Kvinnor är inte missgynnade på arbetsmarknaden

Nyligen bröt den norska storbanken DNB med en av sina advokatbyråer. Det hade inte med dess prestation att göra, eller att den tog för mycket betalt. I stället anser DNB att byrån har för få kvinnliga delägare, och har därför valt att i stället inleda ett samarbete med en byrå som lovar att minst varannan delägare som utses de kommande åren ska vara en kvinna. Detta meddelade DNB stolt i ett pressmeddelande.

Föreställ er att historien hade varit den omvända: En storbank bryter med sin advokatbyrå för att den har för många kvinnliga delägare, och kommer i framtiden att samarbeta med en bank som ser till att minst av delägarna som utses är män. Det hade uppfattats som sexistiskt, idiotiskt och frånstötande. Om banken dessutom släppt ett pressmeddelande där den deklarerat att den minsann drar sitt strå till stacken för att gynna män på arbetsmarknaden, hade man börjat tvivla på den mentala hälsan hos bankens PR-avdelning. Vem är dum nog att skryta med att den diskriminerar kvinnor?

Poängen med den här liknelsen är inte att DNB gör fel som prioriterar kön högre än kompetens. Poängen är att även om det är fel ur ett etiskt perspektiv, kan det mycket väl kan vara helt rätt rent PR-strategiskt.

Föreställ er reaktionerna om journalister surt hade kommenterat att ännu en kvinna stod på scen, eller att ännu en kvinna fått ett toppjobb i finansvärlden.

Att döma av reaktionerna från medie-, politik- och kultursfären ser det nämligen bättre ut att anställa kvinnor än att anställa män. Den som utser en kvinnlig chef, styrelseordförande, partiledare eller pristagare får ryggdunkar och beröm. Den som utser en man kommer i bästa fall undan utan någon uppmärksamhet alls, men kan även komma att drabbas av kritik från tyckare som krasst utgår från att den som väljer en man är en oupplyst bakåtsträvare.

Nobelpriset är ett illustrativt exempel. De senaste åren har ett stående inslag varit recensioner av pristagarnas könstillhörighet. Dessa har kommit från såväl politiker och kulturpersonligheter som från journalister. 2017 slumpade det sig så att enbart män tilldelades de prestigefyllda priserna, varpå socialdemokraten Veronica Palm bjöd sina Twitterföljare på denna analys: ”Hittills 9 män och 0 kvinnor. Slumpen? Nej. Patriarkatet.” Skådespelaren Helena Bergström sade åt Nobelkommittén att ”skärpa sig”, och det tidigare språkröret för Grön Ungdom i Stockholm Semanur Taskin påstod att vinnarna hade fått priset på grund av sitt kön (underförstått: de förtjänade det inte).

Det går att hitta många liknande exempel. Di Digital rapporterade förra året om Spotifys lansering av en utvidgad gratistjänst: ”Nu kommer dagens mest karismatiske talare ut. Det är ännu en man (är ju oftast det när Spotify har presentation).” När den spanske finansministern Luis de Guindos nominerades till vice ordförande i den europeiska centralbanken ECB skrev SvD nedlåtande om ”ännu en man i ECB:s kostymklubb”. Föreställ er reaktionerna om journalister surt hade kommenterat att ännu en kvinna stod på scen, eller att ännu en kvinna fått ett toppjobb i finansvärlden.

När Hillary Clinton försökte bli USA:s president var ett av argumenten att ”det är dags för en kvinna”. Även Anna Kinberg Batra marknadsfördes med hoppet om ”Sveriges första kvinnliga statsminister”. Och inför valet 2018 skrev en rad tunga namn att de ville ha en kvinnlig statsminister efter valet, helt enkelt eftersom de ville att någon med rätt kön skulle sitta på posten. Återigen: Föreställ er reaktionerna om någon skrivit att de vill ha en man som statsminister, just för att han är en man.

På en seriös advokatbyrå tar man inte sitt examensbevis och promenerar rakt in i styrelserummet.

Att det generellt är mer gynnsamt att vara kvinna i branscher där formell kvotering praktiseras är uppenbart, som när Svenska filminstitutet nästa år slutar ge marknadsstöd till filmskapare med Y-kromosom. Organiserade insatser för att öka andelen män på specifika positioner är ytterst sällsynta, även om det inte saknas branscher där män är underrepresenterade.

Att döma av vilka reaktioner som möter manliga respektive kvinnliga chefer på nyhetsplats, och vad som är socialt accepterat att yttra om män respektive kvinnor i yrkeslivet, förefaller det dock vara en fördel att vara kvinna även i huvudsakligen meritokratiska branscher. Exempelvis visade det ju sig vara en bra affär för DNB:s nya advokatbyrå att premiera kvinnor; banken köper advokattjänster för nästan 150 miljoner norska kronor om året.

”Dessutom är en poäng att det finns långt fler kvinnor än män vid juridikutbildningar nu. En majoritet av de bästa som utexamineras är kvinnor. Advokatbyråerna rekryterar dessa unga talanger, men alltför många faller bort innan de når partnerskap”, säger DNB:s Audun Moen i pressmeddelandet om byråbytet. Och visst är det rimligt att tänka sig att andelen kvinnor som tar examen, framför allt om DNB har rätt i sitt icke belagda påstående att de är bättre än sina manliga kollegor, speglas i advokatbyråernas ledning.

Det är dock inte rimligt att tänka sig att det ska ske omedelbart. På en seriös advokatbyrå tar man nämligen inte sitt examensbevis och promenerar rakt in i styrelserummet. Man skaffar sig en lång och gedigen erfarenhet först, och det innebär att det sker en viss fördröjning.

Om man väger in den arbetslivserfarenhet som ofta krävs av styrelseledamöter, är kvinnor i själva verket överrepresenterade.

2014 släppte Timbro en rapport som studerade andelen kvinnor som fått styrelseuppdrag i börsnoterade bolag – i relation till andelen kvinnor som tog examen ett genomsnittligt examensår för styrelsemedlemmar. Det visade sig att om man väger in den arbetslivserfarenhet som ofta krävs av styrelseledamöter, är kvinnor i själva verket överrepresenterade.

De som förespråkar formell kvotering presenterar det gärna som ett sätt att ”komma till rätta” med påstådd informell inkvotering av män. Hypotesen är att män av olika skäl väljer andra män. DNB:s beslut att gynna advokatbyråer med högre andel kvinnor, liksom hur rapporteringen ser ut kring utnämnanden av män respektive kvinnor på höga positioner, punkterar effektivt det resonemanget. Informell inkvotering ser inte ut att gynna män, utan kvinnor.