Ungerns väg från kommunismen var annorlunda. Det uppstod aldrig någon paraplyorganisation som samlade oppositionen, likt Solidaritet i Polen eller Medborgarforum i Tjeckoslovakien. Redan vid de första demokratiska valen i april 1990 fanns det i stället ett brett utbud av partier att välja på: ett konservativt, ett kristdemokratiskt, två liberala, ett agrart, ett reformerat kommunistparti som nu kallade sig socialister och, förstås, ett kommunistparti som fortfarande var kommunistiskt.

Fidesz, Viktor Orbáns parti, var ett av de liberala hoppen. När eran Orbán nu på söndag kan ta slut, eller för första gången på 16 år åtminstone få en paus, måste man därför återvända till den period och den process som lett landet, Orbán och partiet hit. Fidesz gick hyggligt i det första fria valet 1990, men kvällens stora segrare blev konservativa Ungerns demokratiska forum (MDF), vars partiledare József Antall bildade regering tillsammans med Kristdemokraterna och Småbrukarpartiet. Antalls projekt, och här kommer skillnad nummer två gentemot grannländerna, var inte i första hand ekonomiskt. Till skillnad från i Polen, Tjeckien och Estland präglades politiken inte av snabba marknadsekonomiska reformer. Ungern kom i stället att tillämpa det som brukar kallas gradualism – en stegvis övergång till privat ägande och marknadsmekanismer, väsensskild från den polska chockterapin där priserna omedelbart släpptes fria. Det ungerska plåstret avlägsnades långsamt och försiktigt.

Antalls huvudsakliga projekt var i stället den ungerska nationen. I ett uppmärksammat uttalande 1990 förklarade han sig vara premiärminister, “i själen”, för femton miljoner ungrare. Utöver de tio miljoner ungerska medborgare som han formellt företrädde räknade han också in de etniska ungrare som levde i Rumänien, Slovakien, Ukraina, Österrike och Serbien.

Ungern kom i stället att tillämpa det som brukar kallas gradualism – en stegvis övergång till privat ägande och marknadsmekanismer.

Antall bröt därmed ett halvsekellångt tabu: Trianon. Fredsfördraget efter första världskriget där Ungern förlorade två tredjedelar av sitt territorium. Ungerns fascistiska regering under mellankrigstiden strävade förstås efter att riva upp Trianon, men under kommunisttiden rådde tystnad. Med demokratiseringen kom historien tillbaka.

Det fanns de som ville gå längre än Antall och inte bara symboliskt markera närhet till ungrarna i grannländerna. MDF rymde vid den här tiden en extremnationalistisk falang, under ledning av partiets vicepresident István Csurka. Csurka, känd dramatiker, arresterad och internerad efter sin medverkan i revolutionen 1956, under 1980-talet en av de tongivande intellektuella som artikulerade en nygammal ungersk nationalism, strävade emellertid inte bara efter territoriella revisioner, han var också antisemit. 1992 publicerade han en artikel där han dels menade att den ungerska nationen var offer för en konspiration av judar, liberaler och IMF, dels att Ungern borde eftersträva ett ökat “livsrum”. 

1993 tog Antalls tålamod slut och Csurka uteslöts för att snabbt återkomma till politiken med sitt eget parti MIÉP – Sanning och liv.

Medan högerregeringen splittrades över hur långtgående nationalism man egentligen skulle förespråka lyfte ett liberalt parti till oanade höjder i opinionsmätningarna. Alliansen för unga demokrater, förkortat Fidesz, hade bildats 1988 som ett alternativ till det kommunistiska ungdomsförbundet. Inför valen 1990 blev man formellt ett parti. Det var klassiskt liberalt, progressivt och framtidsinriktat. Det tog en apelsin som partisymbol, en välkänd referens till en anti-kommunistisk satirfilm från sent 1960-tal, och hade Roxettes Listen To Your Heart som kampanjlåt.

Partinamnet var avsett att tolkas bokstavligt. Vid sidan av ideologiska skillnader spelade ålder en roll för partitillhörighet. I konservativa MDF samlades akademiker och teknokrater i 60-årsåldern, de som varit unga när de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i landet 1956 och som gjort karriär genom att ligga lågt under Kádáråren. I liberala Fridemokraterna samlades bohemiska intellektuella från Budapest i 40-årsåldern, de som var för unga för att minnas 1956, som ofta hade judisk eller tysk bakgrund och som ibland kallades “urbanister”, i kontrast till de “populister” som höll den ungerska nationalismen levande. Och i Fidesz fanns ingen över 35 år – så såg stadgarna ut.

Viktor Orbán själv hade aldrig varit en del av kretsarna i Budapest; han växte upp på landsbygden utanför huvudstaden. Biografierna berättar om ett utanförskap som uppstod när han i början av 1980-talet kom till universitetet, enligt myten efter att pappan gett honom rådet att satsa på akademin, snarare än en karriär som fotbollsproffs.

Orbán gjorde sig ett namn under kommunismens sista dagar. Han talade inför 200 000 åhörare på Hjältarnas torg i Budapest vid återbegravningen av Imre Nagy, 1956-revoltens ledare som avrättades 1958 men inte bevärdigades med en offentlig gravplats, och fördömde de sovjetiska truppernas närvaro och krävde fria val. 

I en TT-artikel från valrörelsen 1994 kallas Orbán för ett “underbarn”. Han beskrivs som “välformulerad, snabb i huvudet och välklädd”. Det sistnämnda rymmer ett visst symboliskt värde. Fidesz hade från början närmast hippieliknande drag (tänk svenska Miljöpartister på 1980-talet, inklusive hockeyfrillor, jeans och t-shirts i parlamentet). Men redan 1994 var resan till kostymer och en mer konventionell partimodell fullbordad, inklusive ett avskaffande av 35-årsgränsen, lagom till att Orbán själv skulle uppnå denna ålder.

Så sent som ett halvår före valet ledde Fidesz i opinionsmätningarna. Men valet 1994 blev en besvikelse. Fidesz föll tillbaka och landade på blott sju procent, en oväntad tillbakagång från valet 1990 då man vunnit nio procent. Precis som i Polen och Litauen föregående höst röstades gamla kommunister tillbaka till makten. Gyula Horn, Socialistpartiets ledare, blev premiärminister i en koalition med Fridemokraterna. Vänstermajoriteten medförde en ökad ekonomisk reformtakt och minskat fokus på nationalism. Redan här kunde alltså skönjas den skiljelinje som kommit att bli central i det postkommunistiska Europa.

Vid sidan av “kommunisternas återkomst” var det Csurka som stal rubrikerna när hans extremnationalistiska parti tog sig in i parlamentet. Det var för många i Väst ett av de första tecknen på att radikal nationalism och antisemitism alltjämt var levande i delar av Centraleuropa.

Redan här kunde alltså skönjas den skiljelinje som kommit att bli central i det postkommunistiska Europa.

Det är där och då som Orbán inleder Fidesz förvandling från liberalism till konservatism och populism. Om en konservativ är en liberal som blivit rånad så handlade det i Orbáns fall om att han ansåg sig blivit besluten på en valseger.

Skiftet föregicks av interna stridigheter. Många av de liberala medgrundarna lämnade Fidesz 1993–94. Orbán insåg att Fidesz hade skrämt bort äldre väljare när han sagt att staten inte hade råd att höja pensionerna. Det var korrekt i relation till statsfinanserna och förenligt med den liberala ideologin, men budskapet vann inga väljare. Samtidigt blev det uppenbart efter valet 1994 att det fanns ett tomrum till höger. Det andra liberala partiet, Fridemokraterna, gick in i koalition med Socialistpartiet. MDF var nere för räkning efter valförlusten. 

Och så fanns det inspiration att hämta utifrån. Orbán var påtagligt influerad av Silvio Berlusconi, som nyss hade bildat Forza Italia, och började själv avsluta sina tal med frasen “Előre Magyarország!” – framåt Ungern!

De följande fyra åren konsoliderade Orbán sin position som oppositionsledare, mot en alltmer impopulär vänsterregering som betalade ett högt politiskt pris för sin reformpolitik. 1998 gick Fidesz till val på välfärdssatsningar, bland annat slopade avgifter till universitetet, och ett ökat fokus på lag och ordning. Men man utlovade också ett högre tempo i de reformer som krävdes för att avsluta förhandlingarna i Bryssel om EU-medlemskap.

Valet blev en framgång. Partiet fick knappt 30 procent och Viktor Orbán kunde som nybliven trettiofemåring bilda regering i koalition med MDF och Småbrukarpartiet. 

Få tycks ha sett det ideologiska skifte som var på gång. I en ledare i Dagens Nyheter gav Hans Bergström hoppfulla besked om den nya regeringen genom att citera finansmannen George Soros: “Ledningen består av mina pojkar och flickor.”

Det var inte bara en metafor. När regimerna föll i Östeuropa hösten 1989 befann sig Orbán i Oxford med ett stipendium från just Soros. Först i januari 1990 återvände han till Ungern, med siktet inställt på att ta sig in i parlamentet.

Och ekonomiskt gick det bra. Stark tillväxt, växande direktinvesteringar. Reformtakten var, som The Economist uttryckte det, “too good to be true”. Regeringen navigerade enkelt undan valutakrisen i Ryssland och rapporteringen om de fortskridande medlemskapsförhandlingarna placerade under denna tid ständigt Ungern främst bland kandidatländerna.

Sommaren 1999 skrev Viktor Orbán på Dagens Nyheters ledarsida. Det hade då gått tio år sedan hans tal vid Imre Nagys begravning. Kommunismens fall, skrev Orbán:

fick oss att förstå att den inte bara hade urgröpt individuella friheter utan även känslan av samhällsgemenskap. Vår uppgift bestod inte bara i att återuppbygga en ny stat, utan också ett nytt samhälle: familjen, de nationella traditionerna och vårt kulturella arv. Vi måste nu även lära oss våra väljares språk, så som vi lärde oss ett nytt ekonomiskt och politiskt språk.

Liberalen hade tveklöst blivit konservativ. År 2000 skiftade Fidesz färger även internationellt, genom att byta från den liberala internationalen till de konservativa partiernas europeiska familj EPP.

Det dröjde emellertid ytterligare några år innan Orbán kritiserades för sina idéer. Det äldsta exempel jag hittar i svensk press är från Dagens Nyheter 2001, som publicerar en artikel av Gáspár Miklós Tamás, ungersk liberal med bakgrund i Fridemokraterna, som kallar Orbán för postfascist och jämställer honom med Berlusconi och Jörg Haider.

År 2000 skiftade Fidesz färger även internationellt, genom att byta från den liberala internationalen till de konservativa partiernas EPP.

Ett år senare gjorde Richard Swartz liknande jämförelser. Han noterade Orbáns bristande respekt för demokratiska procedurer och oberoende rättsväsende, kritiserade hans mediepolitik och tendenser till korruption – där anhängare belönades ekonomiskt – och den ohämmade nationalismen.

Nationalismen genomsyrade inte minst utrikespolitiken. När Nato bombade Serbien våren 1999, bara veckor efter att Ungern tillsammans med Polen och Tjeckien blivit medlemmar i försvarsalliansen, var Ungern mycket avvaktande, bland annat med hänvisning till att många etniska ungrare från Vojvodina tjänstgjorde i den serbiska armén. Det cirkulerade också uppgifter om att Orbán stoppade en plan om markinvasion från ungerskt territorium. Orbán gav även nytt liv åt konflikten med Slovakien kring dammbygget i Gabčíkovo–Nagymaros, ett arv från kommunisttiden som väckte motstånd hos ungerska miljöaktivister men försvarades av Slovakien som ett nationellt prestigeprojekt.

2001 infördes de så kallade statuslagarna, som gav etniska ungrare i grannländerna särskilda rättigheter i Ungern. När Slovakien protesterade hotade Orbán med att blockera landets Natointräde. I förhandlingarna med EU ställde Ungern krav på att Schengen inte skulle utgöra ett hinder för ungrare att röra sig mellan Rumänien och Ungern.

Men nationalismen räckte inte för att övertyga väljarna. 2002 fick Orbán lämna ifrån sig regeringsmakten. Det skulle dröja åtta år innan han återkom.

***

Tiden i opposition kan bäst sammanfattas med ett ord: polarisering. Fidesz valde redan från början en konfrontativ linje mot socialistregeringen. Den tog sig uttryck i allt från att partiets ledamöter marscherade ut ur parlamentet när premiärministern talade till ständiga uppmaningar till demonstrationer och protester. Under folkomröstningen om EU 2003, där Fidesz alltjämt var på ja-sidan var Orbán ovillig att kampanja sida vid sida med socialisterna  och ägnade sig i stället åt att kritisera dem för dåliga förhandlingar med EU. Och när premiärminister Ferenc Gyurcsány hösten 2006 avslöjades ha erkänt inför sina medarbetare att de hade ljugit för väljarna för att bli omvalda eldade Orbán på protesterna, som urartade i våldsamma sammandrabbningar med polisen. Likaså använde Orbán 50-årsminnet av Sovjets inmarsch 1956 till att förstärka polariseringen genom att framställa den sittande regeringen som en efterföljare till kommunisterna.

2010 fanns inga alternativ till en återkomst. Socialistpartiet var moraliskt bankrutt. Orbán vann med 52,7 procent, ett av de bästa resultaten någonsin för ett parti i ett demokratiskt val i Europa. Det gav honom en supermajoritet i parlamentet med 263 av 386 mandat. Samtidigt kom högerextrema Jobbik in i parlamentet med hela 17 procent av rösterna – vilket när det begav sig väckte fler rubriker än att Orbán återkom till makten. 

Inget land har symboliserat vägen från demokrati till autokrati bättre än Ungern.

Resten är inte bara ungersk, utan europeisk samtidshistoria. Inget land har symboliserat vägen från demokrati till autokrati bättre än Ungern. Andra ledare i andra länder har gjort liknande saker – politisk kontroll över medier, politisk styrning av rättsväsendet, utnämnande av regimtrogna till nyckelposter inom förvaltningen, manipulerande av vallagar, inskränkning av akademisk frihet, och så vidare. Men ingen har lika systematiskt både formulerat och demonstrerat vad den illiberala demokratin innebär som Viktor Orbán. Redan till nyåret 2012 antogs en helt ny konstitution, enligt en av upphovsmännen, en Europaparlamentariker för Fidesz, huvudsakligen skriven på en ipad under dennes resor mellan Bryssel och Strasbourg. 

Som Johan Norberg effektfullt visar i en färsk rapport för tankesmedjan Cato Institute är resultatet förödande, inte bara för demokratin och marknadsekonomin, utan också för samhället i stort. 

Denna utveckling går inte att förstå utan Orbán, men Orbán går heller inte att förstå utanför sitt ungerska sammanhang. Nationalismen var en levande kraft redan före kommunismens fall. Precis som i Serbien uppstod i Ungern under 1980-talet en ohelig allians mellan intellektuella – dramatiker som Csurka, författare, historiker – och politiska opportunister som visste vilka berättelser om historiska svek (Trianon), nationell särart (folket vars språk är obegripligt för alla dess grannar), nationella fiender (judar, tyskar) som skulle övertyga stora väljargrupper. MDF var en bärare av dessa idéer. Småbrukarpartiet var djupt nationalistiskt. Efter Fidesz uppstod först Jobbik och senare Hemlandsrörelsen. Det har i princip inte funnits någon annan livskraftig ungersk höger än den nationalkonservativa. 

Att Fidesz nu sätter upp valaffischer där oppositionsledaren Peter Magyar står mellan Ursula von der Leyen och Volodymyr Zelenskyj kan förefalla både absurt och osmakligt. Men det finns också en kontinuitet. Ungerska extremnationalister har varit fientligt inställda till Ukraina ända sedan Sovjetunionens sammanbrott och precis som Putin gjort territoriella anspråk på landet.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Berättelsen om Orbán och Ungern är på så vis också berättelsen om vad som händer med ett land där nationalismen triumferar. Där politiska motståndare inte bara är ideologiska motståndare utan fiende till nationen. Där ledare menar sig representera folkviljan – ”nationen kan inte vara i opposition”, som Orbán uttryckte det efter valförlusten 2002 – och de som har avvikande uppfattning misstänkliggörs för att gå andra ärenden. Som när Csurka i början av 1990-talet hävdade att liberala Fridemokraterna saknade legitimitet eftersom de företrädde en ”obetydlig minoritet” vars intressen inte var att värna den ungerska nationen. Alla förstod var han menade, det var ingen hemlighet att många i partiledningen hade judisk bakgrund.

Ungern kommer aldrig lyckas bryta den auktoritära utvecklingen så länge Orbán är kvar vid makten. Men om ett regimskifte också ska medföra långvarig förändring krävs även en uppgörelse med nationalismen. ”Eliten mot folket” är den konfliktlinje som populister livnär sig på. Det ungerska exemplet visar att den också bryter ner den demokratiska kulturen.