Lars Åberg går vilse i det nya landet

Redan 2013 skrev författarna Lars Åberg och Eduardo Grutzky boken Heder och samvete (Fri Tanke) om hederskulturen och dess konsekvenser i Sverige. Dessutom kritiserade de myndigheters motstånd mot att motverka förtrycket.

Åberg var alltså tidigt ute och varnade för vad som var på väg att etablera sig i Sverige. Under åren har han i ett flertal böcker fortsatt vara en envist kritisk betraktare av en svensk politik, som helt tycks ha förlorat förmågan att hantera kulturella yttringar som inte bara är främmande för vad som kan anses vara normerande i Sverige. Utan också i vissa fall bör förstås som rent samhällsfientliga.

I sin senaste bok All Inclusive. Välkommen till det nya landet (Karneval förlag) möter Åberg människor som på olika sätt anknyter till de integrationsproblem som blivit allt tydligare på senare tid. Redan i bokens inledning påpekar Åberg att det ”självklart” inte är invandringen i sig som är problemet utan snarare politiken som inte tagit hänsyn till vad som kan vara en ”rimlig omfattning och hastighet” på invandringen. Resultatet har blivit en rad olika problem som i dag är uppenbara för många. Inte minst för dem i första ledet, exempelvis lärare, kuratorer eller socialtjänst, som möter människor från andra delar av världen och vill skapa sig ett nytt liv i Sverige.

Problemen har vuxit med tiden. De är som Åberg återkommande konstaterar inte nya. Men av olika anledningar har ingen velat lösa dem. Eller så har allt för många hoppats på att de ska försvinna av sig själva.

Ett aktuellt exempel, som Åberg tar upp i boken, är Vetenskapsskolan som Skolinspektionen beslutade att stänga den 9 december 2019. En initierad källa som jobbat på Skolinspektionen har berättat för mig att det redan för sju år sedan fanns tillräckligt med information om skolans brister för att stänga den. Skolinspektionens ledning ska dock ha velat undvika den konflikt en stängning skulle innebära vilket i stället har lett till sju förlorade år med många elever som fått allt annat än lämplig utbildning.

I en annars ganska tung och mörk beskrivning av verkligheten är Åbergs humor ofta befriande.

För Lars Åberg är det just barnen, eleverna som bör skyddas och tas om hand. Genom en massiv satsning på skolan menar Åberg att utvecklingen och den misslyckade integrationen kan vändas så att Sverige återigen blir det framgångsland han menar att det varit.

Boken är på många sätt briljant. Inte minst för att den är ärlig. Förutom alla de möten och intervjuer Åberg tar upp är han också tydlig med hur han upplever sig själv och sin omgivning.

Språket är lättillgängligt och formuleringarna är ofta fyndiga och roliga. I en annars ganska tung och mörk beskrivning av verkligheten är Åbergs humor ofta befriande. Eftersom barnen är Åbergs fokus beger han sig till tre kommuner som har olika politisk majoritet och också ligger i olika delar av landet. Sorsele, Hörby och Danderyd. Variationen på folk som Åberg pratar med är enastående. Där finns forskare, lärare, experter, ungdomar som varit kriminella eller utsatts för hedersvåld, kommunanställda, barnpsykologer och poliser.

En stor del av problemen som Åberg beskriver håller jag med om. Men i många andra delar saknar jag nyanser.

Den som är rädd för att det skulle bli tråkigt att läsa långa intervjuer behöver inte oroa sig. Åberg är en erfaren journalist med en utmärkt förmåga att referera till sina samtal på ett sätt som gör dem enkla för läsaren att följa. Ett återkommande tema är att de system som borde skydda just barnen inte förmått att göra det. Det tycks vara en blandning av osäkerhet inför det okända, rädslan för att bli kallad rasist, otillräckliga resurser och annat som är anledningen till att problem fått växa istället för att lösas.

En stor del av problemen som Åberg beskriver håller jag med om. Men i många andra delar saknar jag nyanser. Den ärliga positionering Åberg intar ger samtidigt läsaren en möjlighet att förstå hur eller varför han resonerar som han gör och varför nyanser gärna och enkelt försvinner i en dimma av nostalgi. Han beskriver exempelvis hur han under småbarnsåren, med böckernas hjälp ville göra sin dotters värld större än det som kunde ses från barnvagnen. Åberg presenterar sig inte bara som en exemplarisk förälder. Han är också övertygad om betydelsen av att vara snäll för att inte bli som andra. Eller som han själv uttrycker det: ”Det var just det snälla vi eftersträvade. Agerar vi annorlunda blir vi också några vi inte vill vara.”

Som man frågar får man svar sägs det.

Men samtidigt som Åberg vill vidga horisonter eller försöka förstå en omgivning som ligger bortom det närliggande, tycks han vilja undvika det som berör honom illa. Han beskriver hur han som barn bodde nära en familj som socialen hyrt ett radhus åt. Mamman såg gammal ut och barnen rörde sig i samhällets utkant. Pappan hade gripits av polis vilket inte var ovanligt hos manspersoner med det släktnamnet. I en annan familj hördes emellanåt bråk genom köksfönstret. Familjen hölls under uppsikt av socialtjänsten och för den yngsta sonen gick det inte bra i skolan. Flera år senare hittades han död av en överdos på en offentlig toalett. Åberg konstaterar att han inte kunde göra något åt det. Han beskriver samtidigt hur han distanserade sig från ljud och syntryck genom att intala sig själv att han levde i ett sammanhang där ”myndigheter för det mesta hade överblick och förmodligen skulle hitta en lösning.”

Vad som växer fram är en person som helst vill slippa se sådant som stör den egna föreställningen om hur världen ska vara beskaffad. Det förklarar varför Åberg å ena sidan bestämt hävdar att hijab gör flickor till sexobjekt samtidigt som han å andra sidan utan någon större invändning nöjer sig med formuleringen att det ”förr fanns en tydlig övergång från barndom till vuxenhet”, när botoxade läppar på tolvåriga flickor kommer på tal. Den andres struktur sexualiserar. Den egna strukturen är en avsaknad av tydlig övergång mellan barndom och vuxenhet.

I ett samtal om hederskultur frågar Åberg huruvida hederskultur är kopplat till religion. Som man frågar får man svar sägs det. Frågan skulle kunna följas av flera exempel på hederskultur som inte har ett dugg med religion att göra. För en kvinna kan ju bli nunna utan att det har något med hederskultur att göra. Och till synes helt assimilerade icke-religiösa människor kan utföra ett bestialiskt hedersmord efter att först ha torterat sitt offer. Men så långt sträcker sig inte Åbergs intresse för att vidga horisonter eller förstå det främmande.

Åbergs bok är fylld av träffsäkra och viktiga observationer. Han har en enastående förmåga att hitta precis de punkter som förklarar orsaken till misslyckade integrationsprocesser och blotta de brister som delvis bidragit till de problem som boken beskriver. Men boken är också en läsvärd illustration över hur resonemang om integration kan föras av någon som inte bara upplever sig själv som exemplarisk på mer än ett sätt utan som också längtar tillbaka till något som inte längre finns.

Det leder i vissa fall till att försöken att förstå sin omgivning, vidga horisonter och se nyanser inte får störa den personliga föreställningen om hur en värld helst bör se ut. Förmodligen är det därför en del av Åbergs observationer blir onyanserade och en del lösningar på de problem som Sverige står inför blir förenklade.