Kröningen av Theresa May har kommit av sig

När Theresa May utlyste nyval i Storbritannien 18 april var alla överens om att hennes resa till segern skulle bli bekväm. Labour under Jeremy Corbyn hade kollapsat, och May var omåttligt populär och skulle enkelt vinna en jordskredsseger och utöka sin majoritet enormt. Hennes slagord om ”strong and stable leadership” ekade överallt och verkade resonera med väljarna. Valet var, som Liberal Democrats partiledare Tim Farron uttryckte det, ”en kröning, inte en tävling.”

Men sedan hände något. 18 maj lanserade Theresa May sitt partis valmanifest, och allt gick fel. Theresa May ville få fokusera på sitt mandat inför stundande Brexitförhandlingar, men all uppmärksamhet riktades i stället mot det som har blivit känt i folkmun som demensskatten. Det är ett kontroversiellt förslag rörande finansiering av vård i hemmet, som kort sammanfattat går ut på att vård i hemmet ska betalas retroaktivt genom att staten tar pengar från vårdtagarens dödsbo.

Theresa May fick göra en helomvändning, vacklade, och verkade, för första gången sedan valet utlystes, svag.

”Strong and stable” blev ”weak and wobbly”.

Theresa May, som genom hela valkampanjen snarare har bedrivit en personvalskampanj än en partikampanj, har sedan dess haft svårt att återfå fotfästet. Demensskatten förföljer henne, och hon kritiseras av oppositionen för att ha gjort en kraftig högersväng och kopierat UKIP:s politik. Begreppet ”the Nasty Party”, som Tories tidigare kallats, är tillbaka.

May vacklar. På BBC:s partiledardebatt i onsdags var alla partier representerade – utom Tories. Tidigare behövde hon helt enkelt inte ta risken att ställa upp i debatter; nu anklagas hon för att gömma sig för väljarna.

Samtidigt gör Labourledaren Jeremy Corbyn bättre ifrån sig än någon utom hans mest övertygade supportrar kunnat tro. Trots ett valmanifest som (enligt både supportrar och motståndare) är det mer vänster än något valmanifest partiet haft sedan 1983, rusar Labour uppåt i opinionen.

Corbyn får stå och raljera om hur högerpartierna hatar de fattiga. Precis som alla vänsterledare vill.

Corbyn är fortfarande en kontroversiell ledare från partiets yttersta vänsterkant som bland annat har misslyckats med att ta ordentligt avstånd från sina tidigare kontakter med terrorgrupperna IRA och Hamas. Däremot har han lyckats att framstå som ärlig och genuin för väljarna, och hans popularitet ökar.

Corbyn hjälps mycket av att väljarnas blickar nu riktas mot traditionella Labourfrågor som sjukvård och sociala skyddsnät. I stället för att försvara sitt minst sagt oengagerade kampanjande för Remain-sidan i förra sommarens EU-folkomröstning, får Corbyn stå och raljera om hur högerpartierna hatar de fattiga. Precis som alla vänsterledare vill.

Theresa Mays synnerligen bekväma ledning med som mest 20 procentenheters övertag över Labour, har enligt de flesta bedömare blivit ungefär fem. En undersökning som presenterades på tisdagen visade till och med att Tories inte alls skulle få en egen majoritet. Pundet dök som följd.

Det som alla trodde skulle bli ”Brexitvalet” – där de kommande förhandlingarna om Storbritanniens EU-utträde skulle stå i fokus, har visat sig bli ett mycket mer traditionellt brittiskt val. Ju mer fokus har flyttats från Brexit till de mer traditionella frågorna som sjukvård och skola, ju mer har opinionen skiftat mot ett jämnt slagfält mellan Tories och Labour.

Valet är nu, med en vecka kvar till valdagen, inte längre en kröning. Det är en tävling.

Tyvärr är tävlingen fortfarande mellan två protektionister som helst vill ta Storbritannien tillbaka till 1970-talet.

Mikaela Hellman, forskningsassistent på Liberal Democrats internationella kansli, sekonderad från Centerpartiet