Kritikens kris

Spiken i kistan. Så kunde man känna det när SvD:s kulturbilaga i februari 2007 hade ett reportage om Carolina Gynnings bröstimplantat – i synnerhet som Bert Karlsson en vecka tidigare hade testat semlor i samma kulturbilaga. På bara några år hade den hamnat väldigt långt från det Svenska Dagbladet som 110 år tidigare hade fått en nytändning genom att skribenter som Verner von Heidenstam och Oscar Levertin engagerat sig för att Sverige skulle få en dagstidning av kontinentalt snitt. Inte minst ville man då, 1897, profilera tidningen genom att vässa dess kulturbevakning.

Men botten var inte nådd 2007. I dag, tio år senare, kan man se med nostalgi även på SvD:s kultursida 2007. Hur hamnade de där? I ett par artiklar ska jag försöka teckna en bild av hur kulturkritiken har förändrats under en trettioårsperiod. Mina studieobjekt har varit primärt Svenska Dagbladet, sekundärt Dagens Nyheter. I denna första artikel koncentrerar jag mig på förändringen mellan 1987 och 2017.

Decimeringen

Frågan om kulturkritikens kris har varit uppe till diskussion med jämna mellanrum. I Sverige skedde det senast 2015, efter att Kjell Espmark i ett tal vid Svenska Akademiens årshögtid hävdat att den seriösa kulturkritiken hade decimerats i en utveckling, där morgontidningarna mer och mer hade ”förvandlats till nöjesmagasin”. I norska Klassekampen gjordes nyligen en undersökning som visade att antalet litteraturrecensioner har halverats i de fem rikstäckande norska tidningarna under de senaste tio åren.

För Svenska Dagbladets del är resultaten desamma. Och sett över ett längre tidsspann uppvisar DN samma tendens som SvD: recensionerna är inte bara nästan hälften så många utan även ungefär hälften så långa.

Allmänt tyckande och individuell åsiktsprofilering lyste med sin frånvaro.

I min undersökning av det som Espmark benämner som ”seriös kulturkritik” har jag för SvD:s vidkommande lämnat understreckaren åt sidan. Dock kan det noteras att författandet av en understreckare vid den tid då jag rekryterades till SvD i början av 1990-talet fortfarande fungerade som ett slags gesällprov för hugade skribenter. Understreckarformen var på den tiden påfallande akademisk. Den skulle ha karaktären av lärd essä snarare än kåseri eller reportage. På senare tid har även dessa gränsdragningar luckrats upp. Många av dagens litteratur- och konstkritiker har aldrig skrivit understreckare, medan en hel del kulturreportrar och nöjesjournalister har gjort det.

Svenska Dagbladet september 1987

1987 publicerades under september månad i SvD 59 bokrecensioner, understreckarna obeaktade. SvD:s bokrecensioner var på den tiden uppdelade i två kategorier. Kortare recensioner publicerades under vinjetten ”Boklådan”. De riktigt långa recensionerna kunde vara en bra bit över 10 000 tecken, medan de kortare sällan var under 5–6 000 tecken.

Till det kom vinjetter som ”Tidskriften”, ”Fotnoten” och ”Noterat i”. Under den sistnämnda rubriken rapporterade kultursidans frilansskribenter och redaktörer om besök i företrädesvis utländska städer: Florens, Helsingfors, Salzburg. Rapporterna handlade om kulturevenemang såsom aktuella museiutställningar, litteratursymposier eller omdiskuterade ny- eller ombyggnationer.

SvD:s skribentstab utgjordes till sin merpart av författare med ett flertal skönlitterära böcker bakom sig eller av akademiker inom humaniora. Det viktiga vid rekrytering var inte så mycket akademiska titlar som historiska kunskaper – så att man självständigt kunde avgöra vad som var lånta fjädrar och vad som var originellt och nytänkande.

Kultursidan var präglad av en lika enkel som tydlig kommunikativ strategi. Man behöver inte läsa länge innan man ser dess pedagogiska ambition. Kulturartiklarna vädjade till läsarnas vetgirighet. Sidans syfte var att fungera som ett lärt seminarium. Den kunskap som förmedlades var först och främst av estetiskt och idéhistoriskt slag; allmänt tyckande och individuell åsiktsprofilering lyste med sin frånvaro. Filosofiska funderingar hade en allmängiltig karaktär i så måtto att referenserna till dagsaktualiteter var sällsynta.

Film, populärmusik och tv- eller radioprogram tycktes inte föranleda några reaktioner alls hos kultursidans redaktörer.

Samma kommunikativa strategi är avläsbar i bokrecensionerna. De estetiska smakomdömena byggde på en idé om att läsekretsens kulturkonsumtion styrs av kvalificerade smakomdömen snarare än av allmän nyfikenhet. I det kritiska uppdraget var det underförstått att kritikern hade ett ansvar gentemot läsaren. Kritikerns uppgift var att sålla agnarna från vetet, att fungera som rådgivare om vad som är värt att läsa.

I den mån som politiska resonemang förekommer handlar de främst om vikten av att politiker inte blandar sig i universitetens eller museernas verksamheter. Även andra krafter som vill popularisera, kommersialisera och samtidsanpassa uppfattas som hotfulla.

Annonsering på kultursidan förekom 1987 i mycket liten skala. Film, populärmusik och tv- eller radioprogram tycktes inte föranleda några reaktioner alls hos kultursidans redaktörer, lika lite som politiska utspel eller andra inslag i nyhetsflödet.

Spionen Stig Bergling rymde i oktober 1987, vilket ledde till att bland andra justitieministern tvingades avgå. Men på Svenska Dagbladets kultursida gick allt sin gilla gång. Där kunde man i stället läsa rubriken ”Efterlyst dikt funnen”, och därunder en artikel av Carl Fehrman. Den handlade om hans tidigare efterlysning på SvD:s kultursida av en dikt som Gunnar Serner skrev som dedikation i ett exemplar av sin doktorsavhandling om Swinburne. Dikten hade nu återfunnits hos en boksamlare i Göteborg. Denne hade försett Fehrman med en avskrift.

Dagens Nyheter september 1987

I september 1987 recenserades i Dagens Nyheter 52 böcker. Det sammanlagda antalet hos SvD var, om man inbegriper de understreckare där böcker recenserades 78. Skillnaden är således 2/3. Nu kan man argumentera för att DN kompenserade denna brist genom att ha en betydligt mer utåtriktad kultursida, mer à jour med samtiden. Under september månad pågick i DN en artikelserie om smakbegreppet. I slutet på månaden initierade konstkritikern Lars O Ericsson en diskussion om postmodernism. Båda gav upphov till kontroverser mellan tidningens skribenter. Långa debatterande texter av Kerstin Ekman, Ulf Eriksson och Lars Andersson skrevs också om skillnaden mellan rural och urban prosa. Och under oktober fortsatte debatten om postmodernism med omfångsrika texter av Ulf Linde, Max Book och Kjartan Fløgstad. Dessutom pågick ett antal mindre debatter parallellt: om museer, om radioteater, om utsmyckningen av kyrkorummet.

DN gav också plats åt en stor artikel om poesi och jazz, av Gunnar Harding, samt om den tyska historikerstriden, av Lisbeth Lindeborg.

2017 recenseras böcker som knappast hade omskrivits på kultursidorna 1987 eller 1997. Ett exempel är Milleniumtrilogins fortsättning.

I jämförelse med SvD var DN:s skribenter i mindre utsträckning hämtade från den akademiska världen, men i högre grad relaterade till kulturella stockholmskotterier. Medan SvD stod fast förankrad i en högmodernistisk tradition är det uppenbart att DN ansträngde sig för att fånga upp postmodernistiska tendenser. Referenser till populärkultur var inte heller frånvarande i DN. En artikel handlade om Bob Dylan, en annan om tv-serier. En skribent som Karl Erik Lagerlöf återkom till politiska ämnen på ett rätt opåkallat sätt. I en artikel behandlade han katalytisk avgasrening, i en annan svensk vapenexport.

Liksom i SvD låg merparten av artiklar som inte är notiser i spannet mellan 5 000 och 15 000 tecken. Och på samma sätt som i SvD var kultursidan uppenbart didaktisk till sin karaktär, låt vara att de lärdomar som förmedlades var av en smula mer samtidsanpassad karaktär i DN. Gemensamt för de båda tidningarna var dock att kultursidans själva fundament utgjordes av texter där resonemang fördes om estetiskt kulturella företeelser utifrån en idémässig mix av idéhistoriska, konsthistoriska, litteraturhistoriska, filosofiska och historiska perspektiv och infallsvinklar.

Detta material omgärdades traditionellt sett av fyra underförstådda gränsdragningar. Åt ett håll upprätthölls en skiljelinje gentemot museala, arkeologiska och strikt inomvetenskapliga perspektiv. En annan gräns gick mot renodlat politiska texter; en tredje mot journalistik och reportage; en fjärde mot bevakningen av populärkultur och nöje.

2017: halverad mängd, halverad längd

Trettio år senare har någonting väsentligt skett. I SvD har de recenserade böckerna sjunkit till ungefär hälften. Exklusive understreckarna recenserades i september 2017 bara 31 böcker i SvD. Detta ska alltså jämföras med 59 böcker i september 1987. DN uppvisar en liknande förändring. Där har andelen recenserade böcker sjunkit från 52 i oktober 1987 till 32 i oktober 2017, en fyrtioprocentig nedgång.

Halveringen av recensionsmaterialet i SvD kan även relateras till 1990-talets första hälft, då tidningen satsade som mest offensivt på kulturkritik. I september 1994 publicerades 71 bokrecensioner över strecket. I dagsläget når man alltså inte ens upp till halva den mängden.

Recensioner är inte bara färre. De enskilda recensionerna är dessutom betydligt kortare och de illustrerande bilderna större. Även i fråga om omfång handlar det om i det närmaste en halvering. Ser man till vad som recenseras slås man dessutom av att det 2017 recenseras böcker som knappast hade omskrivits på kultursidorna 1987 eller 1997. Ett exempel är Milleniumtrilogins fortsättning.

Det andra som slår en är skönlitteraturens dominans på facklitteraturens bekostnad. Det tredje är bristen på estetisk profilering och historiska perspektiv hos många av litteraturkritikerna.

Det görs ingen åtskillnad mellan krönikörer som är ledamöter av Svenska Akademien och krönikörer som skriver om SD med utgångspunkt i något yttrande från en popmusiker.

Under september 2017 är det inte så mycket mer än två rätt korta krönikor – en av Per Wästberg om islam samt en om svensk hexameterdikt, av Carl-Johan Malmberg – som erinrar om de texter som vid sidan om litteraturrecensioner publicerades på DN:s och SvD:s kultursidor 1987. Det skulle i så fall vara vinjetten ”Harrisons historia”, där Dick Harrison ger historiska perspektiv på aktuella händelser. I övrigt märks en debattartikel om kulturarv, en om Ann Heberleins senaste bok och en om museipolitik. Till det ska läggas en text om Vergilius-citatet på det några år gamla minnesmonumentet för offren för 11-september-massakern samt en text om stadsplanering.

Så mycket mer än så hittar jag inte av texter av den typ som återfanns på kultursidorna vid den tid då deras material var tydligt avskilt från kulturreportage, nöjesmaterial och scenkonstkritik. Det har sin förklaring: vad som har skett på senare år är att olika sorters kulturmaterial inte hålls isär. Avsaknaden av en sida eller ett uppslag som ska fyllas med kulturkritiskt material gör att minskningen av den sortens material inte märks vid en snabb genombläddring.

Det är dock långt ifrån ovanligt att det vissa dagar helt saknas annan ”seriös” kulturkritik än understreckare i SvD. Att den tidigare så tydliga gränsen gentemot populärkultur är utsuddad markeras också i tidningens layout. Det görs ingen åtskillnad mellan krönikörer som är ledamöter av Svenska Akademien och krönikörer som skriver om SD med utgångspunkt i något yttrande från en popmusiker.

Konsten att inta motsatta ståndpunkter, samtidigt

Kombinationen av några av förändringarna kan tydliggöras med en kommenterande text om Karl Ove Knausgård, publicerad i början av september 2017 i SvD. Den inleds: ”Redaktören mejlar och frågar: Har vi ett osunt förhållande till Knausgård?” Lite längre fram fortsätter texten: ”Anledningen till att jag får frågan är dock mer specifik: ’Autumn’, den engelska utgåvan av ’Om hösten’ – en bok jag älskade har just blivit totalsågad i brittiska The Guardian. Så brutalt nedgjord har den omhuldade Knausgård knappast blivit förut, och det är i sin ordning att andhämtningen blir lite snabbare. Jag älskar ’Om hösten’, och jag älskar sågningen”.

Skribenten får som synes in fyra ”jag” i de tre meningarna. Ytterligare ett stycke längre ner utvecklas artikelförfattarens ståndpunkt i en mening med fyra ”jag”: ”När jag säger att jag älskar Leiths sågning, ska det inte tolkas som att jag inte också avskyr den, för det gör jag”.

På motsvarande vis fungerar svenskt kulturliv. I hög grad gäller det att fly in i mängden.

Med tanke på att skribenten på en och samma gång både älskar och avskyr både en bok och den som visar sin avsky för samma bok, är det knappast förvånande att texten inte utmynnar i någon tydlig ståndpunkt. Jaget är som synes väldigt närvarande rent grammatiskt, men tycker inget, egentligen. När man går igenom en månads recensioner i SvD 2017 slås man av att sågningar av den typ som skribenten säger sig ”älska” när de dyker upp i brittiska tidningar lyser med sin frånvaro.

1987 var Ingemar Björkstén kulturchef på Svenska Dagbladet. I Gustaf von Platens anda moderniserade han kultursidan, vilket innebar att ett antal estetiskt profilerade yngre skribenter rekryterades. Steve Sem-Sandberg, Kay Glans, Åsa Beckman och Mats Gellerfelt till exempel. Syftet var inte minst att profilera kultursidan gentemot andra kultursidor.

Kulturetablissemanget är en flock zebror

Svenskt kulturliv skulle kunna liknas vid en flock med zebror. Det märkliga med zebrans svart-vit-randiga mönster är att det kan tyckas fungera dåligt som kamouflage. Zebror urskiljs på savannen på flera kilometers avstånd, till skillnad från lejon, som färgmässigt smälter in i omgivningen. Detta förbryllade zoologer tills de insåg att zebrans mönster tjänar syftet att få det enskilda djuret att smälta in i flocken. Till skillnad från lejonet är zebran nämligen ett flockdjur. Zebra-mönstrets betydelse för de enskilda djurens överlevnad visade sig tydligt när ett experiment utfördes: man målade en röd fläck på en zebra. Det gjorde det enklare för zebrans fiender i djurriket att organisera jakten. Zebran med en röd fläck dödades snabbt av lejon. Lejonets instinkt är nämligen inte att, som man kan tro, ge sig på det svagaste djuret i en flock. Det ger sig på djuret som avviker.

På motsvarande vis fungerar svenskt kulturliv. I hög grad gäller det att fly in i mängden. En avvikelse från konsensus, estetiskt eller åsiktsmässigt, innebär att man sticker ut och framstår som ett lovligt byte. Inte minst blir man ett lovligt byte på grund av att avvikelsen blottlägger de övrigas strävan efter konformism (något som få konst- och kulturutövare vill kännas vid som en drivkraft).

Att gå emot strömmen som publicistisk strategi

Under åren 1987–2017 präglades de första perioder som jag undersökte, 1987 och 1997, av att man på SvD satsade på kulturkritik som just stack ut som icke-konformistisk. På den tiden kunde det ofta förekomma artiklar i Svenska Dagbladet som den i The Guardian om Knausgård, artiklar som pekade bort från flocken, som gav sig på heliga kor stick i stäv med konsensus.

Den 31 augusti 1987 recenserade Lars Gustafsson En färd med mörkrets hjärta av Olof Lagercrantz. Recensenten sammanfattade sin ståndpunkt: ”Olof Lagercrantz studie är, i den mån som den vill handla om Joseph Conrad, en oanvändbar studie därför att den på ett godtyckligt och ytligt sätt försöker värva studieobjektet för en modern politisk ideologi som skulle ha varit Conrad fullständigt främmande.”

Recensionerna har blivit ungefär hälften så långa och hälften så många.

I DN hyllades Lagercrantz samma dag av Carl-Göran Ekerwald som beskrev Conrad-boken som en ”lysande lektion i konsten att läsa innantill”. Några veckor senare tas Lagercrantz i försvar av Sven Lindqvist i en stor artikel på DN:s kultursida. Och när Lindqvist fem år senare ger ut boken Utrota varenda jävel, vilken kan sägas bygga vidare på hans tes i DN-artikeln, så möter han stark kritik från en rad skribenter med huvudsakligen SvD som bas.

För att återknyta till zebrametaforen kan Olof Lagercrantz 1987 och Sven Lindqvist 1992 beskrivas som två av den svenska zebrahjordens mest prominenta ledare. Att det i den svenska offentligheten existerade mediala plattformar där kritik kunde formuleras mot den sortens dominerande åsiktsyttringar kan givetvis ses som ett tecken på en fungerande demokrati. Den situationen är vi långt ifrån i dag.

Konsumismen och kritikens slut

Det som utmärker litteraturkritikens utveckling under de senaste trettio åren är inte bara att recensionerna har blivit ungefär hälften så långa och hälften så många. De skrivs dessutom i allt högre grad enlighet med zebraflockens logik. Böcker som försvinner in i mängden hyllas i den mån de recenseras; de som avviker kritiseras i den mån som de över huvud taget recenseras. I ett sådant kulturklimat finns inget utrymme för kritiker med en tydlig estetisk profilering. Det som tvärtom behövs är kritiker som är anpassningsbara, kritiker som ena dagen kan säga sig älska en bok för att nästa dag säga sig älska sågningen av densamma.

Litteraturkritiken utvecklas på det sättet i riktning mot ett slags feelgood-samtal. Kritikens syfte är inte att kritisera eller att delta i ett intellektuellt meningsutbyte, utan målsättningen är att skapa en känsla av samhörighet i en grupp av ”litteraturälskare” för vilka litteraturen är en trevlig accessoar på DN:s eller Vi läsers Finlandskryssningar.

Anledningen till denna utveckling är, tror jag, att nutidens kultursidor på ett helt annat sätt än gårdagens är underordnade en marknadens logik. Ty vad den utveckling som jag pekat på i denna första artikel, ytterst sett är ett tecken på är en anpassning till läsargrupper som intresserar annonsörer, det vill säga grupper som har en konsumistisk attityd till kultur.

Det är grupper som inte så mycket är intresserade av intellektuella meningsutbyten utan hellre vill hålla sig uppdaterade med vad som är i ropet för tillfället. I ett sådant kulturklimat efterfrågas skribenter som har förmågan att byta ståndpunkt när trender vänder. Där prioriteras redaktörer som förhåller sig lojala till zebraflocken. Den estetiska smakdomaren av gammalt snitt har inte dött ut på grund av publikens brist på efterfrågan utan därför att man på tidningar försöker locka till sig en helt annan publik.