Kommuner som älskar att äga

”Jag älskar att äga”. Så löd en berömd MUF-slogan i 2000-talets början. Gunnar Strömmer, dåvarande förbundsordförande, valde att vara rak i sitt bemötande av de globaliserings- och marknadskritiker som hade bråda dagar kring millenieskiftet. Ägande, konstaterande han, är självbestämmande, oberoende och frihet. Det är därför lösningen på de flesta problem. Resultatet blev ett stort antal ungmoderater i t-shirts och knappar, men knappast ett starkare stöd för äganderätten i Sverige. Någon revolution blev det inte – i alla fall inte för medborgarna.

Några som dock tycks ha tagit fasta på kampanjen är svenska kommuner. Under de tjugo år som gått sedan dess har ägandet i svenska kommuner nått rekordnivåer. De kommunala förmögenheterna har ständigt ökat i nästan hela Sverige – inte sällan under ledning av just de MUF:are som stolt deklarerade det privata ägandets överlägsenhet för två decennier sedan.

I förra veckan invigdes den nya saluhallen vid Östermalmstorg i Stockholm. Stockholms kommun har under fem år lagt 1,3 miljarder skattekronor (!) på en fullständig renovering av en lokal som förser Östermalm med delikatesser. Trots en borgerlig majoritet i kommunen och ett moderat ansvarigt borgarråd, har det offentliga ägandet av handelsverksamhet blivit en prioritering. Och detta är bara toppen på isberget.

Stockholm stads ägande uppgår till det smått bisarra värdet av 210 miljarder kronor. Inte mindre än sex fastighetsbolag, en kommersiell hamn, ett eventbolag, ett energiinfrastrukturbolag, flera mässor och en mycket stor mängd mark långt utanför den egna kommungränsen är bara ett axplock av kommunens tillgångar – alla utan någon som helst koppling till ett kommunalt uppdrag. Kommunens koncern står i paritet med Sveriges största företag – och utslaget per invånare förvaltar staden 200 000 kronor.

Landet över ser situationen ungefär likadan ut. De kommunala ägandet skiljer sig inte särskilt mycket mellan olika landsändar. Oavsett färgen på styret så äger de flesta svenska kommuner breda koncerner. Bland de största bolagen återfinns energibolagen och olika fastighetsbolag, bland annat den så kallade allmännyttan, som idag utgörs av över 300 företag – fler än det finns kommuner i landet. En knapp miljon lägenheter och minst lika många kommersiella lokaler förvaltas idag med kommunpolitiker som huvudman. Trots larmrapporter från Hyresgästföreningen kan allmännyttans förespråkare vara lugna – antalet lägenheter har ständigt ökat i sjuttio år.

Inte sällan driver kommuner dessutom rent kommersiella verksamheter. Liseberg i Göteborg är ett illustrativt exempel på kommunalt företagande som spårat ur fullständigt. Lisebergskoncernen, som innefattar nöjespark, restauranger, eventverksamhet, spa och hotell, har fått i uppdrag att expandera sin verksamhet, trots moderater vid rodret i kommunen. Detta i en stad som tagit kommunala bolag till nya nivåer. Omkring 50 stycken har man, till ett sammanlagt värde av knappt 100 miljarder kronor. Göteborg älskar helt enkelt att äga.

Motiven för kommunalt företagande är skiftande. Gemensamt för de flesta projekten är att de kan analyseras utifrån Bastiats gamla tes – det handlar om vad man ser och inte ser.

Är det kommunala företagandet så farligt egentligen? Medborgarna får ju njuta frukterna av service, arbetstillfällen och investeringar.

Om skatteverket skulle öppna restaurangkedja eller tullen började arrangera konserter skulle frågor följa. För en kommun däremot…

Men bakom fasaden återfinns helt enkelt ett uselt företagande. Kommunala bolag, utöver att de gör stora förluster överlag, styrs inte inte av marknadens incitament. Politiker kan fatta fullständigt vansinniga beslut, inget ansvar mot investerare utkrävs och verksamhet som inte bär sig läggs inte ned. Resurser och kapital förslösas. Istället för att hitta sätt att skapa värde konkurrerar kommunen ut privata näringsidkare och döljer ett behov av riktiga reformer för det lokala näringslivet. Det är ingen slump att många kommuner som rankas lågt vad gäller företagsklimat också har ett betydande kommunalt företagande. De kommunala företagen blir helt enkelt gökungar.

Även ur ett maktdelningsperspektiv skapar kommunala bolag problem. Kommunalt företagande innebär stora risker som tvingas på kommuninvånare som kanske aldrig velat investera i aktiebolag. Kommuner, som började som ett sätt att konstitutionellt och rättssäkert utöva lokal myndighet och ge service, äntrar också plötsligt helt oreglerade områden. Detta då möjligheten att lagpröva kommunal verksamhet i regel bara omfattar myndighetsutövandet.

De flesta skulle instinktivt rygga tillbaka om en statlig myndighet bestämde sig för att driva kommersiell verksamhet. Om skatteverket skulle öppna restaurangkedja eller tullen började arrangera konserter skulle frågor följa. För en kommun däremot, har företagandet blivit en dold, oreglerad – och sällan ifrågasatt – maktfaktor.

Men varför vill då kommuner ständigt öka sitt ägande, istället för att sälja av och få tillgång till enorma resurser att satsa på kommunal verksamhet? I grunden handlar det om samma sak som Gunnar Strömmer framförde: den som äger har makt. Och politiker, oavsett partifärg, gillar att ha makt.

Att äga en mängd verksamheter som ligger utanför myndighetsutövningen möjliggör för politiker att ha ett mycket större inflytande över människors liv. Politiker kan genom bolag besluta om invånares bostad, nyttjandet av fastigheter, näringsliv, turism, evenemang och kultur – utan besvärliga begränsningar, krav på budgetbalans, överklaganden och majoritetsbeslut. Det blir ett sätt att kliva in som aktör bland befolkningen. I vissa fall får man också skörda frukterna, i form av dolda skatter som kan tas ut som vinster och avgifter.

Positionerna blir också fler. Istället för att ha ett bolag, vilket givetvis vore enklare, får man med Stockholms sex kommunala fastighetsbolag också sex gånger så många positioner att sätta förtroendevalda på. Det ligger alltså inte i någons incitament att skörda i företagsfloran.

Ägandet i svenska kommuner har tagit bisarra proportioner. Den direkta skadan är undanträngning av privat företagande, stora finansiella risker och maktutövning utan fullgod granskning. Sjukdomen är en offentlig sektor som inte klarar av att prioritera, och där friheten i det kommunala självstyret inte följs av motsvarande ansvar. Innan kommunerna avgränsar sin verksamhet och lär sig fokusera på sitt uppdrag, finns föga hopp om bättre ekonomi och mer livskraftigt näringsliv. Kommuner är kanske de sista som ska älska att äga.