Känslor ska inte styra universiteten
King's College i Cambridge plockar ned Sovjetflaggan som hänger i baren – men inte för att följa collegets egna riktlinjer om fred, människovärde och mänskliga rättigheter, utan för att en grupp studenter känner sig obekväma av den. Känsloargumenten har kommit att väga tyngre än förnuftsargument, och det är en utveckling bara tyranner vinner på.
I november tog King’s College i Cambridge ner Sovjetflaggan som hängt i baren sedan Thatchers dagar. Flaggan med hammaren och skäran åkte upp och ner under åttio- och nittiotalet tills colleget till slut slöt fred med den och bekostade en dyrbar ram. Sedan dess har den hängt där, officiellt som en påminnelse om studenternas solidaritet med gruvarbetare och proletärer världen över.
Men nu plockades den alltså ner. Anledningen var dock inte att colleget plötsligt började följa sina egna riktlinjer om fred, människovärde och mänskliga rättigheter, utan att en grupp östeuropeiska studenter kände sig obekväma. De påpekade, helt riktigt, att Stalin mördat miljontals människor, men knäckfrågan var känslan av otrygghet och obehag. De här studenterna hade förstått att den som vill få något gjort i dag måste tala känslornas språk, i detta fall under parollen ”It’s not history, it’s personal”.
Man kan kalla det ett slags känslornas tyranni, det vi befinner oss i i dag. Identitetspolitikens stridsrop är ”jag känner mig kränkt”. Varför har det blivit så? Sedan upplysningstiden har det ju hetat att vi ska styras av förnuftet, att vi ska vara rationella, men det är ett på många sätt omöjligt ideal. De allra flesta människor är mer eller mindre känslostyrda – ”hjärtat är bedrägligast av allt”, som det står i Bibeln. Upplysningen åtföljs också mycket riktigt av romantikens känslosvall, där man hänger sig åt sina mer passionerade impulser, poetiska såväl som politiska. På förnuftskulten följer Franska Revolutionen.
Det är inte så konstigt, egentligen. Människor är ganska enkla varelser med basala behov av trygghet, sammanhang och åsiktsgemenskap. Man kan, om man vill, tänka sig den identitetspolitiska strömningen som en reaktion mot ett samhälle där traditionella gemenskaper hela tiden monteras ner till förmån för en stor, ideologiskt styrd stat där politiken ersatt Gud eller familjen. Filosofen Roger Scruton menar att konservatismen som politisk rörelse uppstår just i detta skifte.
De påpekade, helt riktigt, att Stalin mördat miljontals människor, men knäckfrågan var känslan av otrygghet och obehag.
I den lilla gemenskapen, vare sig den är kyrkan, familjen eller det lokala civilsamhället, finns en möjlighet att både få utlopp för och reglera de starka känslorna. Lämnade åt identitetspolitiken att kanalisera leder de lätt till populism, vare sig den är höger- eller vänstervriden (för vissa delar av högern är precis lika goda kålsupare i det här fallet). I den populistiska känslostormen tappar vi kontrollen över våra tankar och vår förmåga att resonera. Om något känns fel eller obekvämt eller utmanande måste det genast förbjudas, helst i lag. På så vis inskränks yttrandefriheten och det goda, fria samtalet dör. Bara tyranner vinner på en sådan utveckling.
King’s sovjetiska flagga kommer med all säkerhet sättas upp igen om något år, då någon annan studentgrupp konstruerat ett känslosamt argument som får kommunismens dödsoffer att verka irrelevanta. Pendeln fortsätter att svänga: låt oss hålla huvudet kallt och ta några djupa andetag innan vi går med på känsloargumentens premisser.