Ekonomi Krönika
Kommunerna måste kunna beskatta mera
Kommunalskatten ökar över tid, vilket skadar incitamenten att arbeta. Ett bättre alternativ för kommuner som har svårt att finansiera sina åtaganden hade varit alternativa och lokala skattebaser som en kommunal fastighetsskatt, skriver Fredrik Kopsch.
”Hela Sverige ska leva!” Finns det någon politiker som inte uttalat det trötta mantrat? Det är ganska sällan det utmynnar i någon sorts politik bortom att politiker upprepar för att det låter bra. Men det finns ett undantag, det kommunala utjämningssystemet.
Ibland hör man att det kommunala utjämningssystemet borde avskaffas. Tanken bakom den kommunala utjämningen är att kommunal service inte ska skilja sig särskilt mycket mellan kommuner. För att säkerställa det måste skillnader i både intäkter och kostnader utjämnas. För det är ju så att vissa kommuner har höga skatteintäkter eftersom de som bor där tjänar mer. Det är också så att kostnaderna för kommunal service skiljer sig. Det är exempelvis billigare att driva äldrevård om det är enkelt att rekrytera personal, och det är enklare där det bor fler människor.
Utjämningssystemet är alltså själva manifestationen av den politiska floskeln ”Hela Sverige ska leva”.
I praktiken innebär det kommunala utjämningssystemet att ett fåtal stockholmskommuner, samt Vellinge utanför Malmö och Mölndal utanför Göteborg, betalar in pengar, medan alla andra får ersättning för att deras förutsättningar är sämre. Utjämningssystemet är alltså själva manifestationen av den politiska floskeln ”Hela Sverige ska leva”.
Eftersom jag har svårt för just den floskeln, jag tycker inte att det är en självklarhet att orter där människor inte längre vill bo ska hållas vid liv på artificiell väg med hjälp av skattemedel, har jag också svårt för det kommunala utjämningssystemet. Jag skulle gärna se att det avvecklades och att vi tillåter större skillnader i kommunal service mellan kommuner samtidigt som vi säkerställer en lägstanivå. Men för att det ska bli möjligt måste kommuner få större rådighet över sin finansiering.
Kommuner får sina intäkter från en rad källor. Staten skjuter till statsbidrag. Kommuner tar ut avgifter för vissa tjänster, de gör överskott på exempelvis bostäder och de kan sälja tillgångar. Men framför allt kommer kommuners finansiering från skatt på arbete. Och den skatten har ökat över tid. År 2000 var den genomsnittliga kommunalskatten 30,38 procent i Sverige, i år den 32,41 procent. Att den ökar har flera förklaringar, bland annat utjämningssystemet som innebär att en kommun som höjer skatten med konsekvensen att människor arbetar mindre, kompenseras för intäktsbortfallet av andra kommuner. Men även jobbskatteavdraget, som jag skrivit om tidigare, påverkar. Ju högre kommunalskatten är, desto större blir avdraget. När kommunen höjer skatten kompenseras alltså invånarna delvis av jobbskatteavdraget. Men det är också så att kommuner inte har särskilt många alternativ. De får inte välja andra skattebaser.
Men det är just andra skattebaser som är en nödvändighet för att kunna göra något åt utjämningen. Utan utjämningen skulle alla kommuner som saknar just arbetsinkomster som intäktskälla tvingas stänga skolor och dra in äldrevård, med resultatet att fler flyttar, och fler skolor måste stängas. Så vilka andra skattebaser skulle kommuner kunna se sig om efter?
***
När jag som doktorand besökte Kauai, en av de Hawaiianska öarna, upptäckte jag när jag lämnade hotellet att de lagt en turistskatt till notan. Samma sak när jag besökte Paris för min 40-årsdag. Och nyligen införde även Island, ett land jag ofta besöker, en turistskatt på 666 (jävligt, jag vet) isländska kronor per hotellnatt. Den senare kommer jag däremot lyckas undvika. I somras öppnade Gotlands kommun för att även de skulle beskatta turister, flera andra turistkommuner ställde sig positiva.
Missförstå mig rätt. Jag säger inte att en turistskatt är bra. Det tror jag inte. Turistskatter införs oftast där turisterna är många, annars hade de inte dragit in några pengar. Men en turistskatt påverkar relativpriserna. Om det blir relativt dyrare att resa till Gotland kommer färre välja att resa till Gotland. Det innebär färre turister som handlar i Visbys butiker, färre som äter på restaurangerna och färre som betalar för guidade bussturer på ön. Men det måste vara upp till Gotlänningarna att bestämma om de vill införa en skatt, även om skatten är dålig.
Arbetsinkomsterna i Båstad eller Åre är inte nödvändigtvis särskilt höga, men fastighetspriserna är desto högre.
Ett ännu bättre exempel är lokal fastighetsskatt, där skattesatsen bestäms lokalt, och där intäkterna stannar lokalt. I USA är det vanligt förekommande. Där är fastighetsskatt en viktig inkomstkälla för många orter, ofta viktigare än skatt på arbete.
I Sverige är det lätt att hitta exempel där en lokal fastighetsskatt hade varit att föredra. Sommarorter som Simrishamn, Båstad eller Norrtälje. Vinterorter som Åre och Sälen. Arbetsinkomsterna hos åretruntbefolkningen är inte nödvändigtvis särskilt höga, men fastighetspriserna är desto högre. Det är enkelt att inse att sådana kommuner skulle kunna göras mer attraktiva för åretruntboende, och därmed skapa större förutsättningar för kommunal service, om skatt på arbete kunde ersättas av skatt på fastigheter.
Just en kommunal fastighetsskatt skulle kunna få andra positiva effekter. Nyligen ägnade sig Kiruna kommun åt vad som endast kan beskrivas som utpressning i samband med att gruvföretaget Talga ville öppna en grafitgruva i Vittangi. Kiruna upplevde inte att de fick något tillbaka från gruvan. Hade de haft möjlighet att styra över lokala fastighetsskatter hade det sett annorlunda ut. Då hade de sannolikt med glädje letat efter någon som kunde öppna gruvan. Generellt skulle en kommunalt förankrad fastighetsskatt leda till ökat intresse hos kommuner att mark exploateras, för att skattebasen då blir större.
Att låta kommuner styra över sina intäkter och intäktskällor i större utsträckning, och över utbudet av sin kommunala service, är något bra. Det ger institutionell konkurrens. Och konkurrens är något bra.
På marknaden välkomnar vi (läs: vi som kallar oss marknadsliberaler) alltid konkurrens. Den driver ner priser och ger bättre kvalitet. Den ger oss nya varor och tjänster.
På precis samma sätt kan det fungera för kommuner. Redan 1956 presenterade Charles Tiebout sin hypotes som kommit att beskrivas som att människor ”röstar med fötterna”. Möjligheten för människor att flytta innebär att kommuner erbjuder en bättre sammansättning av offentlig service, och finansiering av offentlig service. Är jag inte nöjd med för många skolor och för höga skatter på en plats, kan jag om det finns variation, flytta någon annanstans där sammansättningen tilltalar mig mer.
Hela Sverige kanske inte kan leva, men hela Sverige ska åtminstone ges förutsättningar till det. Då behöver makten att beskatta decentraliseras.