Låt inte banderollhaveriet överskugga de verkliga problemen
Osmakliga banderoller på fotbollsläktare betyder inte att man måste ta ställning för allt polisen gör och säger. På samma sätt betyder inte polisens övertramp och kontraproduktiva strategier mot fotbollspubliken att man måste försvara alla utspel som enskilda supportergrupper gör. Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt, också i fotbollssammanhang.
En av de mest tröttsamma klyschorna i debatten är den att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Likväl är det vad jag tänker uppmana er att göra i den här texten om Polismyndigheten och fotbollspubliken. I samband med förra helgens allsvenska match mellan AIK och Örebro grävdes skyttegravarna djupare än på många år. Det är dåligt för alla inblandade.
Som engagerad supporter försöker jag att gå på alla AIK:s hemmamatcher och ett antal bortamatcher per säsong. Tyvärr hinner jag inte med lika många matcher, framför allt inte de långa bortaresorna, som tidigare, eftersom andra plikter kallar. Hemmamatchen mot Örebro var jag upptagen på annat håll och följde endast genom mobiluppdateringarna. När jag efter matchen såg bilderna på de banderoller som under första halvlek vecklats ut på AIK:s norra läktare fylldes jag av en oändlig trötthet.
Budskapet som framfördes över hela ståplatsläktaren, och som därför kunde ge utomstående intrycket att alla på läktaren skrev under på det, handlade om den uppmärksammade dödsskjutningen av Eric Torell, och att de inblandade poliserna skulle skjuta sig själva i stället. Detta budskap framfördes dessutom kort efter att poliserna friats i målet och till råga på allt på minnesdagen för poliser som dödats i tjänsten, på årsdagen för Malexandermorden 1999. Det är med andra ord inte särskilt förvånande att många som såg banderollerna reagerade med ilska och avsky.
Det finns en befogad och legitim kritik av polisen från fotbollssupporterhåll. Inte bara från supporterhåll för övrigt, även de stora allsvenska klubbarna, Svenska Fotbollförbundet och föreningen svensk Elitfotboll har under året gjort kritiska uttalanden om polisens ändrade strategi gentemot fotbollsklubbar och -publik. Bakgrunden är den så kallade villkorstrappa som polisen införde 2016 men börjat tillämpa mer notoriskt under årets säsong och som går ut på att varje ordningsstörning får konsekvenser i form av kollektiva bestraffningar av klubbar och publik utifrån en trappstegsmodell. Straffen kan vara allt ifrån förbud mot vissa typer av flaggor och reducering av antalet publikplatser till spel inför tomma läktare.
Det går att fördöma polishat och samtidigt förstå bakgrunden till den frustration som byggts upp i delar av supporterkollektivet.
Polisens förändrade förhållningssätt inför årets säsong förvånade många som upplevt åratal av ständigt förbättrade förhållanden på de allsvenska matcherna i form av mindre bråk, ökad trygghet och bättre relationer mellan klubbar, polis och supporterorganisationer. De flesta upplevde att samarbetet med polisen fungerade väl och att dialogen var god, ända tills polisen valde att vända ryggen till och gå en annan väg. Villkorstrappan har upprört många, inte minst för det principiellt tveksamma med kollektiva bestraffningar och för det orimliga i att tillämpa en nolltolerans mot ordningsstörningar. Ingen annanstans i samhället tillämpas en sådan nolltolerans.
Det lagbrott som polisens nya hårdföra strategi framförallt syftat till att stävja är brännandet av så kallade bengaliska eldar, ett uppskattat inslag i läktarkulturen som förbjöds först 2009. Huruvida pyroteknik på läktaren överhuvudtaget är farligt är ett omtvistat ämne, men oavsett vilket är det ett ringa brott som vanligen renderar små bötesbelopp som påföljd. I ljuset av detta ter sig polisens omfattande insatser för att stävja problemet minst sagt oproportionerliga. Även poliser som jag har pratat med har ställt sig frågande till den egna myndighetens prioriteringar.
Min gissning är att det stora flertalet engagerade supportrar kände ungefär som jag när de fick syn på banderollerna: en oändlig trötthet.
Villkorstrappan i kombination med en ökad brutalitet från polisens sida gentemot åskådare på väg till och från matcher har gjort att den tidigare dialogen förbytts i osämja och i förekommande fall fientlighet. Ett uppmärksammat fall inträffade i samband med ett derby på Tele2 arena i Stockholm där en polis fångades på film när han hotade att bryta fingret av en liggande supporter. Polisen identifierades men förundersökningen lades ned. Andra poliser vittnade i media om att den aktuella insatsgruppen är ökänd för sin brutalitet.
Relationen förbättrades inte heller när polisen tillsammans med Riksidrottsförbundet gick ut med nya riktlinjer för hur kroppsvisitation vid insläppet till ståplatsläktarna skall genomföras, vilket bland annat inkluderade att åskådare skulle finna sig att bli tagna mellan benen och på brösten av entrévärdarna. Fler klubbar vägrade att ställa upp på detta, av hänsyn till såväl supportrar som entrévärdar.
Situationen har skapat frustration och besvikelse i fotbollssverige och i supporterleden märks en ökande motvilja och misstänksamhet mot Polismyndigheten som sådan. I de mer hårdföra supportergrupperingarna finns en fientlighet gränsande till polishat, som ytterligare underblåsts av den senaste tidens utveckling. Jag vet inte vilka det var som stod bakom förra helgens banderoller, men det ligger nära till hands att det var i dessa kretsar. Banderollerna utgör dock ett avsteg från den kutym som utvecklats på svenska klackläktare på senare år och som gör gällande att inga politiska budskap får förekomma annat än sådana som direkt rör läktarkulturen, såsom ståplatsreducering och bengalförbud.
Min gissning är att det stora flertalet engagerade supportrar kände ungefär som jag när de fick syn på banderollerna: en oändlig trötthet. Allt det arbete som under året lagts ned på att upplysa och informera om situationen på läktarna, om polisens förändrade strategi och om de övergrepp som faktiskt förekommer i form av våld och trakasserier. Informationskampanjen har varit framgångsrik och såväl allmänhet som politiker har fått upp ögonen för den problematiska situationen. Nyligen lämnade tre miljöpartistiska riksdagsledamöter, bland annat tidigare språkröret Gustav Fridolin, in en motion i riksdagen som syftar till att komma till rätta med problemen.
Reaktionerna på förra helgens banderoller visar hur snabbt all denna goodwill som byggts upp under månader och år riskerar att omintetgöras. De som sedan tidigare avskyr allt vad fotbollspublik och läktarkultur heter fick genast vatten på sin kvarn och använde bilderna på banderollerna till att lufta sina fördomar om fotbollsåskådare i allmänhet, och de som hyser en osund föreställning om polisens ofelbarhet passade på att lufta denna föreställning.
Det är nu jag vill uppmana er till att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att fördöma banderollerna och deras budskap, som sannerligen inte hör hemma på en fotbollsläktare, och samtidigt uppmärksamma de problem som finns med polisens arbete kring säkerheten på fotbollsarrangemang. Det går att fördöma polishat och samtidigt förstå bakgrunden till den frustration som byggts upp i delar av supporterkollektivet. Som Oisín Cantwell skrev i Aftonbladet bär polisen ett stort ansvar för den oförsonliga stämning som har uppstått under året, även om detta på intet sätt försvarar banderollerna och deras budskap.
Man undrar hur kompassen ser ut hos den som reagerar starkare på idiotiska banderoller på en fotbollsläktare än på vittnesmål och filmer som visar polisens övervåld.
Den allsvenska säsongen 2019 är ett förlorat år vad gäller arbetet med säkerhet, trygghet och goda relationer mellan klubbar, supportrar och myndigheter. Min önskan är att alla inblandade inför nästa säsong tar ett djupt andetag och ett steg tillbaka och närmar sig nästa säsong med den anda och inställning som präglade arbetet till och med 2018. Till tyckarna på den mediala läktaren vill jag uppmana till proportionalitet i sina bedömningar.
Man undrar hur kompassen ser ut hos den som reagerar starkare på idiotiska banderoller på en fotbollsläktare än på vittnesmål och filmer som visar polisens övervåld, på kollektiva bestraffningar och misshushållande med skattebetalarnas pengar i form av överdrivna och kontraproduktiva polisinsatser. Den som tror att polisen är ofelbar är lika lite värd att lyssna på som den som vrålar ut sitt polishat från en läktare.