”Jihadisten” reproducerar kulturvänsterns världsbild

”Göteborgs Stadsteater jihadist-pjäs och Johannes Anyurus nya roman är det bakgrundsbrus som gör MUCF:s bidragskonfetti till islamister förståelig.” Så löd en tweet som jag skrev i samband med Smedjans avslöjanden om hur frikostigt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har delat ut bidrag till bland annat islamistiska organisationer. Av reportagen framkom att myndigheten uppenbarligen inte brytt sig det minsta om den handfasta kritik som islamistorganisationerna i fråga har fått för samröre med personer som haft kopplingar till IS och liknande organisationer.

I kulturvärlden finns dock ett utbrett ”bakgrundsbrus” gällande radikal islamism.

Vad denna ovilja att ta kritiken på allvar beror på vet jag naturligtvis inte med säkerhet. I kulturvärlden finns dock ett utbrett ”bakgrundsbrus” gällande radikal islamism. Detta ”bakgrundsbrus” rymmer en stark misstro mot dem som kritiserar militant islamism i Sverige. I den mån jag själv har diskuterat dessa frågor, har jag fått erfara hur ifrågasättanden av bidrag till organisationer där det kryllar av IS-sympatisörer bemöts med anklagelser om islamofobi och rasism.

Jag har likaledes upplevt hur man i kulturlivet reagerar om man betraktar islamistiska terrorister som vilka terrorister som helst, det vill säga som styrda av en ideologi – i detta fall en ideologi som i ondskefullhet kan mäta sig med den nazistiska. Även om man utgår från att den islamistiska våldsideologin förhåller sig till islam som stalinismen förhåller sig Vänsterpartiet (eller nazismen till Sverigedemokraterna) anklagas man av självutnämnda företrädare för Sveriges alla muslimer för islamofobi och rasism. Alltmedan det från vänsterhåll grymtas om att man ”fiskar i grumliga vatten”.

Den sistnämnda sortens anklagelser är väl delvis en konsekvens av att kritik mot muslimer, vare sig dessa är militanta salafister, fromma sufier eller sekulära, uppfattas som ett indirekt stöd för en populistisk höger på frammarsch.

Det är symtomatiskt att när SvD:s kulturskribent Andres Lokko twittrar om att IS och SD är likvärdiga så gillas det av framburna programledare på SVT och av DN-skribenter. Så utbredd är uppenbarligen tendensen att relativisera massmord och halshuggningar av ”otrogna”, när dessa påstås utföras islams namn.

Omedelbart efter terrordådet på Drottninggatan publicerade svenska kultursidor inga artiklar som dissekerade den jihadistiska ideologin och varnade för dess utbredning och spridning i Sverige. På ABF i Stockholm annonserades efter terrordådet för ett seminarium som kopplade islamistisk terrorism till den islamofobi som sägs manifesteras i krav på hårdare terrorlagstiftning.

I mina ögon är det lika märkligt som att efter Breiviks dåd skuldbelägga dem som demoniserat hat mot ett kosmopolitiskt samhälle eller mot muslimer generellt sett. En terrorist är, vare sig vederbörande är jihadist, anarkist, marxist-leninist eller nazist, inte en konsekvens av förtryck utan har sin grund i en vedervärdig politisk ideologi. Det gäller i lika hög grad islamistiska terrorister som Breivik.

För ett sekel sedan var den antisemitiska propagandan utbredd i Sverige. Svenska judar kunde inte slå upp en dagstidning eller en roman utan att riskera att mötas av nidbilder av kroknästa och illvilliga judar. Men vem har hört talas om några slaktarförband av judiska terrorister i Nice, Berlin, Paris, Bryssel och Stockholm på den tiden? Och vem har sett några terrordåd utförda av nutida tiggande romer?

Min tweet om pjäsen utgick från förförståelsen om de rådande normerna i det svenska kulturlivet. Jag förmodade att pjäsen var ett uttryck för den likriktning som råde rpå många av våra kultursidor och kulturinstitutioner. Detta måhända fördomsfulla antagande utlöste en besynnerligt oproportionerlig reaktion – med artiklar i GT, Expressen och DN. Av snusförnuftiga tyckare utmålades jag som företrädare för en kulturfientlig uppfattning enligt vilken man i litterär form aldrig bör gestalta terrorism och andra obehagligheter.

Reaktionerna var så mycket märkligare i ljuset av att jag samtidigt färdigställer en 500-sidig bok om ett antal engelskspråkiga romaner skrivna runt sekelskiftet 1900, av vilka flera handlar om just terrorism. Det anslående med de romanerna är att de behandlar terroristerna som ideologiskt styrda och att de genomgående ironiserar över föreställningar om terrorn som ett självklart svar på samhälleliga orättvisor.

Något som har slagit mig under arbetet med denna bok är hur obefintligt det perspektivet är i en svensk kontext drygt hundra år senare. Själv skulle jag gärna se mer av det. Det finns inte för många svenska terroristskildringar i dag, utan för få. Dessutom skulle det i det svenska kulturlivet inte skada med en större ideologisk spridning vad gäller synen på terrorns orsaker.

Dessutom skulle det i det svenska kulturlivet inte skada med en större ideologisk spridning vad gäller synen på terrorns orsaker.

Det var därför med stor nyfikenhet som jag bänkade mig i teatersalongen i Studion på Göteborgs stadsteater för att ta del av Jihadisten. Är detta, så som så många har låtit förstå när de kokat debattsoppa på min tweet, det undantag som bekräftar regeln om det nutida svenska kulturlivets enahanda sätt att nalkas terrorism som litterärt motiv?

Svaret är både ja och nej. Men mest nej. I någon mån kan man tala om vad marxistiska litteraturkritiker en gång i tiden beskrev som realismens triumf. Pjäsen bygger på omfattande research och ger en i mina ögon fullt rimlig bild av en enskild radikaliseringsprocess. Måhända kan det i ljuset av terrordådet på Drottninggatan te sig en smula magstarkt med sekvenser där pjäsens jihadist i patetiska ordalag uttrycker längtan efter en värld som är fri från alla former av förtryck och orättvisor, formulerat i kontrast mot filmade sekvenser från förfallna svenska förortsområden. 

I pjäsen finns en olycklig tendens att se terrorism som en konsekvens av samhälleliga omständigheter.

I pjäsen finns en olycklig tendens att se terrorism som en konsekvens av samhälleliga omständigheter. När det gäller terrorismens ideologiska grund gör pjäsen gällande att den jihadistiska filosofin är en cocktail som blandats och tillhandahållits av ett slags religiösa kvacksalvare i källarmoskéer, utan legitimitet i det muslimska samhället i stort. En påhittad imam vid en påhittad moské i Angered försöker förgäves få pjäsens jihadist på bättre tankar. Imamen talar om vikten av att anpassa islam till det sekulära samhället.

Sådana imamer finns det naturligtvis gott om i Sverige, men även vid centralt belägna moskéer i våra stora städer predikas den sorts jihadistisk filosofi som vinner en anhängare i huvudpersonen. Inte heller är den jihadistiska ideologin någon sorts teologiskt hokuspokus. Tvärtom är denna lära i högsta grad koherent och motiverad i religiösa urkunder. Att tro att jihadismen kan brytas ner genom teologisk undervisning är således lika dumt som att tro att ett jehovas vittne kan ”omvändas” genom samtal med en förnumstig präst från svenska kyrkan.

Därtill är jihadismen delvis en konsekvens av en samhällssyn som har fått stort genomslag i kulturvärlden, i svenska medier och i svenska universitet. Världen beskrivs ensidigt i termer av den rika västliga världens förtryck av den fattigare omvärlden, och människor beskrivs som delar av kollektiv. Den världsbilden är dominerande i pjäsen, både vad gäller de två manliga huvudpersonernas självförståelse och den ideologiska tendensen i pjäsen som helhet.

Jihadismen framstår utifrån ett sådant perspektiv primärt sett som en konsekvens av missförhållanden i Sverige och västvärlden. Det är en bild som är problematisk inte bara därför att den innebär en bekräftelse av terroristideologiernas världsbild. Enligt denna bär det kapitalistiska och liberala samhällets väsen det yttersta ansvaret för terrorismens uppkomst. Den förklaringsmodellen förenar högerextremistisk, vänsterextremistisk och islamistisk terrorism. De skiljer sig ”bara” åt i frågan om exakt vad i det liberala projektet som anses så skadligt.

Vad pjäsen visar är hur den västfientlighet som kommit att bli ett så centralt inslag i vårt samhälles ideologiska överbyggnad helt internaliserats i de två manliga huvudpersonernas medvetanden. Däri ger pjäsen en korrekt bild, men gör dessvärre inget för att i grunden ifrågasätta en sådan schablonmässig föreställning,

Det är synd, ty på sikt lär en sådan världsbild spela främlingsfientliga krafter i händerna. Det är inte svårt att peka på historiska skeenden i Sverige och annorstädes där de socioekonomiska förhållandena varit betydligt värre än i nutiden, utan att missförhållandena drivit de utsatta i famnen på terroristledare.

För den som till varje pris vill lägga skulden på det omgivande samhället, riskerar den bristfälliga integrationen att framstå som en betydligt mer relevant orsak till terrorismen.

För den som till varje pris vill lägga skulden på det omgivande samhället, riskerar den bristfälliga integrationen att framstå som en betydligt mer relevant orsak till terrorismen. Därifrån är steget inte långt till att skuldbelägga invandringen som sådan. Men detta är och förblir lika populistiskt förenklat som att utmåla fattigdom, rasism och arbetslöshet som terrorismens orsaker.