Leijonkungen vänder blad

Många memoarer ges ut för tidigt. Såväl Fredrik Reinfeldt som Göran Persson hade sina respektive böcker i affärerna så snabbt att de måste ha skrivit dem innan de ens hunnit packa upp lådorna från Rosenbad. Det finns för all del exempel på motsatsen. Den något mer kortvarige statsministern Ola Ullsten gav ut Så blev det först trettio år efter att han lämnat partipolitiken. Men överlag lider många politiska memoarer av att ha stressats fram. Jag har inte själv befunnit mig i den rollen, men att nedteckna sin politiska gärning månaderna efter en svidande valförlust är, gissar jag, inget som befrämjar självrannsakan och reflexion.

I denna fråga, liksom i de flesta andra, har Lars Leijonborg lyckats hitta en mittenposition. Leijonborg har varit det mesta i svensk politik, men är i huvudsak känd som ledare för Liberalerna 1997–2007 och som en av alliansens grundare. 2009 lämnade han regeringen och därmed sitt sista partipolitiska uppdrag, och när vi nu skriver 2018 har han just gett ut memoarerna Kris och framgång (Ekerlids). Denna lagom långa väntetid från en av landets mest lagom politiker har resulterat i en berättelse som är mer än lagom bra. Tillräckligt nära inpå hans gärning för att vara aktuell, tillräckligt långt efteråt för att rymma distans och i vissa frågor även facit till svåra beslut.

Leijonborg har varit det mesta i svensk politik, men är i huvudsak känd som ledare för Liberalerna 1997–2007 och som en av alliansens grundare.

Leijonborg beskriver skickligt och engagerat den bergochdalbana som var hans karriär. Mellan raderna skymtar de självmotsägelser som nog format mångas bild av honom. Han möjliggjorde Sveriges mest långlivade borgerliga regering, samtidigt som han oroades av ”högervridningen”. Han är den biståndsengagerade frikyrkopojken som gjorde upp med flera av de mer socialterapeutiska inslagen i sitt partis politik. Han var riksdagsmjukisen som på åttiotalet extraknäckte som konsultyuppie på Svenska Managementgruppen.

Så har han också mer än de flesta politiker känt vinden blåsa från de mest varierande håll. I valet 1998 var han mediernas hackkyckling. Jag minns själv pejorativa beskrivningar av typen ”utstrålning som en trottoarkant” och ”lika engagerande som en testbild”. 2002 var scenförändringen total. Han var Leijonkungen, och medierna åt ur hans tass. I SVT:s utfrågning fick han den ena mjuka bollen efter den andra, och som han själv konstaterar i boken var nog programledarna Erik Fichtelius och Stina Lundberg Dabrowski lite stukade av den hårda kritiken efter deras betydligt elakare utfrågning av Moderaternas Bo Lundgren.

Däremot nämner boken inte den betydligt märkligare utfrågningen i TV4, som leddes av Lennart Ekdal och Alice Bah Kuhnke. Jag var i studion den kvällen, och mitt starkaste minne är när Leijonborg i en reklampaus började kränga av sig kavajen, varpå Ekdal föreslog att han skulle göra det i sändning istället eftersom det blir bättre tv. Leijonborg lydde det oväntade PR-rådet från mannen som skulle grilla honom, och Ekdal spelade sin roll perfekt. ”Jaså, du tar av dig kavajen? Ja, du har onekligen höjt temperaturen i den här valrörelsen…”. Och detta bokens återkommande tema – Medierna ger och medierna tar – gör den inte mindre aktuell idag, när vi debatterar mediefrågor som aldrig förr.

Men det som gör boken verkligt aktuell är förstås beskrivningen av turerna i valrörelsen 2002, då Liberalerna lyckades använda integrationspolitiken som avfyrningsramp och tredubblade sitt väljarstöd på mindre än två månader. Det blev startskottet för den integrations- och migrationsdebatt vi alltjämt lever med. Leijonborg beskriver hur Göran Persson till en början förhöll sig öppen till att ställa språkkrav för medborgarskap, men tvingades retirera sedan Mona Sahlin, som saknade Perssons politiska fingertoppskänsla, gått till frän attack. (”Det verkar som att vi fått ett danskt och ett svenskt folkeparti!”) Det var även i den valrörelsen vi för första gången såg en borgerlig offensiv i den nu åter heta frågan om arbetskraftsinvandring. LO anklagade Liberalerna för att vilja införa slavarbete och utropade partiet till allmänhetens fiende nummer ett.

Men det som gör boken verkligt aktuell är förstås beskrivningen av turerna i valrörelsen 2002, då Liberalerna lyckades använda integrationspolitiken som avfyrningsramp och tredubblade sitt väljarstöd på mindre än två månader.

Lars Leijonborg är alltså en sorts urcell i några av vår tids mest dominerande politiska strider. Den agenda han satte 2002 (eller egentligen redan 1999 i debattboken Nya frihetstiden) gäller än i dag. Och jodå, så sent som härom veckan presenterade Socialdemokraterna ett förslag om höjda krav på invandrares språkkunskaper.

Avslöjar boken någon stolthet över detta? Nej, åtminstone inte enbart. Stora mängder läck spills på drömmar om ett nytt starkt mittenpolitiskt kraftfält. Leijonborg beklagar att Centerpartiet och Kristdemokraterna sällan ville göra gemensam sak med Liberalerna mot Moderaterna, och menar att det hade varit värdefullt om tre hade orkat hålla ihop mot den fjärde. På klassiskt folkpartimanér missar han att det var exakt vad som skedde, fast med den skillnaden att det var hans parti som var ”den fjärde”.

Och ändå beskriver samma Lars Leijonborg arbetet med att sköta flera av Bildtregeringens diplomatiska kontakter med Ny Demokris Ian Wachtmeister. Liberalernas dåvarande ordförande Bengt Westerberg ville inte alls ha med dem att göra, men Leijonborg såg till att säkra parians stöd i vissa frågor. Vid ett tillfälle oljade han maskineriet genom att få Wachtmeister att köpa cigaretter till Ann Wibble, när den kedjerökande finansministern blivit sittande med en tom ask. Leijonborg antyder dessutom att han inte är odelat förtjust i dagens försök att isolera Sverigedemokraterna. Och kanske mest oväntat: en bekännelse om den skepsis han hyste inför tanken på EU:s gemensamma valuta, samt insikten att han som partiledare för landets mest EU-vänliga parti omöjligt kunde ventilera denna skepsis utåt. Jag kommer inte ifrån intrycket att denna bok skrevs av en pragmatiker som ömsom berömmer, ömsom beklagar sin egen pragmatism.

Den ideologiska förvirringen blir på så sätt både bokens svaghet och styrka. Svaghet därför att det är omöjligt att hitta en stringent ideologisk linje och styrka därför att den visar hur oerhört svårt det är för politiker att vara stringenta. Den som likt Lars Leijonborg väljer att ägna femtio år åt politik lär hinna med åtskilliga självmotsägelser längs vägen. Den här boken blir därför än mer läsvärd idag, när många ledande politiker är mindre djuplodande än kollegorna på Leijonborgs tid och samtidigt mer tillgängliga och påpassade. Till exempel lär Stefan Löfven aldrig skriva en bok med så många obesvarade frågeställningar, i den mån han skriver någon alls.

Men det är så Leijonkungen nu väljer att vända blad. Som den sista kluvna folkpartisten.

(Not: när jag för tjugo år sedan tog mina första stapplande steg i politiken var det i just Liberalerna, med tillhörande ungdomsförbund. Jag är ytligt bekant med Leijonborg sedan den tiden, och upplevde eller deltog i en del av de i boken beskrivna skeendena. Förhoppningsvis har det inte färgat av sig alltför mycket på denna recension.)