roligt. Naturvårdsverkets information om organiserat friluftsliv kan tas som exempel: Stora och återkommande arrangemang kräver samråd.

Med vem, kan man undra.

Svar: Med länsstyrelsen eller kommunen.

Även om lagar är på plats, så saknas effektiva rättsliga medel för att markägaren ska kunna hävda sin rätt.

Markägaren bör kontaktas, skriver myndigheten. Men det är inget krav.

Vi kan konstatera att det inte finns någon reell motvikt mot regleringar, intrång och begränsningar av äganderätten.

Det leder oss tillbaka till Egon.

Till slut vänder opinionen, människorna i byn sluter upp. Och när vägförvaltningens plogbil för sista gången kör in i mjölkpallen är den fastgjuten i betong.

I någon mening får vi nog skylla oss själva. Egon är i någon mening hjälten som vi känner från andra berättelser. Sanningen är oftast en annan.

I någon mening får vi nog skylla oss själva.

Det finns en skröna om Vilhelm Moberg som säger att han överklagade ett intrång och vann, varpå han därefter på ett gentilt sätt gav kommunen sin tillåtelse. Sentensen är att han ville bli sedd och tagen på allvar och att det var poängen. Han var förvisso inblandad i ett sådant ärende som gällde en vägdragning utanför tomten i Roslagen. Men han förlorade.

Det är lika bra att inse. De tog mjölkpallen ifrån oss, så nu kan de ta vad som helst.