Kurslitteratur ska inte könskvoteras

”Ingen kurslitteraturskommitté i världen kan tvinga mig att undervisa på Judith Butler om jag inte vill”, skriver universitetslektorn Erik Ringmar. Om det bara vore så väl.

Riktlinjerna vid Lunds universitets statsvetenskapliga institution säger att minst 40 procent av kurslitteraturen i varje kurs ska vara skriven av kvinnor. Det orsakade problem för Erik Ringmar när han utformade kursen ”Det moderna samhället och dess kritiker” inom politisk idéhistoria. Fokus var kritiken mot upplysningstidens och revolutionernas ideal före första världskriget, företrädesvis utifrån originaltexter av 1800-talets konservativa och nationalister. Problemet var att han inte hittade tillräckligt många relevanta texter skrivna av kvinnor.

Man skulle kunna tro att en universitetslektor anses vara mogen att bestämma över sin egen litteraturlista, men icke. Listan måste godkännas av institutionsstyrelsen, vars litteraturpolicy kräver att författare kvoteras in på litteraturlistan baserat på vilket kön de har.

Universitetet skickar därmed en signal som är svår att misstolka: könet på författaren är viktigare för Lunds universitet än innehållet i kursböckerna.

Könet på författaren är viktigare för Lunds universitet än innehållet i kursböckerna.

Gruppledaren för Feministiskt initiativ i Lunds kommunfullmäktige, Pernilla West, är studentrepresentant i institutionsstyrelsen. Hon föreslog att vänsterfeministen Judith Butler skulle kvoteras in på litteraturlistan. I egenskap av postmodernist kan Butler absolut sägas ha riktat kritik mot upplysningstidens ideal, men fokus för den aktuella kursen var, enligt Ringmar själv, hur högeridéer och nationalism utvecklats under tiden före första världskriget. Med andra ord: Det är tveksamt vad Butler egentligen tillför. Vilket tyvärr inte spelar någon större roll för institutionsstyrelsen.

”Så jag lovade att ta med Judith Butler, känd nutida poststrukturalistisk feminist, bland gardet av mörkblå 1800-talsgubbar”, skriver Ringmar på sin blogg. Däremot utgick han inte utifrån hennes text i sin undervisning, utan fokuserade på det som var relevant för ämnet.

I samma blogginlägg beskriver han även hur studenter avbryter föreläsningen för att ställa frågor om kvinnornas situation under upplysningstiden. Givetvis nämner han inga namn, utan frågar sig helt enkelt varför hans studenter avbryter honom med en fråga om ett helt annat ämne än det kursen handlar om.

– Det är jätteobehagligt att läsa vad min lärare tycker och tänker om mig och mina vänner. Vi trodde ju att vi diskuterade i ett tryggt rum på universitetet. Jag har mått jättedåligt av det här, säger ”en av de drabbade studenterna” till studenttidningen Lundagård. Hon menar också att Ringmar genom sitt blogginlägg ”förminskade (…) problemen med kursen och gjorde det till en debatt om akademisk frihet och könskvotering”.

Är det någonstans där idéer, tankar och resonemang bör gå före ointressanta yttre attribut, så är det universitetsvärlden.

Men när man tvingar akademiker att basera sitt val av kurslitteratur på något så irrelevant som författarens kön, är det just könskvotering och inskränkning av den akademiska friheten som man gör sig skyldig till.

Att bete sig som att det är författarens kön som gör boken intressant, inte vad han eller hon faktiskt skriver, är akademiskt självskadebeteende. Är det någonstans där idéer, tankar och resonemang bör gå före ointressanta yttre attribut, så är det universitetsvärlden.

Vad kvoteringsförespråkarna inte verkar inse är att de ägnar sig åt en form av historierevisionism. Genom att kvotera in kvinnliga författare och kvinnoperspektiv i tidsperioder där kvinnor faktiskt var marginaliserade i samhället, förvränger man historieuppfattningen. Vad gäller exempelvis kvinnors situation under upplysningstiden, fungerar historien som ett avskräckande exempel (även om den då hade börjat röra sig i rätt riktning).

Hur effektivt blir det avskräckande exemplet om dåtidens orättvisor sminkas över med inkvoterade kvinnliga tänkare?

Men hur effektivt blir det avskräckande exemplet om dåtidens orättvisor sminkas över med inkvoterade kvinnliga tänkare? Det riskerar att skapa en falsk bild av en dåtid som trots verklig diskriminering gav många kvinnor goda chanser till framgång. Så såg det helt enkelt inte ut.

Kursen ”Det moderna samhället och dess kritiker” kretsar kring upplysningstidens ideal. Ett fokusskifte skedde, från människors olikheter till människors lika värde. Meritokrati, mänskliga rättigheter och den enskilda individens frihet har alla sina rötter i upplysningsfilosofin. Denna grund för det moderna samhället väckte den motreaktion som ligger i grund för kursen.

Det finns en mörk humor i att de identitetspolitiska kvoteringsfantaster som är så provocerade av kursen, är lika fientliga till upplysningsidealen som 1800-talets reaktionära nationalister.