Kultursamverkan i tomteverkstaden

I förra veckan arrangerades tre dagars kulturpolitisk branschmässa i de gamla industribyggnader som utgör Munktellstaden i centrala Eskilstuna. Namnet, Folk och kultur, är en blinkning till den försvarspolitiska konferensen Folk och försvar som varje vinter äger rum på Högfjällshotellet i Sälen. Programmet var ambitiöst och uppställningen tung, med partiledarutfrågningar och mängder av seminarier. Bland besökarna var det något glesare, åtminstone under fredagen, då undertecknad var på plats.

Moderaternas Ulf Kristersson var en av de partiledare som besökte mässan. Besöket har främst väckt uppseende i efterhand på grund av att Kristersson på en direkt fråga inte kunde svara på vad kultursamverkansmodellen är för någonting. Detta har av Moderaternas politiska motståndare tolkats som ett bevis på att Moderaterna inte bryr sig om kulturpolitik.

Visst kan man tycka att en moderat partiledare skulle kunna känna till den största kulturpolitiska reform som genomfördes under tiden hans eget parti ansvarade för Kulturdepartementet. Å andra sidan kan man fråga sig hur många politiker som inte själva sysslat direkt med kulturpolitik som skulle kunna förklara vad kultursamverkansmodellen går ut på. Hur många verksamma i kultursektorn skulle kunna svara på det?

Detta sätter fingret på ett av kulturpolitikens problem: den engagerar ingen utöver de närmast sörjande.

Detta sätter fingret på ett av kulturpolitikens problem: den engagerar ingen utöver de närmast sörjande. De närmast sörjande utgörs inte nödvändigtvis ens av de verksamma i kultursektorn, utan av dess överbyggnad av byråkrater på kommunal, regional och statlig nivå. Som Dagens Nyheters politiske chefredaktör Per Svensson uttryckte det i panelsamtalet som jag deltog i: kulturpolitik är tråkigt, eftersom det uppfattas som en mekanisk fördelning av en resurs. Kultur är intressant, politik är intressant, men kulturpolitik uppfattas av de flesta som ointressant.

Kultursamverkansmodellen, som för att bidra till den allmänna förvirringen tidigare benämndes portföljmodellen, har inte gjort mycket för att ändra på den saken. Modellen är ett system för att flytta beslutsmakten över hur en del av de statliga kulturpengarna skall användas från den statliga nivån till den regionala. I bästa fall leder den till ökat regionalt självstyre och att makten över den offentligt finansierade kulturen hamnar närmare medborgarna. I värsta fall leder den till ökad byråkratisering och att den byråkratiska överbyggnad som redan slukar en stor del av de skattepengar som är öronmärkta åt kulturen svullnar ännu mer.

När systemet föreslogs av kulturutredningen 2009 förutsåg den liberale debattören Mattias Svensson, då redaktör på Magasinet Neo, att det skulle leda till en ”kulturens tomteverkstad”:

Det här kommer att bli ett enda långt kafferep, samlingar för framtagande av strategidokument, hearingar för synpunkter och utvärdering av desamma, endagskonferenser à 1395 (plus moms) för ”intressenter” som har det gemensamt att någon annan betalat biljetten […] eller där den ena regionaldelegationen av politiker, byråkrater och intressenter åker på studieresa för att se vad den andra ägnar sig åt. Sedan åker alla hem för att dokumentera och utvärdera. En kulturbyråkratins tomteverkstad. 

För den som besökte Folk och kultur i Eskilstuna var det lätt att få intrycket att hans farhågor besannats. Besökarna tycktes i huvudsak utgöras av dessa kulturbyråkrater, men få andra. De som framför allt tycktes lysa med sin frånvaro var kulturutövarna själva, och den kulturintresserade allmänheten. Kulturpolitiken har blivit en angelägenhet för dem som arbetar med att prata om kultur, snarare än att arbeta med den.

För att förstå varför det har blivit så behöver man gå längre tillbaka än den senaste kulturutredningen. När regeringen Bildt valde att bryta ut kulturpolitiken från utbildningsdepartementet gjordes det med det uttalade syftet att stärka kulturpolitikens ställning. Konsekvensen av att kulturpolitiken skiljdes från utbildningspolitiken tycks emellertid ha blivit den motsatta.

Plötsligt var kulturpolitiken ständigt tvungen att motivera sin egen existens, och det gjordes med argument utanför kulturen själv. Uppfattningen om kulturens egenvärde gav vika för ett instrumentellt synsätt där kulturpolitiken skulle motiveras utifrån effekter på andra samhällsområden. Dessa kunde skifta beroende på regeringens färg; antingen var det jämlikheten och mångfalden som skulle främjas genom kulturpolitiken, eller så var det tillväxten och turismen. Kulturutövarna själva skulle både vara entreprenörer och ett avantgarde för de senaste ideologiska trenderna.

Uppfattningen om kulturens egenvärde gav vika för ett instrumentellt synsätt där kulturpolitiken skulle motiveras utifrån effekter på andra samhällsområden.

Ulf Kristerssons okunskap om kultursamverkansmodellen speglar således ett större problem inom kulturpolitiken. I takt med att kulturpolitiken har byråkratiserats har också konfliktnivån mellan de traditionella maktpartierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, som utformat dagens kulturpolitiska system, tonats ned. De enda som visar ett påtagligt intresse för kulturpolitiken i dag är ytterlighetspartierna Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Att intresset för kulturpolitiken är så lågt hos såväl Socialdemokraterna och Moderaterna som hos allmänheten är extra intressent med tanke på att flera av de senaste årens hetaste debatter i offentligheten indirekt har haft med kulturpolitik att göra: biblioteksdebatten, museidebatten, kulturarvsdebatterna och hela det infekterade debattområde som kallas för identitetspolitik. Att den kulturpolitiska sektorn inte lyckats fånga upp detta beror kanske inte i första hand på att omvärlden är ointresserad av kulturpolitik, utan att kulturpolitiken är ointresserad av omvärlden.