Kroppsfixerat om kroppsfixering

”Hunger” heter boken. Titeln för tankarna till hemska svältkatastrofer. Det neonrosa omslaget för tankarna till chick-lit.

Förvirringen upplöses när jag ser författarens namn, Roxane Gay, och mellanrubriken, ”Historien om (min) kropp”. Roxane Gay blev känd för boken Bad Feminist (2014) – begreppet dålig feminist syftar på att hon exempelvis gillar färgen rosa och läser Vogue – och parentesen i mellanrubriken är förmodligen tänkt att illustrera hur man i denna elaka samtid egentligen inte äger sin egen kropp.

Med andra ord är jag inte överdrivet entusiastisk när jag sätter mig ned med boken. Få saker är så tröttsamma, eller deprimerande, som den identitetspolitiska fixeringen vid kroppar. Människor reduceras till svarta respektive vita kroppar, eller kvinnliga respektive manliga kroppar (ursäkta, kvinnligt respektive manligt kodade kroppar), vilket bara blir mer obehagligt och avhumaniserande ju mer man tänker på det.

Samtidigt finns en annan kroppsfixering som är minst lika påfrestande: den auktoritära hälsohetsen. De här typerna som inte nöjer sig med att plåga sig själva med gymmets alla tortyrredskap, utan dessutom vill plåga alla oss andra med straffskatter på socker, fett och andra glädjeämnen. Människor som, mer eller mindre uttalat, anser att en vältränad kropp, bra blodvärden, hög lungkapacitet och Instagrambilder på spenatsmoothies markerar en överlägsenhet jämfört med oss vanliga dödliga. Som om en sund själ bara skulle kunna bo i en sund kropp.

I min motvilja mot det resonemanget hittar jag, åtminstone delvis, en allierad i Roxane Gay. ”Jag är fast besluten att vara mer än min kropp”, skriver hon.

Det är bara det att hon sedan fortsätter att skriva om sin kropp i 274 sidor. Förmodligen lägger hon mer vikt vid den än någon i hennes omgivning någonsin gjort.

Även om hon ofta bantar och inte verkar tycka om att leva med fetma, fördömer hon dem som förespråkar bantning.

Det är svårt att inte känna sympati för Gay, som utsattes för en gruppvåldtäkt när hon var tolv och i hopp om att göra sig oattraktiv så att det aldrig skulle hända igen, började äta kopiösa mängder mat. Samtidigt är det svårt att uppskatta Hunger. Självmotsägelserna är så många att man snarare får intryck av en villrådig monolog än en bearbetad självbiografi (kroppsbiografi?).

Gay berättar hur svårt det är att vara en allvarligt överviktig kvinna i en värld där hon menar att flickor får lära sig ”att vi ska vara små och slanka. Vi ska inte ta upp en massa plats. Vi ska synas, men inte höras, och när vi syns ska vi vara män och samhälle till behag.” Hon upprörs av tv-program som Biggest Loser och av ”bantningsindustrin”, eftersom de likställer smalhet med lycka och övervikt med livsfara.

Å andra sidan beskriver hon i detalj alla de problem hon/hennes kropp måste dras med: smärta, stelhet, ryggvärk, andfåddhet. Blåmärken efter armstöd som skär in och hela middagar intagna balanserade på bräckliga stolar som skulle gå sönder om hon lade sin fulla vikt på dem. Hur omständigt det kan vara att flyga, använda en offentlig toalett eller ta sig upp på en halvmeterhög scen utan trappa. Rädslan för att falla, bryta något och inte kunna ta sig upp. Självhat och skamkänslor. Hon får varken livet med fetma att verka särskilt lyckligt eller särskilt ofarligt.

Men: ”Samtidigt anser jag inte att jag ensam bör bära ansvaret för min kropp.” Trots det, och trots att hon ofta bantar och inte verkar tycka om att leva med fetma, fördömer hon dock dem som förespråkar bantning.

Formuleringskonsten gör inget för att förhöja läsupplevelsen. ”Det finns glada barn och det finns glada barn. Jag var ett glatt barn.” ”Jag vet inte varför jag tog till mat. Eller jo, det gör jag.” ”Inte för att mitt utseende spelade roll, men mitt utseende spelade roll.” Eller meningen som uppenbarligen är Gays favorit, eftersom hon skriver den två gånger i rad: ”Ju större man är, desto mindre blir ens värld. Ju större man är, desto mindre blir ens värld.”

Det är lätt att himla med ögonen åt idén att hela samhället är emot henne för att hon befinner sig utanför ”normen”. Men faktum är att samhället är emot överviktiga personer.

Just som jag är på väg att avfärda hela boken som en neonrosa offerkofta, inser jag dock att Roxane Gay har en poäng. Det är lätt att himla med ögonen åt idén att hela samhället är emot henne för att hon befinner sig utanför ”normen”. Men faktum är att samhället är emot överviktiga personer. Politiker behandlar överviktiga som parior. De tvingas betala extra mycket för läsk, sötsaker och fet mat i en form av dysfunktionell folkuppfostran. I Ungern beskattas till och med mat som är för salt. Lobbyister och tjänstemän talar med darr på rösten om ”fetmaepidemin”, som om övervikt vore en smittsam sjukdom.

Roxane Gay skriver att de som gärna presenterar statistik över riskerna med fetma verkar anse att en överviktig person ”förutom att vara fet även är obeskrivligt korkad, illa upplyst, omedveten om sin kropp”.

Eller, som sångerskan Anna Book nyligen uttryckte det i en intervju: ”Feta är vår tids byfånar.”

På samma sätt verkar antitobaksaktivister (och socialminister Annika Strandhäll) tro att rökare är idioter som bara inte har fattat att rökning är farlig, trots att skolan lägger mer energi på att förklara att rökning dödar än hur man använder ett pronomen. Nykterhetslobbyn följer samma mönster. Vissa livsstilsval anses vara omöjliga för en smart människa att göra, så de smarta människorna måste tvinga resten av oss till hälsa.

Gay berättar hur de som försöker få henne att skämmas för att hon är tjock får henne att vilja göra sig ännu tjockare av ren trots. Sin egen kroppsfixering till trots är hon långt mer sympatisk än de politiker och aktivister som vill tvinga alla andra att leva samma trista spenatbaserade liv som de själva lever.