Kan Trump lyckas där Obama misslyckades?

En amerikansk president som vill lämna Mellanöstern, som uttrycker missnöje över allierade han ser som ”free-riders”, som är öppen för att prata med ledare från traditionella motståndarstater, och som helst skulle vilja se USA fokusera på sina egna problem än den övriga världens.

Det ovanstående är exemplen på ett par åsikter som Barack Obama uttryckte under sin tid i det Vita Huset så sent som 2016. Och det som självfallet är poängen med att poängtera det, är den slående samsynen mellan Obama och hans efterträdare Donald Trump i dessa aspekter av utrikespolitiken, om än ytligt.

Lika slående är givetvis skillnaderna mellan de båda presidenterna. Obama var, trots att han motvilligt axlade rollen som världsledare, en stark anhängare av multilaterala institutioner och idén att normer och regler ska reglera relationerna mellan stater.

Det är just det här som är intressant. Obama och Trump kom båda två ”utifrån” och upphöjdes till sin nations mäktigaste ämbete bland annat genom att identifiera och ge uttryck för ett utbrett missnöje hos amerikanska väljarkåren. Bland annat handlade missnöjet om upplevda misslyckanden och obalanser i utrikespolitiken, men deras lösningar är fullkomligt annorlunda från varandra.

Nu har Obama fallit åt sidan i diskussioner eftersom Trump tar upp allt utrymme. I den nyutkomna boken The World As It Is av Ben Rhodes, som arbetade som talskrivare och biträdande säkerhetsrådgivare åt Obama, finns dock möjligheten att återbesöka hans presidentskap och dess eftermäle.

Irakfrågan var central för Obamas framgångar.

Även om Rhodes saknade den politiska tyngd som Joe Biden och John Kerry besitter, tillhörde han den innersta kretsen kring Obama. Han var och är en true believeroch hans närhet till presidenten kombinerad med en god stilistisk förmåga gör hans bok till den kanske mest värdefulla insynen i utrikespolitiken under Obama-eran tills Obama själv kommer ut med sina memoarer.

Rhodes fick en formell roll i presidentkampanjen i mitten av 2007. Han kom att skriva några av den dåvarande senators viktigaste utrikespolitiska tal, till exempel talet i Berlin sommaren Obama vann den demokratiska nomineringen till presidentämbetet. I The World As It Is berättar han att det som lockade honom till Obama var senators nytänkande förmåga i utrikespolitiken, hur han förespråkade en alternativ linje till det interventionistiska tankesätt som dominerade hos både republikaner och demokrater i Washington.

Det var långtifrån säkert att Obama skulle bli Demokraternas presidentkandidat. Han var bara inne på sin första mandatperiod som senator och övriga kandidater hade alla många års erfarenhet som senatorer eller guvernörer. De flesta trodde att Hillary Clinton skulle ta hem segern, inte minst tack vare ”Clinton-maskinen”, det starka nätverk av politiska relationer och kontakter hon och maken Bill hade byggt upp i flera decennier.

I grund och botten är Obama och Clinton intellektuellt och ideologiskt mycket lika varandra. För att mobilisera väljare, inte minst dem med en misstro mot det politiska systemet, behövdes tydliga konfliktlinjer som särskilde den unge utmanaren från sin motståndare.  Där var Irakfrågan central för Obamas framgångar. Medan han hade uttryckt motstånd mot kriget hade hon röstat för det i kongressen. När Obama attackerades för att sakna meriter att bli president svarade han med att säga att de med ”erfarenhet”, till exempel Clinton, var skyldiga till Irakkriget. Det var en poäng som gick hem.

Rhodes beskriver hur andra frågor hjälpte Obama att särskilja sig från de övriga kandidaterna, som när han sade sig vara redo att ovillkorligen träffa ledarna från amerikanska motståndare som Iran och Kuba. I efterhand visade det sig vara en överdrift, men det spelade in i narrativet om Obama som annorlunda.

Efter att Obama besegrat Clinton var det dags att möta republikanernas John McCain, som ville att de amerikanska trupperna skulle stanna i Irak. Den stora finanskrisen kom att ta upp allt utrymme under valets sista månader, men det råder ingen tvekan om att utrikespolitiken i allmänhet och Irakfrågan i synnerhet var avgörande för att Obama valdes till president .

När den initiala euforin avtog gick det dock att skönja motstridiga signaler om riktningen för utrikespolitiken under Obama. Trots att han som kandidat lovade att bryta med etablissemangets utdaterade synsätt valde han att tillsätta Clinton som utrikesminister och behålla Robert Gates som försvarsminister.

Det skapade en spänning i administrationen, där det å ena sidan fanns personer med en bakgrund i Obama-kampanjen och å andra sidan personer med en historia i Washington. Många strider kom att utkämpas i Situationsrummet när den här blandade gruppen försökte övertyga presidenten om vad han borde göra. Rhodes återberättar dem i detalj, om än färgade av hans eget perspektiv i de olika frågorna.

Obama vidtog åtgärder för att implementera sin utrikespolitiska vision, bland annat genom att skicka diplomatiska inviter till Iran, påbörja en ”omstart” med Ryssland, och avveckla den amerikanska truppnärvaron i Irak – allt i enlighet med tanken att prioritera diplomati framför militär. Men vad som ofta blev fallet i de utrikespolitiska besluten var att Obama hamnade någonstans mittemellan sina rådgivare. Mest framträdande är kanske Libyen, där han gick med på att delta i en militär intervention, men sedan kraftigt begränsade USA:s insatser för att återuppbygga landet efteråt, vilket skapade utrymme för grupper som IS att växa sig fram där.

Obama-eran innebar inte den transformation av amerikansk utrikespolitik som han utlovade under valkampanjen.

Något som framgår i Rhodes bok är hur Obama, trots att han har starka åsikter, är en relativt försiktig och långsiktig person. Han är rätt konservativ i hur han ser på förändring, som han föredrar stegvis snarare än plötsligt. Författaren och ex-preisdenten delar en stark känsla för historiens oundviklighet. Det är talande att Obama ofta citerade Martin Luther King jr, ”The moral arc of the universe is long, but it bends towards justice”.

Det finns mycket att beundra i det tankesättet, men när det kommer till kritan tror jag det kom att underminera snarare än hjälpa Obamas utrikespolitiska projekt. Visserligen kunde man inkassera vissa framgångar, från kärnenergiavtalet med Iran till den diplomatiska öppningen mot Kuba, men jag tror övertygelsen om att den egna världsbilden skulle vinna i slutändan gjorde Obama  något belåten och lugn.

När det kom till ryska aggressioner uttryckte Obama sig ofta avfärdande om Vladimir Putin. Till exempel yttrade han att bristen av strukturella reformer av den ryska ekonomin i längden kommer att skada Ryssland och försvaga dess internationella ställning. Den här inställningen tror jag gjorde honom lite blind för det konkreta hot som Putin utgör mot amerikanska intressen.

Den slutliga konsekvensen av Obamas filosofi och praktik blev att Obama-eran inte innebar den transformation av amerikansk utrikespolitik som han utlovade under valkampanjen. Återigen var det Irak som var brännpunkten i valet, men problemen i amerikansk utrikespolitik var större än den konflikten, för kriget hade väckt och skapat tvivel om USA:s roll i världen i sig.

Medan Obamas försiktighet hade fungerat i en ”normal” situation, var den inte vad omständigheterna krävde.

Här kan det vara värdefullt att erinra sig Vietnamkriget. Efter det såg vi också en stark rörelse för att minska USA:s engagemang i världen, men på grund av det kalla kriget och konfrontationen med Sovjetunionen kom det aldrig i fullt uttryck. USA kom ändå att justera sin utrikespolitik, bland annat genom den så kallade Nixondoktrinen (att allierade skulle ta större ansvar för sitt eget försvar), öppningen mot Kina, och avspänningspolitiken med Moskva.

Den organiserande principen för amerikansk utrikespolitik – kalla kriget – existerade inte längre på 2000-talet. Det fanns inte lika starka skyddsnät som kunde hindra USA från att dra sig tillbaka efter debaclet i Mellanöstern. Att många av de antaganden som låg till grund för amerikansk utrikespolitik skulle börja ifrågasättas var ofrånkomligt.

Således var en justering av amerikansk utrikespolitik efter kalla kriget, och inte minst Irakkriget, oundvikligt. Obama var speciell i det att medan han var skeptisk till mycket av vad det traditionella etablissemanget i Washington stod för, var hans lösning mer orienterad mot internationalism, institutioner, och samarbeten.

Det finns mycket att sympatisera med om i Obamas utrikespolitiska idéer, men medan hans försiktighet hade fungerat i en ”normal” situation, var den inte vad omständigheterna krävde. I stället gav han Donald Trump utrymme att vinna valet och implementera sin vision för amerikansk utrikespolitik, något han gör aktivt och hänsynslöst. Efter Obamas misslyckande är det nu Trumps tur att försöka.