Kommunpolitikerna som hittar på egna regler

Byggnaders tekniska egenskaper regleras i dag av plan- och bygglagen. Där framgår vilka krav som byggnaden behöver ha in- och utvändigt. Kraven är dock inte specifikt utan generellt formulerade. Lagstiftarens tanke med detta var att främja innovation och skapa möjligheter för kommuner att vara flexibla.

Men vagheten i lagtexten har i stället för att lösa problem kommit att skapa problem. Eftersom det i lagen saknas tydliga krav har kommunerna sett en möjlighet att ställa egna krav genom synnerligen speciella tolkningar. I Nässjö ansåg exempelvis byggnadsnämnden sig kunna bestämma den exakta höjden på elskåpen i en villa utifrån allmänna lagkrav om tillgänglighetsanpassning. Att byggherren tidigare hade levererat flera modellhus av samma typ under året brydde sig kommunen inte om. Den här gången skulle tillgängligheten främjas.

Normalt brukar proppskåpen sitta en bit upp för att förhindra att barn öppnar skåpet och skadar sig. För byggnadsnämnden i Nässjö fick däremot alla eventuella framtida rullstolsburna ägare av just den här villan företräde framför barns säkerhet. Eftersom kommunen hade ändrat sig gällande tolkningen av placering av elskåpet fattade den ett tillfälligt beslut som senare upphävdes av länsstyrelsen. I länsstyrelsens upphävningsbeslut konstateras det krasst att det helt saknas lagstöd för den här typen av krav.

Kommuner runt om i landet utnyttjar otydligheten i lagstiftningen omedvetet, och ibland medvetet.

Nässjös byggnadsnämnd nöjde sig inte med det beskedet, utan överklagade till Mark- och miljödomstolen. Domstolen konstaterade precis som länsstyrelsen att det inte på något sätt finns lagstöd, och inte heller något tillstymmelse av stöd, i varken rekommendationer, förordning eller lag, för så specifika byggregler.

Fallet i Nässjö är inte den enda, utan ett av många. Kommuner runt om i landet utnyttjar otydligheten i lagstiftningen omedvetet, och ibland medvetet, för att få genomslag egna prioriteringar. Det finns fall där kommunen tolkar in krav på att förråd under trappan ska vara tillgänglighetsanpassade, och att sovrum ska vara större än normen med hänvisning till tillgänglighet. Allt utan stöd i lag. Att det stadgas i grundlagen att den offentliga makten ska utövas under lagarna tycks kommunerna ha missat, eller bara struntat i.

Denna ordning blir inte bara dyrare och mer ineffektiv utan också ett demokratiskt problem.

Denna ordning blir inte bara dyrare och mer ineffektiv utan också ett demokratiskt problem. Såväl medborgare som byggbolag måste kunna veta vad som förväntas. Även om kommunen förlorade i Nässjö tvingades ändå villaägaren ta fallet till domstol med alla de risker det innebär. Det aktuella huset i Nässjö var dessutom ett hus som kommunen under ett års tid inte hade haft några tankar på att reglera.

Teknikchefen Leif Sjöskog på företaget Trivselhus, som bygger modulhus, menar att det finns flera exempel på problemet, som på flera sätt gör det svårare att bygga.

– Om vi tar ett exempel där en kommun krävde att vattenmätaren skulle sitta max två meter in i huset från ytterväggen: Det kommunala kravet blev känt först vid det tekniska samrådsmötet. Många husmodeller har inga alternativa placeringar för vattenmätaren, och husmodellen måste därför ritas om. Det kostar direkt tusentals kronor och andra ärenden får skjutas upp.

Ett av de största problemen är att nya tolkningar kan dyka upp efter projekteringsskedet, det vill säga under själva byggnationen – vilket var fallet i Nässjö. Då kan kostnaderna bli mycket höga. Ovissheten om vad som faktiskt gäller innebär att byggföretagen blir tvungna att kalkylera med en påtaglig risk. Resultatet av kommunernas agerande blir onödigt dyra bostäder. Bilden bekräftas av en statlig utredning från 2012, som visade att kostnaderna för bostadsbyggandet genom enhetliga och förutsägbara byggregler skulle kunna minskas med 10–15 procent.

Att det är många olika parter inblandade gör det svårt att finna samsyn om hur ett regelverk ska tolkas. Det är därför väldigt svårt att nå en punkt där alla är ense om den korrekta tolkningen. Ett alternativ hade varit att låta modulhus som är godkända i en kommun byggas över hela landet. Så fungerar det i våra nordiska grannländer, där byggnader kan bli typgodkända. Liknande system har utretts även i Sverige, men någon lösning är långt ifrån på plats.

Avsaknad av tydliga lagar och praxis har skapat situationen.

Det är förstås enkelt att skylla allt på kommunpolitikerna. Men deras situation är också svår, med avsaknad av tydliga lagar och praxis. Den statliga myndigheten Boverket har utfärdat rekommendationer för hur byggregler ska tillämpas. I lagen kan det framgå att det krävs ett fönster i varje rum, och i Boverkets rekommendationer kan kravet på fönster definieras.

Problemet är bara att den här typen av statliga myndigheters rekommendationer också skapar problem. Kommunerna och byggbolagen vet med säkerhet att Boverkets rekommendationer är tillåtna, så varför ska de då krångla med att frångå desamma? Resultatet blir att rekommendationerna tillämpas som om de vore lag.

Precis som de flesta problem på bostadsmarknaden är ursprunget dysfunktionellt komplicerade regelverk formulerade med de bästa av intentioner. Det hjälper dock inte den som vill bygga och drabbas av dess konsekvenser.