Kväv inte pensionsspararnas valfrihet
Valfrihet innebär alltid en möjlighet att välja något bättre och en risk att råka ta ett sämre alternativ. En pensionssparare som väljer fonder har således möjlighet till stor värdeökning, men riskerar också en sämre utveckling. Den valfriheten kan dock inom några år vara bortblåst från premiepensionssparandet.
Att både ha valfrihet och riskfrihet går inte. Ändå är det just vad utredningen om ett nytt premiepensionssystem har ansträngt sig oerhört för att uppnå. Med säkerhetsventiler och enbart, enligt staten, goda och trygga alternativ att välja på ska ingen riskera att ta en alltför dålig pensionsfond. Därmed försvinner också goda möjligheter till värdeökning. Dessutom har utredningen en idé om att alternativen inte ska vara de bästa i klassen, utan i stället ett urval av fonder med olika risknivå och placeringar. Allt för att få det att se ut som att pensionssparare kan välja fritt.
Med en valfrihet dränkt i trygghet kan man tycka att vilken person som helst bör vara lämpad att släppas lös på fondtorget. Det anser dock inte utredningen, som dessutom vill införa flera ventiler för att vara säker på att bara de som har ordentliga kunskaper om fondplaceringar faktiskt får nyttja valfriheten. Alla andra ska hänvisas till det statliga förvalsalternativet, Sjunde AP-fonden.
Kombinationen av både krav på kunskap hos spararen och ett närmast riskfritt fondtorg är en märklig dubbelgardering, som knappast lämnar särskilt mycket valfrihet kvar. Slipade fondkännare ges tillträde till ett omsorgsfullt vadderat kuddrum till fondtorg. Personer som således mycket väl har förutsättningar att placera sina pengar under eget ansvar, och därmed få en högre pension, hindras alltså från att göra det på ett öppet torg.
Slipade fondkännare ges tillträde till ett omsorgsfullt vadderat kuddrum till fondtorg.
Det är tydligt att utredningen försökt leva upp till ett statligt ansvar för pensionspengar som sedan ska falla medborgarna till del. Den missar dock själva poängen med att det egentligen är medborgarnas pengar, och att möjligheten att välja fondplacering således är något som många uppskattar och är beredda att ta ansvar för. Det är själva tjusningen med valfrihet.
Varje år tar staten 2,5 procent av var och ens pensionsgrundande inkomst och placerar den i premiepensionssystemet, som utgör en mindre del av den statliga allmänna pensionen. Vi kan således inte påverka hur mycket av våra pengar som läggs undan i premiepension, men vi kan alltså åtminstone välja var de placeras från de alternativ som finns på fondtorget. Den som väljer bort valmöjligheten går heller inte lottlös, eller pensionslös, eftersom pengarna då automatiskt förvaltas av statliga Sjunde AP-fonden.
I nuläget finns alltså valfrihet på egen risk, och möjlighet, för den som av olika skäl vill välja fonder själv. Sedan ett år tillbaka ställs dessutom högre och tydligare krav på de fonder som kan väljas av premiepensionssparare, vilket ska rensa undan bluffmakare.
De alternativ som blir kvar innebär en så begränsad valfrihet att den knappast kan kallas för det.
Inträdeskrav och granskning av pensionsspararnas alternativ är också en förutsättning för att valfriheten ska fungera. En person som vill placera sina pengar kan knappast förväntas upptäcka bluffmakare som aktivt försöker dölja lagbrott och annat fuffens. Den nivån av urval från statens sida är rimlig, på samma sätt som att alla bör kunna vänta sig att de skolor, vårdcentraler eller restauranger man har att välja på följer de lagar som finns. Den som är missnöjd med en fond kan dessutom byta till en annan.
Det nya system som utredningen föreslagit, med valfrihet utan risker och begränsade möjligheter, motiveras med att i ett obligatoriskt socialförsäkringssystem, vilket premiepensionen klassas som, kan inga kunskaper om fondplaceringar krävas av spararen. Det enda som krävs för att uppfylla det fullt rimliga kriteriet är dock att det finns ett säkert förvalsalternativ för dem som inte vill välja själva, vilket det gör i dag. De personer som väljer bort det tar sig också an det ansvar som valfrihet innebär.
Konsekvensen av att enbart erbjuda dessa sparare ett godtyckligt urval av fonder lär visserligen bli färre misstag, men också färre möjligheter till framgångsrika placeringar som resulterar i en högre pension. De alternativ som blir kvar innebär en så begränsad valfrihet att den knappast kan kallas för det.
Friheten att få välja själv är en möjlighet för många att förbättra sin tillvaro – i det här fallet sin framtida pension. Den möjligheten utgör valfrihetens egenvärde, och går inte att ersätta med en form av medelmåttig garanti. Egenmakten i sig är värdefull, och bör finnas kvar i premiepensionssystemet.