Samhälle Essä
Låt inte friskolemotståndarna få rätt
Kritiken mot det fria skolvalet har de senaste åren blivit allt intensivare. Även om många av kritikerna drivs av ideologiskt motstånd mot valfrihet, har debatten också gjort bristerna i friskolesystemet tydliga. Därför behövs en ny friskolereform som skyddar valfriheten, skriver Benjamin Dousa.
Det har blivit populärt att kritisera det fria skolvalet och friskolereformen. Hotet mot valfriheten kommer i vanlig ordning vänsterifrån, men kritiken kommer även från liberalt håll. Redan 2012 menade Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg att högern borde ”erkänna den existentiella kris som valfrihetsrevolutionen nu genomlider”. Det perspektivet fick dock länge inget bredare genomslag inom borgerligheten. Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsningar i välfärdssektorn möttes till exempel av kompakt motstånd, även av Anna Dahlberg själv.
På senare tid har kritiken mot välfärdsföretag, inte minst friskolor, dock tilltagit från borgerligt håll. Dagens Nyheters ledarsida menade förra året att man måste ”erkänna borgerlighetens misstag” eftersom människor ”ser nedbantade och bristfälliga skolor och blir förbannade över bedrägliga entreprenörer”. Den liberala debattören Jesper Ahlin Marceta kallade rentav friskolor för ”utsugarskolor”.
Samtidigt har Socialdemokraterna, delvis till följd av januariavtalet, tvingats att anamma en slugare strategi för att klämma åt friskolor. S tar inte strid mot det fria skolvalet eller mot vinstdrivande skolor i sig, sannolikt eftersom det saknas stöd i opinionen för att begränsa valfriheten. I stället väljer man nu att ta bakvägen på olika sätt. Medan Reepalu försökte med vinsterna försöker den statliga likvärdighetsutredningen – Åstrandutredningen – skapa en bild av att de kommunala skolorna får för lite pengar i förhållande till det bredare samhällsuppdraget de har. Att de kommunala skolorna redan får mer pengar som kompensation för att ibland behöva ta emot elever med kort varsel är det dock ingen som bemödar sig att kolla upp.
Är skolmarknaden som vilken marknad som helst? Nej, självklart inte. Jag minns intervjun med Magnus Henrekson, den förre chefen för Institutet för näringslivsforskning (IFN) i Magasinet Neo från 2014: ”Delar av borgerligheten missförstår marknadsekonomi”. Där konstaterade han att det inte är vinsterna som är problemet, men att reglerna på välfärdsmarknaderna måste förändras – annars hotar en motrörelse från vänster. Eller som Isak Kupersmidt skriver i den nya boken Efter Alliansen: ’’Marknadslösningar är (…) något annat än vad ekonomer kallar för fria marknader eller marknadsekonomi.’’ Politiker har ett ansvar att reglera dessa marknader och skapa incitament som främjar kvalitet.
Skolor kunde år efter år leverera dålig utbildning till höga kostnader, utan att familjer hade någon chans att rösta med fötterna.
Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det gamla systemet, innan friskolereformen, var knappast bättre. Skolor kunde år efter år leverera dålig utbildning till höga kostnader, utan att familjer hade någon chans att rösta med fötterna. I den statliga Maktutredningen från 1990, som bland annat undersökte människors förhållande till den offentliga sektorn, ansåg medborgarna att skolan var det område där de hade minst möjlighet att påverka. Möjligheten att välja eller välja bort skola var reserverad till några få, till exempel de föräldrar som kunde få in sina barn på Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm.
Jag själv är en produkt av det fria skolvalet. I slutet av lågstadiet, i en förortsskola utanför Stockholm, bröt jag på svenska fastän jag är född här. Det var så bråkigt på idrottslektionerna att tjejernas föräldrar krävde att de skulle separeras från oss killar. Droppen som fick bägaren att rinna över för mamma var när en sax kastades på en syslöjdslärare. Hon krävde möte med rektorn, men fick bara svaret att i jämförelse med de andra barnen gick det ändå bra för mig. Mamma bytte skola till en innanför tullarna och efter något halvår i Svenska 2 var jag ikapp de sämsta eleverna i den nya klassen.
Linnea Lindquist, en medialt uppmärksammad rektor från en förortsskola i Göteborg, har länge varit kritisk till att föräldrar som min mamma får flytta sina barn till andra skolor. Hon menar att det är bättre med mer blandade klasser och att skolor som föräldrar väljer bort också tar stor skada ekonomiskt. Det sistnämnda argumentet är själva grundplåten i ett valfrihetssystem, nämligen att pengarna ska följa med barnet. Varför ska skolor som föräldrar väljer bort fortsatt få skolpengen?
Förslag som lottning, bussning av elever eller helt avskaffad valfrihet kommer inte att minska resultatskillnaderna.
Det förstnämnda argumentet, nämligen det om blandade skolklasser, är mer intressant. Återkommande förslag i skoldebatten är lottning eller bussning av elever, men en studie från SNS förra året visar att de ökade resultatskillnaderna mellan utrikes och inrikes födda elever inte kan förklaras av skolsegregation. De skriver:
Valet av skola spelar också viss roll men är av mindre betydelse jämfört med föräldrarnas bakgrund och boendeområde. Vi finner också att elevsorteringens samlade betydelse för storleken på studiegapet har varit relativt konstant sedan mitten på 1990-talet. Annorlunda uttryckt kan det ökade studiegapet inte förklaras av en skolsegregation.
För svenskfödda elever förklarar familjebakgrunden lika mycket av resultatskillnaderna i dag som för 20 år sedan. Med andra ord kommer förslag som lottning, bussning av elever eller helt avskaffad valfrihet inte att minska resultatskillnaderna.
Valfriheten har dessutom ett egenvärde. Att själv få bestämma – baserat på preferenser om geografiskt läge, undervisningens inriktning och uppfattning om kvalitet – är bättre än att politiker gör det. Med det sagt är det uppenbart att det behövs reformer.
Läs också:
Bland de första att lansera idén om fritt skolval var ekonomen Milton Friedman. I artikeln The Role of Government in Education från 1955 beskrev han i breda termer ett skolpengssystem där elever och föräldrar får en klumpsumma pengar och makten att själva välja skola. I sin ursprungliga form vilade Friedmans skolvalsmodell också på en viktig parameter, förutom att skolpengen var offentlig finansierad, nämligen en gedigen nationell läroplan som en garant för att alla elever skulle få bra förutsättningar, oavsett om de går i en offentlig eller privat skola.
Borgerliga politiker tog tyvärr inte intryck av den insikten när friskolereformen sjösattes. Som Isak Skogstad, i dag skolpolitisk expert på Liberalernas riksdagskansli, har skrivit är den så kallade flumskolan till stor del en borgerlig skapelse. I skuggan av friskolereformen införde Bildtregeringen 1994 års läroplan, där lärarens auktoritativa roll tonades ner och tydliga kunskapskrav lyste med sin frånvaro. Länge fanns inte något fungerande kontrollorgan.
Alliansregeringen inrättade visserligen Skolinspektionen 2008, men kunskapskraven i läroplanen var fortfarande på en abstrakt nivå och rådde inte bot på problem med glädjebetyg. Magnus Henrekson och Henrik Jordahl kritiserade 2012 alliansregeringen för bristen på sådana regleringar i ett policy paper för IFN: ’’Det finns något yrvaket över alliansregeringen när det börjar gå upp för dem att en generös betygssättning har blivit ett konkurrensmedel bland skolorna.”
Det är sådana misstag, inte friskolereformen, som borgerligheten måste göra upp med för att konkurrens ska driva kvalitetsutveckling i skolan. Det finns flera reformer som skulle behövas, bland annat att Skolinspektionen i större utsträckning behöver titta på rätt saker. I dag rör var tredje granskning saker som inte är skolans kärnverksamhet, och i princip alla granskningar är på förhand annonserade. Det finns väl fungerande modeller i till exempel Nederländerna och England att lära av.
De väldigt dåliga skolorna har två år på sig att leverera bättre resultat, annars väntar nedstängning.
OECD har berömt den nederländska skolinspektionen för att de delar upp skolor baserat på resultat: normala, dåliga och väldigt dåliga. De dåliga och väldigt dåliga skolorna får fördjupade granskningar och de väldigt dåliga har två år på sig att leverera bättre resultat, annars väntar nedstängning. Den brittiska motsvarigheten bortser från det den svenska Skolinspektionen lägger mycket tid på att granska, som elevdemokrati och jämställdhetsplaner, och fokuserar på undervisningens kvalitet och elevernas prestationer.
Det vore också värdefullt med så kallade förädlingsvärden, som mäter hur elevernas resultat utvecklas över tid i olika skolor. Utbildningskvalitet är svårt att mäta, men det betyder inte att det inte kan eller ska göras. Det görs i Norge, England och sedan ett par år tillbaka görs det även i Nacka. Det finns också konkreta förslag på hur till exempel Skolverket skulle kunna göra det i Sverige. Genom att mäta kunskapsprogression och skolors förädlingsvärden kan det även bli tydligt vilka insatser som faktiskt gör skillnad för att höja resultaten.
Som Ludde Hellbergs läsvärda reportageserie i Kvartal belyste är kopplingen mellan resurser och resultat svag. Hässelbygårdsskolan i Stockholm får nästan dubbelt så mycket pengar per elev som Seminarieskolan i Landskrona, en skola med liknande socioekonomiska förutsättningar – ändå har Seminarieskolan bättre resultat. Den naturliga följdfrågan i en nyfiken skoldebatt borde vara: Varför är det så? Vi vet mer än någonsin om hur hjärnan fungerar och hur barn och unga kan ta in kunskapsstoff. Ändå är skoldebatten ensidigt fokuserad på friskolornas vara eller icke vara.
Det fria skolvalet och friskolereformen är inte perfekt, men det är långt bättre än hur det har sett ut tidigare. Med en mer traditionell kunskapssyn i läroplaner och skärpta rutiner för Skolinspektionen, och genom att mäta progression, kan det fria skolvalet och friskolereformen bli ännu bättre.