Kultur och identitet kan inte köpas på ICA

Din identitet är en komplex väv av idéer som sätter ramen för dina förväntningar, beteenden och handlingar. Din identitet är med andra ord en manifestation av den kultur du tillhör och har präglats av. Att tillhöra en kultur och att få manifestera den genom sin identitet är lika vitalt för vårt mentala välbefinnande som näring och fysisk trygghet. Vad många dock missuppfattar är att kultur – och den resulterande identiteten – måste vara grundad i ett folkslag eller ha en mångtusenårig historia bakom sig.

Visserligen har så varit fallet ända fram till nyligen. Människan är den enda varelse som föds nästintill totalt inkapabel till överlevnad och som behöver mer än ett årtionde utanför livmodern för att kunna stå på egna ben. Därför är vi även den mest formbara varelsen på planeten. Formbar utöver det hårdvarupaket vi får med oss från våra gener, det vill säga.

För det är exakt vad som händer så fort vi lämnar livmodern: Vi börjar formas av stammen. Den form vi till slut antar har historiskt sett varit kraftigt dikterad av den geografi vi råkat befinna oss i. Var näringen finns, var olika faror lurar, var det finns skydd från alla krafter i naturen som konstant tycks vilja ta kål på oss. Formandet sker till stor del genom verbal kommunikation. Också det en förmåga unik för oss människor. Genom att överföra tankar mellan oss med hjälp av språk kan vi både undvika att begå dyrbara misstag och undvika att ödsla dyrbar tid på uppdrag och sysslor som inte ger avkastning. Dessutom kan vi överföra tankar över generationerna, vilket ger oss en enorm fördel framför andra arter.

Denna egenskap – tankeöverföring via språk och över generationer – är en nyckelingrediens i hur komplex mänsklig kultur och identitet historiskt sett har skapats. Ett samspel mellan geografi, överlevnadsinstinkt, samarbete och språklig tankeöverföring. Och eftersom vi historiskt sett rört oss väldigt långsamt över planeten, så har olika kultur- och identitetsyttringar präglat distinkta geografiska områden inom etniskt distinkta folkgrupper.

Det underliggande syftet bakom allt detta är förstås biologiskt. Fortplantning av gener. Inget annat. Att vi upplever det som heligare än så är i sig ett biologiskt trick – vi värnar om hur vi formats och använder det för att urskilja oss från andra konkurrerande stammar, vilket ökar våra chanser till fortplantning ytterligare. Ju högre upp i den kosmiska hierarkin vi ser oss själva desto lättare har vi för att förgöra det som kommer i vår väg.

”Har du sett varelserna i stammen på andra sidan skogen? De målar ansiktet med annan färg och gör annorlunda ljud än oss. De är inte kloka. De är inte människor. Kommer de för nära så måste de dö.”

Xenofobi är inbyggt i hårdvaran. Tyvärr. Inte för att det är fint. Eller snällt. Eller etiskt försvarbart enligt rådande konsensus i den kultur du råkar befinna dig i. Utan för att det har lett till effektivare fortplantning. Det räcker som krav för att den cyniska evolutionsprocessen ska gallra igenom det. Men glöm inte att vi är formbara. Om en ny miljö kräver av oss att bli mindre xenofobiska, så kommer de stammar som lyckas trycka ner xenofobin i oss att segra.

Vinnarna var de som lyckades uppfinna en radikalt ny process för hur vi formar vår identitet.

Vilket är precis vad som hände för nästan tio tusen år sedan. När människor började ockupera varenda hörn av planeten så tog vi till slut kål på den megafauna och tillgänglig näring som fanns i omgivningen. Det är åtminstone en av flera teorier om varför flera olika stamsamhällen på olika kontinenter, ungefär samtidigt, började bli jordbrukare. Vilket krävde ett nytt sorts samarbete mellan stammar. För jordbruket innebar bofasthet till skillnad från den nomadiska livsstil vi är biologiskt programmerade till. Nu var vi plötsligt i behov av att kontrollera större geografiska områden samt att mobilisera stora grupper människor för att få jordbruket att fungera och för att försvara all mark som producerade den livsnödvändiga näringen.

Stammens cirka 150 medlemmar räckte inte till. Vi behövde börja samarbeta i större grupper bortom ursprungsstammen. Inte nog med att vi är biologiskt programmerade till en nomadisk livsstil, dessutom kan den genomsnittliga människan inte ha stabila relationer till fler än de cirka 150 medlemmarna som stammen bestod av. Denna siffra kallas för Dunbar’s Number, uppkallad efter den brittiske antropologen Robin Dunbar, som upptäckte denna kognitiva begränsning i vår hjärna (och som senare upptäckte att kommunikationsflödet hos Facebook-användare är begränsat till en inre cirkel av cirka 150 vänner, oavsett hur många “vänner” man har samlat på sig).

Vinnarna var de som lyckades uppfinna en radikalt ny process för hur vi formar vår identitet. En process som dessutom löser problemet med att ett nätverk med fler än 150 individer gör oss förvirrade.

Lösningen var genialisk. Strunt samma i hur människor målar sig och vilka sånger de sjunger på kvällarna. Så länge vi ber till samma Gud och delar åtminstone några tillsynes godtyckliga ritualer. Om en utomstående fiende infiltrerar ett jordbrukarsamhälle, så är sannolikheten för att denne lyckas utföra alla ritualer prickfritt i princip lika med noll. En fantastisk kulturell-polisiär mekanism för att avslöja utomstående gratisåkare. Samtidigt som fantasin om Gud i alla psyken agerar som en allseende polis som varken kräver lön eller mat.

Nästa gång du gör narr av katoliker som äter oblat och dricker frälsarens metaforiska blod så är det läge att minnas hur evolutionen struntar i vad som enligt oss upplevs som snällt, fint eller etiskt korrekt för den delen. Den låter fördomsfritt det passera som leder till mer fortplantning. Godtyckliga ritualer gör det, tydligen.

Stammen blev flera stammar som blev hövdingaskap som blev nationalstater. Än så länge är det fortfarande geografin som formar kulturen som formar identiteten. Den kulturella och identitära manifestation som ledde till fortplantning i den geografiska omgivning man råkade befinna sig i vann det brutala evolutionära spelet. Först som xenofobisk stam, sedan som xenofobiskt hövdingaskap och i dag som xenofobiska nationalstater.

Geografi är mindre relevant än någonsin

Det finns två röda trådar här.

Den ena är att xenofobin, trots allt, trycks ned mer och mer under historiens gång. Inte helt och hållet, förstås. För den finns kvar i hårdvaran. Men så länge vi inte utövar vår inbyggda xenofobi mot folkgrupper och kulturer som är viktiga för vår överlevnad så är problemet löst. Helt enkelt för att de geografiska omständigheterna krävde samarbete i större grupper. Så vi hittade på nya sätt att forma både gruppen och medlemmarna i dem. När vi gick från jordbruk och monoteism till modern industriell kapitalism började sakta men säkert hela planeten – och alla människor som lever på den – att förvandlas till ett enda stort logistiskt nätverk där ingen handling på planeten lämnar någon annan opåverkad.

Därför började de industriella nationalstaterna sakta men säkert lämna idén om Gud och de godtyckliga ritualerna som kulturell väv. Idéer som ”mänskliga rättigheter” och ”religionsfrihet” blev en nödvändig uppdatering av många folkslags kulturella mjukvara. Så länge vi producerar och handlar med varandra så kan vi hitta en ömsesidig gemenskap. Så länge alla tror på den nya gud som är överordnad alla gamla gudar: marknaden. Har du inte avinstallerat din gamla gud är det okej, men du får se till att den inte gör alltför mycket väsen av sig när du startar ditt skift på fabriken, anländer till det globala mötet eller bedriver handel på marknaden.

Den andra röda tråden är information. Alla idéer vi har uppfunnit för att kunna forma gruppens (stammens, hövdingaskapets eller nationens) nya medlemmar, består av tankar som kodas om till språk. Vilka sedan kan överföras mellan våra medvetanden. När rätt idéer har präntats in i individen så är denne redo att bidra på ett värdefullt sätt för att försäkra gruppens överlevnad och fortplantning. Individen är därmed ”i form” för sitt syfte. Alla ting i kosmos har olika potentialer som uppnås när de formas på rätt sätt utifrån ett slutligt syfte. När potentialen är uppnådd så är tinget ”i form”. Från denna insikt signerad Aristoteles kommer begreppet information.

Att vara informerad är att ha uppnått en potential som möjliggör ett syfte. Din cell är informerad tack vare DNA-koden som instruerar cellen hur den ska bygga alla sina beståndsdelar och hur den ska agera när det kommer in näringsämnen. Informationen sker på biokemisk nivå.

Du som människa blir informerad genom de idéer som överförs till dig via språklig kommunikation. När du informerats tillräckligt för att uppnå din potential så har du som en konsekvens fått en kultur och identitet. Eller flera. Allt beror på den miljö du befinner dig i. En kultur- och identitetslös människa är oinformerad. Den är trasig. Den har inte uppnått den potential som krävs för att livsnödvändiga syften ska kunna uppfyllas.

Informationsprocessen för oss människor började som sagt med språk. Sedan lärde vi oss att lagra informationen utanför våra medvetanden med hjälp av skrift. Skriftkonstens första användningsområde var förstås bokföring och kontroll av jordbruket, vilket maximerade dess potential för sitt syfte: näringsproduktion. Ett informerat jordbruk är ett bra jordbruk.

Tryckpressens intåg i Europa påskyndade utvecklingen ytterligare och lade grunden för den industriella kapitalismen. Massproduktion och masspridning av information ledde till snabbare utveckling av verktyg, maskiner och båtar. Nya handelsrutter upprättades. Handelsmän kunde hålla sig uppdaterade om tillgång och efterfrågan på varor och material över ett allt större geografiskt omfång. En informerad marknad är en bra marknad.

Den mest kritiska informationen hittas bäst på den gemensamma arenan Internet.

I dag har vi digitaliserat informationsprocessen. Informationen är i sig informerad. Nu är inte bara över fyra miljarder mänskliga medvetanden ihopkopplade i ett globalt nätverk av hjärnor. Planetens olika system för näringsproduktion är också sammankopplade och beroende av varandra mer än någonsin. Geografiska omständigheter har mindre betydelse än någonsin, när både varor, material och sjukdomar kan transporteras från ena sidan av planeten till den andra över natten. Allt jag behöver är en internetuppkoppling och så kan jag interagera med resurser på planetens alla hörn. Och idéer kan överföras från ett medvetande till ett annat på bara några sekunder.

Planeten har blivit allas gemensamma miljö. Och vi blir informerade på en och samma arena. Den kallar vi för Internet.

Vilket för oss till där vi började. Nämligen missuppfattningen om att kultur – och den resulterande identiteten – måste vara grundad i ett folkslag eller en etnicitet och ha en mångtusenårig historia bakom sig.

Om den form vi antar – det vill säga vår kultur som manifesteras som en identitet – historiskt sett varit kraftigt dikterad av den geografi vi råkat befinna oss i, så är den eran nu över. Geografin är mindre relevant än någonsin. Den mest kritiska informationen om var näringen finns, var olika faror lurar och var det finns skydd från alla farliga naturkrafter hittas bäst på den gemensamma arenan Internet.

Framtidens kulturer och identiteter produceras på Internet

Grunden för vår existens och numera civilisation – samspelet mellan geografi, överlevnadsinstinkt, samarbete och språklig tankeöverföring – utspelar sig nu nästan helt och hållet på Internet. Och det är på Internet som tankar sparas och sprids över generationerna.

Xenofobin finns förstås kvar, även om den har tryckts tillbaka mer än någonsin (ändock med de tidigare nämnda begränsningarna). Eftersom beroendeförhållandena människor emellan blivit alltmer komplexa. Fastän det inte känns så när man är online. ”Är du en Kvartal- eller DN-människa? DN? Landsförrädare!” Samma gamla i nytt format.

Låt mig nu koppla samman de två röda trådarna: xenofobin som trycks tillbaka alltmer och begreppet information.

Och så har vi reklamfilmen från SAS, som ställer frågan ”What is truly Scandinavian?”

Sammankopplingen sker genom insikten att Internet blivit den nya arenan för produktion av kultur och därmed identitet, vilket grundligt skildrats i cyberfilosoferna Alexander Bards och Jan Söderqvists senaste bok Digital Libido. De som försöker skapa sig en kultur och identitet på en föregångare till en arena kommer att förlora. På samma sätt som att en kultur och identitet producerad i den nomadiska stammen inte hade klarat sig i det nya jordbrukarsamhället. Eller att en individ med kulturell mjukvara från det feodala kastsamhället inte hade klarat en enda sekund i storstaden och fabriken. Institutionalisering i bästa fall (”Patienten påstår att denne av Gud blivit utsedd till riddare”) eller svält i värsta fall. Om det är moraliskt bra eller dåligt (eller andra dylika försök att värdera denna företeelse) är i min mening irrelevant.

Det handlar om att vara förankrad i verkligheten. Det handlar om att komma ”i form”. Det handlar om att bli informerad inför den arena som ditt liv (eller åtminstone dina barns liv, om du har eller planerar att skaffa några) kommer att utspela sig på. Hur annars kan man leva med sig själv om man frivilligt väljer att inte uppnå sin fulla potential utifrån rådande omständigheter?

Och så har vi reklamfilmen från SAS, som ställer frågan ”What is truly Scandinavian?”. Genom filmen försöker SAS förhärliga den skandinaviska själens törst efter det exotiska och okända, det gränslösa och globala. Narrativet? Det finns absolut ingenting som är skandinaviskt. Allt som du trodde var skandinaviskt är bara copy + paste. Demokratin är grekisk, köttbullarna är turkiska. Inte ett enda spår av blonda hårstrån på allt du trodde var din kultur och din identitet. Reaktionen blir allt annat än önskvärd. I stället för att tolka filmen som att skandinavers styrka är deras öppenhet för omvärlden och nya intryck (vilket jag antar var det avsedda budskapet) tolkas det som att skandinaver är svaga för att de saknar både kultur och identitet. Inom ett dygn hinner filmen få tummen ned över tiotusen gånger på YouTube. Bara ett par hundra bleka tummar upp. Filmen plockas ned. SAS släpper ett pressmeddelande där de i princip ursäktar sig för missförståndet. Hela Sverige pratade om filmen under de första dygnen. Om detta var ett avsiktligt PR-trick eller inte kanske vi aldrig får veta.

Det intressanta är motreaktionen i sig, oavsett vad intentionen bakom filmen må vara. För det är motreaktionen och inte filmens budskap som bevisar exakt det som motreaktions-bataljonen inte vill acceptera: nämligen att skandinaver (eller åtminstone svenskar) faktiskt blivit kultur- och identitetslösa.

En identitet kan inte existera utan att det finns människor som bär den med stolthet, som vattnar den, som tar hand om den och inte minst manifesterar den. En identitet, oavsett om den är kopplad till nationen, folkgruppen, fotbollslaget eller stammen, är därför aldrig starkare än bärarens förmåga att vara trygg i den.

Motreaktionen manifesterade många känslor. Trygghet i sin egen kultur och identitet var inte en av dem. Sanningen är enligt mig omvänd: motreaktionen är ett bevis på att den svenska identiteten är kraftigt fragmenterad och de mest högljudda bärarna av den förlorat sitt kulturella självförtroende.

Må bästa kultur vinna

Missförstå mig rätt. Jag yrkar inte på att Sverige bör ”ge upp sin kultur”. Jag yrkar inte heller på att vi klarar oss utan åtminstone en liten portion gemensam kultur (och resulterande värderingar) om vi ska kunna komma överens som medborgare i ”landet Sverige”. Om denna text handlar om någonting så är det raka motsatsen.

Poängen är att kultur och identitet är den form vi antar, som ett arv från generationen ovan oss, för att uppnå vår potential. Potentialen till att uppfylla ett syfte. Syftet tillhör både den genetiska fortplantningen på ett biokemiskt plan, men också den mänskliga arenans upplevda syfte, som kan vara stammens överlevnad, hövdingaskapets herravälde eller nationalstatens tillväxt i BNP, eller medborgerlig lycka som börjar bli ett alltmer hippt mått. Eller vad syftet än må vara på idéplanet. Den transformation av kultur och resulterande identitet som maxar potentialen under rådande omständigheter kommer till slut alltid att vinna. Oavsett hur många tummar som produceras på YouTube. Oavsett tummarnas riktning.

Kultur och identitet måste alltid börja med ett syfte

Det kan mycket väl vara så att det som anses vara svensk kultur och identitet, enligt de som reagerade mot reklamfilmen, är det bästa receptet på hur framtidens svenska medborgare bör formas. Så att Sverige står starkt på världskartan. Eller så kanske idén om att svensk kultur och identitet handlar om att inte ta sin kultur och identitet på allvar är det bästa receptet. För det i sig är också en kultur, vilket ger upphov till en radikalt annorlunda identitet än den kultur som motreaktionen förespråkar. Sedan finns det en uppsjö av alternativ mellan dessa två extremer, förstås.

Men en sak är säker. Om reklamfilmen från SAS bevisar någonting så är det att produktionen av kultur och identitet har flyttat till Internet. Men kultur och identitet sätter sig inte hos människor utifrån antal likes eller arga försvarstal. Åtminstone inte långsiktigt. Utan de förankrar sig långsiktigt först när bärarna uppvisar ett gott exempel. Inte på moralism eller dygd. Utan ett gott exempel på maxad potential som leder till uppfyllandet av ett större syfte. Ett gott exempel som ger resultat.

Just nu verkar den svenska kulturen och identiteten vara körd i botten. Men det kan vara ett symptom på något bra. Nämligen att vi var tidiga med att flytta vår arena till Internet. Nu måste vi bygga upp den på nytt.

Sillen och köttbullarna har säkert sin plats. I alla fall för mig.

Men kultur och identitet byggs inte med saker du kan köpa på ICA. Kultur och identitet måste alltid börja med ett syfte. Allt annat formas längs vägen. Så innan vi börjar skrika på varandra igen måste vi sätta oss ner och svara på frågan: vad är Sveriges syfte?

Syftet kan dock inte formas ur det tomma intet, utifrån vad som “känns bra”. Det måste vara grundat i näringslivets och geografins rådande förutsättningar. För utan näringsproduktion i överflöd kollapsar civilisationen. Näringslivet är numera framförallt digitalt: algoritmer, automatisering och tillgång till dataflöden kommer vara avgörande för att ligga i framkant. De geografiska förutsättningarna är mindre relevanta än någonsin: jag kan interagera med fysiska resurser var som helst på planeten ifrån en dator. Syftet måste således vara grundat i att fortsatt tillväxt från och med nu kommer ske på en digital och global arena. Paradoxalt nog behöver vi människor samtidigt kunna röra oss runt planeten friare och enklare än någonsin, trots all teknologi som möjliggör interaktioner på distans. För till syvende och sist behöver vi stirra en annan människa i ögonen för att verkligen förstå dennes intentioner. Och för att våga riskera något för eller med denne. Allt som leder till utvecklingen av Internets infrastruktur och transportmedel med vilka människor snabbt kan röra sig över planeten, kommer vara avgörande. Och inte minst politik som attraherar alla topptalanger (tillgång till boende och ett nattliv fritt från byråkratiska mardrömmar såsom danstillstånd är en bra början), som vi numera konkurrerar om globalt, till Sverige för att bygga framtidens näringsliv.

Därför bör vi anstränga oss för att vår politik, kultur och identitet framöver formas med dessa förutsättningar i åtanke. Det är startskottet för ett land som är digitalt, globalt och med en politik som främjar så många interaktioner mellan människor som möjligt på människors och inte statens moraliska villkor. Endast då har vi förutsättningarna för att ett visionärt syfte kläcks inom landets gränser. Som i sin tur kommer katalysera politikens, kulturens och identitetens oändliga omvandlingsprocess.

Så småningom kommer landets olika grupperingar ge sig på att uppfylla det syftet. Och åtrån efter dem som uppnår sin potential och börjar närma sig syftets uppfyllande smittar snabbt. Inklusive deras beteenden och ritualer.

Sen får vi se om sillen och köttbullarna överlever. Det får de hemskt gärna göra. Men glöm inte att de är sekundära.