Andreas Johansson Heinö:
Kramgoa låtar byggde det här landet
Samhälle Essä
Dansbanden står för otaliga odödliga låtar och enorma försäljningsframgångar. Att genren ändå fått så lite erkännande är talande för Sveriges politiska och kulturella klimat, skriver Andreas Johansson Heinö i ett utdrag från antologin "Kramgoa texter: Hur dansbanden förändrade Sverige", som lanseras i dag.
I mitten av 1980-talet var Sverigebilden i kris, åtminstone bland svenskarna. Sverige var dyrt och byråkratiskt, grått och trist, ett land utan reklam-tv, uteserveringar och kontinentala vanor och med korta somrar som regnade bort. ”Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting”, summerade Lasse Åberg i förtexterna till Sällskapsresan (1980).
Statens turistråd gjorde då gemensam sak med resebranschen och lanserade kampanjen ”Sverige är festligt”. Branschorganisationens talesperson förklarade syftet:
Svenska folket måste lära sig att tala positivt om Sverige, inte minst när vi besöker andra länder eller har utländska gäster hos oss. […] Alltför ofta är vi negativa och talar om våra höga skatter, spritpriser, krångel och vårt dåliga klimat.
Men vad var det då som var så festligt med just Sverige? Exemplen radas upp: Lucia, midsommar, kräftfester, filmjölk (!), Gnosjöandan, skärgårdens ångbåtar och badplatserna i Stockholms city. Och så en sak till: dansband på krogar.
En som vid samma tid var fullt upptagen med att försöka förstå sitt nya land, och vars filmer skulle komma att betyda mycket även för den svenska självbilden, var engelsmannen Colin Nutley. I tv-dramat Annika – en kärlekshistoria (1984) fascinerades han av den svenska frigjordheten i mötet mellan en ung engelsman och en ännu yngre svensk tonårsflicka. I dokumentären Där rosor aldrig dör (1986) sökte han det autentiskt svenska i en by i Västergötland. Och i sin första långfilm – Nionde kompaniet (1987) – framställde han fifflandet med svarta pengar som en svensk folksport.
Det var med sin andra spelfilm Black Jack som Colin Nutley för första gången tyckte sig ha fångat Sverige på riktigt.
Men det var med sin andra spelfilm – Black Jack (1990) – som Nutley för första gången tyckte sig ha fångat Sverige på riktigt:
Går man in på ett dansställe på den svenska landsbygden, så går man på något sätt in i Sveriges hjärta.
Nutley ogillade hur den stockholmska kultureliten ständigt negligerade dansbandskulturen: ”Det sägenomspunna, liberala, jämlika Sverige med blicken ständigt riktad framåt är Stockholm, inte Sverige”, berättade han i en intervju under filminspelningen.
Det verkliga Sverige påminde för Nutley snarare om södra Irland:
Var jag än har varit i Sverige så har dessa danshak funnits, från Skåne till Kiruna. De första åren tyckte jag det var bisarrt att se hur människorna betedde sig. Att kolla in fyllona, se det tokiga dansandet, se slagsmål. Men jag tror att människor i Sverige har problem med att komma i kontakt med det andra könet och behöver någon sorts hjälp. Och dansställena är perfekta för det. Med lite musik och efter ett par drinkar har du en ursäkt att kunna lägga armarna om en kvinna och då har du i alla fall kommit en bit på väg.
Black Jack hade premiär i oktober 1990 och är en kärleksfull hyllning till småstaden (representerad av Gävle) och dess vanliga människor (en polis, en hårfrisörska, en bilmekaniker) med sina vanliga liv och vanliga problem (skilsmässor, otrohet, svårigheter att hantera alkohol) och där lördagens dans är veckans självklara höjdpunkt.
”Det är typiskt”, skrev Håkan Myraeus i Expressen, att ”det ska till en invandrare för att skildra något så ursvenskt som våra dansband och deras publik.”
***
Ett av de mest omdebatterade kulturpolitiska initiativen i Sverige på många år är den kulturkanon som Tidöpartierna enades om och som regeringen sjösatte våren 2023. Som en del i arbetet med att ta fram en kanon uppmuntrades allmänheten att skicka in förslag. I skrivande stund (april 2025) har 8 945 förslag kommit in, varav 1 325 passerat det redaktionella nålsögat för publicering på hemsidan. Med 289 publicerade förslag är musik den näst största kategorin efter litteratur.
Här ryms allt möjligt: psalmer (”Den blomstertid nu kommer”, ”Blott en dag”, ”Hosianna”), visor (”Idas sommarvisa”), en hel del progg, Ulf Lundell och Cornelis Vreeswijk, Evert Taube och Håkan Hellström, lite hårdrock, ganska mycket Ebba Grön, en och annan schlager (”Främling”, ”Canneloni Macaroni”), Nationalsången, ”Shoreline” med Broder Daniel, ”Man vänjer sig” med Kjell Höglund, några barnvisor, Allsång på Skansen, Spotify. Endast tre av de nära 300 nomineringarna låter sig sorteras in under rubriken dansband: en skiva, en låt och en artist.
Saxparty 7 (1980) med Ingmar Nordströms orkester ges en nedtonad motivering:
En tidsbild från 1980-talets Sverige som inte bara berättar om vilka hits som var på tapeten då, utan också visar tydligt på den melankoli och gråa vardag som är en svensk särprägel.
Den andra nomineringen är Vikingarnas inspelning av ”Leende guldbruna ögon” (1977), ursprungligen en countrylåt från 1950-talet (”Beautiful brown eyes”) som först spelades in på svenska av Sven-Ingvars ett år innan Vikingarna. Den anonyma motiveringen till låtens inkludering i kanon har en funktionalistisk touch:
Sången har inte bara berikat våra radioapparater genom åren, den har även varit starkt bidragande till att befolka vårt land. Överallt där de ljuva tonerna träffar ett öra, vare sig i slott eller koja, på dansbana eller Finlandsfärja, har det lett till att otaliga svenskar har fått livets gåva.
Mest träffsäker är motiveringen till den enda dansbandsgrupp som föreslagits, nämligen Lasse Stefanz:
Dansbandskulturen får inte glömmas bort i en kulturkanon. Räknas som den mest populära, men inte riktigt accepterade, musikunderhållningen i vårt land.
Det sistnämnda får anses kvala in som en underdrift. ”Musikaliskt skit och textmässig smörja”, som en storstadstidningsrecensent summerade en av mest populära skivorna i mitten på 1970-talet.
I vad som faktiskt är ett försök till att skriva en populärkanon över Sverige i tv-åldern – Tusen svenska klassiker (2009) – samlar redaktörskvartetten Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe ett tusen filmer, böcker, tv-program och skivor från 1956–2009. Med ett så stort urval vore det förstås märkligt om inte dansbanden blev representerade och jodå, de är med. Noterbart är dock att de till ganska stor del inkluderas när de rör sig bortom dansbandsmusiken: Sven-Ingvars, Streaplers och Sten & Stanley är alla representerade från tiden då de spelade 1960-talspop. Sven-Ingvars dyker upp återigen 1971 med sin kritikerhyllade Sven-Ingvars i Frödingland, där de spelade Östen Warnerbrings (och några andras) tonsättningar av Gustaf Frödings dikter och en sista gång 1991 med sin bejublade spelning på Hultsfredsfestivalen.
Men även en handfull renodlade dansbandsskivor får vara med:
• Flamingokvintetten 4 (1973)
• Sten & Stanleys Bella Bella med ”Jag vill vara din, Margareta” (1976)
• Schytts med Änglalåtar (1976)
• Vikingarna med Kramgoa låtar 8 (1980)
• Lasse Stefanz med Livets ljusa sida (1988), mest känd för ”De sista ljuva åren”
Det är färre skivor än vad Abba har med. Rättvist? Kanske, vad gäller originalitet och musikaliska influenser. Men det är svårt att komma ifrån att det finns en närmast systematisk underskattning av dansbandens betydelse i Sverige. Så många odödliga låtar, sådana enorma försäljningsframgångar och ändå så lite erkännande.
Så många odödliga låtar, sådana enorma försäljningsframgångar och ändå så lite erkännande.
Flera av de största dansbanden hör till de mest långlivade musikaliska institutionerna i Sverige, med rötter tillbaka till en tid när Tage Erlander var statsminister. Sven-Ingvars bildades 1956 och fortsätter än i dag, nu med Sven-Erik Magnussons son Oscar vid rodret. Vikingarna bildades 1957 som Ji Kåås Rockband som snabbt blev Ji Coos och som, inför en tänkt utlandslansering, blev Ji Coos & The Vikings vilka så småningom splittrades och ur ena halvan bildades till slut Vikingarna som höll igång till 2004, för att sedan återuppstå ett flertal gånger. Wizex har rötter tillbaka till 1957 och är fortfarande aktiva, precis som Sten & Stanley som bildades 1962.
Men som musikalisk genre är dansband mer sentida. På 1960-talet spelade ovan nämnda band pop och schlager, turnerade i folkparkerna med Hep Stars och Tages och Ola & The Janglers och konkurrerade på listorna med The Beatles och The Rolling Stones. Det är först någonstans i skiftet mellan 1960- och 70-tal som det blir relevant att tala om dansbandskultur och dansbandsmusik.
Det sammanfaller med att populärmusiken överlag hade blivit mer fragmentariserad. Under större delen av 1960-talet fanns det en gemensam populärkulturell scen, en ungdomsgeneration, ett sammanhang. Alla hade sina egna favoritartister men tog del av samma utbud. Med 1970-talet följer en diversifiering. Ur popen föds alltifrån hårdrock till proggrock, samtidigt som publiken blir mer heterogen. Den består inte längre av tonåringar utan också av en vuxen medelklass som roat sig till tonerna av Elvis för femton år sedan, men som till skillnad från föregående föräldragenerationer inte tänker sluta roa sig bara för att de fyllt 30 och fått barn.
I denna mening blir dansbandsmusiken redan från början en nisch, kanske rentav en subkultur, om än en mycket populär sådan. Det går att tala om en explosion av dansband i Sverige som når sin absoluta peak i mitten av decenniet. Det uppskattas att omkring 5 000 dansband turnerade samtidigt i Sverige. De flesta spelade också in LP-skivor. De största banden sålde enorma upplagor, som i decennier efteråt har fyllt second hand-affärernas reabackar.
Att lyssna igenom de olika bandens diskografier är en mestadels trivsam och understundom överraskande upplevelse. Kvalitetsmässigt är det förstås ojämnt men det är heller inte svårt att hitta pärlor. Det svänger nästan hela tiden. Musikaliskt finns under 1970-talet en långt större variation än vad som senare ska bli fallet.
Dansbandsskivor från den här tiden kryllar av vad som uppenbart är snabbt tillverkade svenska versioner av utländska hits. Här finns 50-talsrock’n roll (Vikingarna gjorde Elvis redan på den första Kramgoa låtar: ”Return to sender”, även om man struntade i att översätta titeln), 60-talspop, country, äldre schlagers, samtida schlagers, samtida pop och ibland även rock. Ingmar Nordströms Saxorkester spelade ofta Abba. I repertoaren hos Wizex hittar man Smokie, Fleetwood Mac (”Don’t Stop”, ej översatt) och till och med Bob Dylan (”It’s all over now baby blue” som Björn Afzelius skrev om till ”Sakta lägger båten ut från land” och låter riktigt bra).
När ett band fick en hit dök samma låt oftast upp i synnerligen likartade versioner hos flera andra band inom en kort tid, ibland redan samma år. Allt som funkade återanvändes, stölderna var ofta ogenerade. När Jigs gör en svensk version av ”Green Green Grass of Home” (”Mina drömmars stad”, 1973) är texten misstänkt influerad av ”Lyckliga gatan”; även här rimmas det nämligen på annars udda ord som makadam, asfalt och betong.
Det är en musikaliskt lekfull tid då det mesta tycktes möjligt.
Det är en musikaliskt lekfull tid då det mesta tycktes möjligt. En underskattad aspekt av dansbanden är deras improvisationsförmåga. Den som går på nutida konserter med stora svenska eller internationella artister får nästan alltid ta del av en show som är repeterad och förutbestämd in i minsta detalj. Samma låtar, i samma ordning, med samma koreografi, samma mellansnack, kväll efter kväll. Dansbandsorkestrar har aldrig kunnat unna sig den bekvämligheten. Varje spelning kräver lyhördhet inför publiken och en förmåga att snabbt avgöra vilka låtar som passar just den här kvällen på den här scenen i den här staden.
Humorn är ett annat kännetecken som återkommer både i skivomslag och många texter. Få var rädda för att ta ut svängarna visuellt och det gällde inte bara kostymerna. På sin första skiva poserar hela Jigs i indianperuker (den första hiten var ju ”Hej du gamle Indian”) och på första skivan med Christer Sjögren (Kramgoa låtar 7, 1979) poserar alla Vikingarna i hjälmar som ser ut att vara inköpta på Buttericks. Även när ämnet är kärlek tänjs det på gränser. Flamingokvintetten hade gjort succé redan 1968 med ”Hon är sexton år idag” (en svensk version av ”Happy Birthday Sweet Sixteen”). 1974 gick Streaplers ett hack lägre ner i åldrarna och toppade Svensktoppen med ”Bara 15 år” (med det dubbelt tveksamma rimmet ”en drottning klädd i jeans, det vackraste som finns”). ”Tänk att va Lektyrfotograf” (”en som fotar tjejer varje dag”), drömde The Moonlighters 1973. Att det var en manlig bransch framgår även av låttitlar som låttitlar som ”Va’ har du under blusen Rut?” (av Lennart Witoslaw, men mest känd i Schytts version från 1974) och ”Mulliga gulliga Ann-Katrin” (”visst är hon fläskig men hon är fin”).
Den sistnämnda avslutar Jigs andra skiva, med den tidstypiskt fantasilösa titeln Goa bitar 2. Totalt blev det sju Goa bitar under 1970-talet. Den sistnämnda fick faktiskt en undertitel – Goa Bitar 7 Skateboard (1978) – för att understryka att skivan innehöll en cover på rockbandet Magnum Bonums ”Skateboard” som hade toppat svensktoppen tidigare under året (i sin tur en svensk version av ”L.A. Run”):
armarna ut ner för backen ner, go go go vi blir fler och fler […] snuten dyker upp men vi klarar oss, go go go var med och rulla loss
Jigs Goa bitar ska inte förväxlas med Go’bitar (Cool Candys) eller Egna go’bitar (Curt Görans). Vikingarna hade således flera att inspireras av när de landade i Kramgoa låtar som nu finns i minst 26 versioner. Ingmar Nordströms diskografi summerade till 18 Saxpartyn, Schytts bjöd in till Hålligång oklart antal gånger, medan Flamingokvintetten var latast av alla och satte länge bara nummer på sina skivor. De repetitiva titlarna är ett genreunikt inslag som knappast bidragit till att stärka bilden av musikalisk progression.
Det var för övrigt fler som ville sjunga om skateboards. Sten & Stanley gjorde en egen låt med samma titel och påtagliga textinfluenser. Även Sten Nilsson sjunger nämligen om hur han ”undkommer snutarna” efter att han ”drar i 80 framför snutarnas hus”. Sten & Stanleys version hittar man på albumet Copacabana (1979), vars titelspår lockar med sambarytmer, inte helt ovanligt vid den här tiden. Det här var mitt under den så kallade ”dansbandsdöden”. Discomusiken hade kommit till diskoteken, dyra dansbandsorkestrar avbokades och ersattes av billiga discjockeys. Musikerförbundet krävde handlingskraft från regeringen och föreslog en särskild ”discoavgift”, samt ”spritstopp” för restauranger som inte hade livemusik. ”Vi har försökt de senaste åren att spela 70 procent discomusik men det hjälper tydligen inte”, säger sångaren för det nyss nedlagda bandet Telstars i ett inslag i Rapport i maj 1979.
***
Runt hörnet väntade professionalisering. Många slogs ut men de bästa banden överlevde och blev i vissa fall större än någonsin. Musikerna blev tajtare, kostymerna (och tänderna) blev vitare och smöriga ballader tog allt större plats på skivorna. Det blev, som 1980-talets självklara dansbandskung Christer Sjögren själv uttrycker det i sina memoarer, ”ängsligare och tristare”.
Det var dessa mer strömlinjeformade dansband som tonsatte de sista åren i folkhemmet. TV2:s caféprogram från exempelvis Norrköping (där Vikingarna ofta var husband), Sten och Ebbe Nilsson från Sten & Stanley som själva fick programleda Hallå Sverige och Allsång på Skansen där dansband var det modernaste inslaget som släpptes in så länge Bosse Larsson regerade.
Det är således lätt att se dansbanden som symbol för ett förstelnat, och alltjämt, förstatligat, underhållningsmonopol. Men efterfrågan överlevde medierevolutionen. TV4, som marknadsförde sig som den folkliga tv-kanalen, satsade mer på dansband än SVT någonsin hade gjort, allra tydligast förstås i form av Bingolotto men även i ett otal andra satsningar. Nyårsafton 1990 konkurrerade de båda kanalerna exempelvis med att båda visa varsin konsert med Vikingarna, samtidigt som Black Jack lockade 300 000 svenskar till biograferna.
Det är lätt att se dansbanden som symbol för ett förstelnat och förstatligat, underhållningsmonopol. Men efterfrågan överlevde medierevolutionen.
”Han skrev soundtracket till folkhemmet”, sa biskopen i Karlstad, Esbjörn Hagberg, vid Sven-Erik Magnussons begravning 2017. Det hade inte kunnat sägas om särskilt många andra. Men gärningen är större än så: många av bandets mest älskade låtar spelades in först på 1990-talet, när folkhemmet blivit historia. Dansbanden och dansbandsmusiken följde med in i en ny tid. Dansbanden är inte bara glesbygdens eller småstädernas musik.
Dansband har uppstått i hela Sverige, i stora och små städer, i arbetar- och universitetsstäder. Men den största koncentrationen finns nog trots allt i Värmland. Landskapet födde fram flera av de största och första banden: Sven-Ingvars (från Slottsbron i Grums kommun), Vikingarna (som bildades i Arvika även om både Stefan Borsch och hans efterträdare Christer Sjögren är från Hagfors) och Sten & Stanley (Karlskoga, vilket möjliggjorde den musikhistoriskt underskattade titeln till debutsingeln ”Guns of Bofors, 1963). Och förstås otaliga andra. I synnerhet Sven-Ingvars har dessutom låtit det värmländska ta stor plats i musiken, först och främst genom att ibland sjunga på stark dialekt, men också med texter som ofta bottnar i det lokala.
Skåne utgör ett annat stort dansbandskluster med bland andra Wizex och Kikki Danielsson (Osby), Berth Idoffs (Bromölla), Christina Lindberg (Helsingborg), Jan Öjlers (Limmared) och Lasse Stefanz (Kristianstad).
Västsverige är också välrepresenterat: Schytts och Curt Haagers kom från Göteborg, Streaplers från Kungälv och Flamingokvintetten (och senare Arvingarna) från Partille. Cool Candys kom från Lidköping och Jigs från Trollhättan.
De norrländska banden är färre men de finns, exempelvis Sven-Erics från Hudiksvall och Black Jack från Sundsvall. Och Lotta Engberg härstammar från Överkalix.
Stockholm framstår som den vita fläcken på dansbandskartan. Det vore märkligt om det inte hade betydelse för hur genren har mottagits. Det har också medfört att likheterna mellan dansband och country har överdrivits. Visst har många dansband både influerats av countrymusik och själva spelat country. Det bästa exemplet är förstås Kikki Danielsson som både med Wizex och som soloartist till synes sömlöst växlade mellan genrerna. Men så var hon också utrustad med den bästa countryröst som fötts fram i Sverige, fast i en tid då efterfrågan ännu var för låg för att bära en renodlad countrykarriär.
Även band som Thorleifs och Lasse Stefanz är uppenbart countryinfluerade och varken ”Gråt inga tårar” eller ”De sista ljuva åren” hade skämts för sig i Nashville.
Men likheterna ska inte överdrivas. Det finns ett mörker i amerikansk countrymusik – alkoholism, hustrumisshandel, flykt från rättvisan, livet vid sidan av allfarvägarna – som sällan har berörts av svenska dansband. När Vikingarna gjorde svenska versioner av Tammy Wynettes ”Stand By Your Man” (”Du tillhör mig”) eller Kris Kristoffersons ”Help Me Make It Through The Night” (”Hjälp mig ur min ensamhet”) lät det väldigt mycket dansband och inte särskilt mycket country. Men att dessa låtar överhuvudtaget framfördes på svenska scener var förstås viktigt för genrens genombrott längre fram.
***
Under 1970-talet var dansband och proggbanden varandras självklara motpoler, med det enda gemensamma att de båda sjöng på svenska. Kommersiellt trams kunde förstås inte gifta sig med politisk medvetenhet. Men ändå fanns kopplingar. Inte bara bland publiken, där många lyssnade på både och, utan också bland artisterna. Björn Afzelius kom till exempel att skriva några av de allra största dansbandshitsen.
I Sveriges Televisions dokumentär Den svenska dansbandshistorien (2020) reflekterar Mikael Wiehe över det motstånd som Afzelius då mötte från de egna. Wiehe ser numera dansbanden som något ”ganska typiskt svenskt”, säger han, något som är ”väldigt folkligt förankrat”.
Så var det och så är det. Dess plats i en svensk kanon är redan säkrad. Det svenska hjärtlandet är en dans.
Texten är ett utdrag från antologin Kramgoa texter: Hur dansbanden förändrade Sverige som släpps i dag på Timbro förlag.
Omslagsfotot föreställer danspalatset Borgen i Norrköping vid en Lasse Stefanz-spelning. Foto: Staffan Löwstedt/SvD