Kritik mot grisslakt – då brister den akademiska friheten
En veterinärstudent kritiserar svensk grisslakt och ställs i sin tur till svars för debattartikeln av universitetets ledning. I veckan JO-anmäldes fallet. Men det är långt ifrån ett enstaka snedsteg från ett enstaka lärosäte. Tvärtom belyser det hur svagt skyddet för den akademiska friheten är.
“En slaktgris sex månaders långa liv är inte svinkul.” Så löd budskapet som ledningen för ett svenskt universitet inte stod ut med att en student förde fram i en privat debattartikel. Hon ställdes till svars för sitt yttrande inför sin klass och skolans ledning, och uppmanades att tänka på hur detta skadat ryktet för utbildningen. Vad som i förstone låter påhittat, är beskrivningen av ett verkligt händelseförlopp på ett välrenommerat svenskt lärosäte, Sveriges lantbruksuniversitet.
Det haveri som i veckan JO-anmäldes av Centrum för rättvisa, och som troligtvis kommer att kritiseras av ombudsmannen, tjänar som en bitter påminnelse om den svenska akademins inte helt fläckfria funktionssätt. Man skulle kunna tro att tillhandahållaren av veterinär- och agronomutbildningar skulle välkomna att studenterna engagerar sig och ger sig in i debatten kring hur djur behandlas. De kommer trots allt i hög grad att ansvara för den goda djurhållning som sedan många år har varit en gemensam strävan att upprätthålla i Sverige. Istället ser man engagemanget och studentens högst sakliga kritik som ett hot. I strid med den akademiska traditionen och gällande regelverk agerar man istället för att rädda sitt eget rykte – utan att någon internt ingripit. Hur kunde ingen på lärosätet, med många väl skolade akademiker, reagera på det absurda i att ställa en student till svars för sina åsikter?
Bakgrunden till anmälan ligger i att skolan inte bara brutit mot en av akademins grundsatser, den om att debatten ska vara fri, utan också mot svensk grundlag. Agerandet av SLU torde stå i uppenbar strid mot det i praxis utvecklade repressalieförbud som omfattar svenska myndigheter, däribland den berörda skolan, och som idag får anses vara en del av vårt konstitutionella yttrandefrihetsskydd. Detta innebär att nyttjande av den medborgerliga rättigheten att yttra sig, inom lagens gränser, inte får medföra någon reprimand eller liknande åtgärd från det offentliga. Vad som gäller för studenter är inte prövat i Sverige, men Centrum för rättvisa hoppas nu få till en prövning, vilket är mycket välkommet. JO:s eventuella kritik är dock just kritik – vad som behövs är att politiken någon gång tar den akademiska friheten på allvar.
Om en ensam student kan bli föremål för allvarliga reprimander, hur mycket press kan man då inte sätta på obekväma akademiker
Händelsen på SLU må vara ett enstaka snedsteg från ett enstaka lärosäte, men lägger man ihop det med hur andra högskolor agerat uppenbarar sig en akademi som inte verkar ha någon vidare balans. Vilka ord som får användas inom arkivvetenskapen aktualiserades i höstas på Uppsala universitet. Året innan kom ledningen på KTH smått mirakulöst undan alla former av formell kritik sedan man försökt stoppa en student som delat ut vad de ansett var en olämplig sammanställning av statistik. Oprofessionella ageranden och oförmågan att skilja ut vad som är besvärligt eller kontroversiellt från det som är olagligt bådar inte gott för den akademiska friheten.
Än mer känslig blir dock frågan om hur enstaka akademiker – institutionernas ryggrad – får agera. Om en ensam student kan bli föremål för allvarliga reprimander utan att någon reagerar, hur mycket press kan man då inte sätta på obekväma akademiker eller den forskare som sätter sig upp mot den politiska makten eller vill påpeka uppenbara missförhållanden inom sitt fält? Sådant kan ju rejält stuka ett rykte på kort sikt.
Den akademiska integriteten, i form av en slags akademisk hederskodex, är dessvärre det enda skyddet akademiker åtnjuter i Sverige. De står givetvis fria att nyttja sina rättigheter precis som varje annan medborgare i Sverige, men alla mer formella skydd i egenskap av att vara just akademiker har valts bort. De är som vilka anställda som helst. Politiken förväntar sig att högskolorna agerar etiskt, och akademikerna att politiker hålla sig borta från deras arbete. Detta är, mot bakgrund av de återkommande snedstegen, en otillfredställande lösning. Sverige behöver en mer robust universitetsstruktur, där man faktiskt tar höjd för att lärosäten och politiker kommer att vilja ta genvägar.
Men grundlagen och andra lagar då? Innehåller de inget skydd? Jo, den akademiska friheten berörs i vår regeringsform och utvecklas vidare i högskolelagen. På klassiskt svenskt manér tar sig bestämmelserna dock närmast formen av rekommendationer. I grundlagen står att bestämmelser om forskningens frihet meddelas i lag. Av det blir det inte mer än ett antal vägledande principer i högskolelagen 6 §, om att problemställningar, metodik och publicering inom den akademiska forskningen ska vara fri. Ingenting om undervisning, anställningsskydd eller politiskt inflytande, som är vanligt i andra länder. Dessa bestämmelser har heller aldrig kommit att aktualiseras, vilket i ännu högre utsträckning illustrerar hur akademin är fri så länge ingen vill något annat. Vad händer när ett annat vägledande dokument, säg en värdegrund eller ett önskemål från politiken, hamnar i vägen? Hänvisningar till en rekommendation räcker inte långt.
Sverige är unikt i världen i att högskolor i princip helt och hållet är statliga myndigheter eller stiftelser
Detta hål kanske fick sin tydligaste exemplifiering av lektorn Erik Ringmar, som fick sin litteraturlista underkänd av universitetsledningen när han skulle undervisa i politisk teori. Händelsen gav upphov till viss internationell uppståndelse och resulterade i den av Ringmar författade stridsskriften Befria universiteten. Den ruskar om den svenska självbilden rejält när den lyfter fram det svenska systemets brister.
Frånvaron av grundlagsskydd blir särskilt beklämmande när man parar ihop den med politikens enorma inflytande. Sverige är unikt i världen i att högskolor i princip helt och hållet är statliga myndigheter eller stiftelser. Att ett lärosäte är en myndighet innebär att den är direkt underställd regeringen, att den varje år får regleringsbrev samt att samtliga högre befattningshavare, såsom rektorer och styrelse, tillsätts av politiker. Regeringen bestämmer även de urvalskriterier som ska gälla för akademiska utnämningar, vilket innebär att politiker, inte akademiker, har makten över posterna. Anställningar som just saknar särskilt anställningsskydd. I princip all finansiering är offentlig, vilket gör att den förment fria forskningen bedrivs enligt politikers anslag. Principerna ovan utgör kuttersmycken – när det kommer till anställningar, forskningsanslag och undervisning kan mycket makt utövas.
I Sverige tycks den akademiska friheten vara något som inte behöver skyddas med annat än politikens och myndighetschefens goda omdöme. Som medvetet provocerande exempel kan tas Ungern och Polen, som har mycket starkare formella skydd för den akademiska verksamheten. Det ska dock sägas att man använt andra sätt att angripa den fria debatten i dessa länder, men akademin har åtminstone kunnat streta emot.
Diskussionen om akademisk frihet är, även om vi gärna tror det i Sverige, hypotetisk. Handfasta situationer som återkommer visar på bristen på kunskap, men kanske framför allt hårda regler att förhålla sig till. Sverige har, genom sina undermåliga formella skydd, förvisso en levande debatt, men mycket lite att stödja sig på när akademiska obekvämligheter uppstår eller en regering med andra visioner än nuvarande konsensus tillträder. Det är dags att sluta se den akademiska friheten, för såväl studenter som aktiva akademiker, som blott en rekommendation. Återkommande inskränkningar är inte svinkul.