Vad är konservatism? Efter att för ett par år sedan företrädesvis ha beskrivits som en av liberalkonservatismens två oförenliga storheter används begreppet i dag främst för att rubricera alternativet till dagens socialdemokratiska regering – det konservativa blocket – för att inte säga högerreaktionära. Tonen avslöjar inte sällan syftet, att misstänkliggöra, och begreppet konservativ har följaktligen i många sammanhang en negativ laddning. 

Det vore inte heller förvånande om konservatism hade en negativ laddning hos svenskar i allmänhet. Längst upp i hörnet på den ideligen refererade undersökningen World Values ​​Survey präglas svenskarna kulturellt, moraliskt och politiskt av synnerligen sekulariserade och individualistiska värderingar. Placeringen på axeln som mäter religiösa och traditionella respektive sekulära och rationella värderingar avgörs genom frågor om gudstro, familjens betydelse, lydnad och respekt för auktoriteter och hierarkier, i vilka svenskarna alltså är minst traditionella. Konservatism skulle med viss rätta kunna uppfattas som någonting som man ägnar sig åt i andra delar av världen. 

Likafullt talas det dock – både med glädje och olust – om den förment konservativa våg som går genom landet. Det yttersta politiska uttrycket för vågen är den majoritet av väljare som oppositionspartierna samlar i många opinionsmätningar, men den handlar också om kulturella uttryck som Greta Thurfjells betraktelser om huskvinnans återkomst och konservatismens förbjudna lockelse i Dagens Nyheter, och i viss mån om värderingar bortom partipolitiken.

Om inte annat verkar svenskarnas relation till konservatismen som begrepp förändras. Statsvetaren Peter Santesson, då opinionschef på Demoskop, konstaterar i Liberalismens idéer (Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för allmännyttiga ändamål, 2020) att andelen som kallar sig konservativa har dubblerats från 2014 till 2019 – från 11 till 22 procent – och att tillväxten till stor del har kommit från tidigare självbetecknade liberaler. ”Huvudförklaringen till att etiketten liberal inte längre lockar lika många är att konservatismen tycks ha flyttat fram positionerna”, skriver han.

De konservativa väljarna ger också uttryck för stark individualism.

Vad innebär då det? Etiketten allena säger kanske inte så mycket, eftersom det naturligtvis inte finns en och samma konservatism, utan flera konservatismer, som en del nya företrädare för övrigt fortfarande försöker orientera sig i. Likadant som liberalismen kan dra åt det socialliberala eller klassiskt liberala – åt det progressivt radikala eller konservativa – kan konservatismen dra åt det frihetliga och allmänborgerliga eller det auktoritära. Det finns liberalkonservatism, nationalkonservatism och socialkonservatism, och anglosaxisk respektive kontinental tradition.

Läs också:

Konservatismen kan vara punk, men inte omstörtande

Catarina Starfelt

Liberalism kan inte vara allt som är gott

Catarina Starfelt

Vid första anblick framstår den konservativa vågen kanske som en bekymmersam trend ur liberalt perspektiv. Samtidigt noterar Santesson andra intressanta mönster vad gäller värderingar: Synen på ekonomisk omfördelning förenar liberaler och konservativa. Inställningen att de flesta samhällsproblem beror på att staten reglerar och styr för mycket har större genomslag bland konservativa. De konservativa väljarna ger också uttryck för stark individualism.

Liknande skeenden beskrivs i Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro förlag, 2018) av Markus Uvell. Han beskriver i boken en radikal och progressiv samhällssyn och agenda som utmanas av konservativa attityder. Det handlar om ståndpunkter avseende normkritik, identitetspolitik, klimatalarmism och invandringsoptimism som Uvell menar att etablerade aktörer inom kultur, media och politik har drivit bortom rimlighetens gräns avseende allmänhetens intresse. Den konservativa vågen slår emot radikalismen, men landar inte sällan i att människor ska få bestämma själva. 

Politiska misslyckanden – inte minst migrations- och integrationspolitiken – har sålts in som nödvändiga följder av just liberalism.

Frågan är med andra ord om den konservativa förflyttningen inte till viss del handlar om liberala varumärkesproblem till följd av att politiska misslyckanden – inte minst migrations- och integrationspolitiken – har sålts in som nödvändiga följder av just liberalism.

I varje fall är en konservatism som utgår från individuell frihet, marknadsekonomi och respekt för samhällets sfärer, ingenting som liberaler bör rädas. Tvärtom finns många beröringspunkter samtidigt som den konservativa opinionen behövs för borgerligt inflytande och regeringsinnehav. Lika viktigt är dock att konservativa politiker och opinionsbildare tar dessa omständigheter i beaktande. Det finns utan tvekan utrymme för mer konservatism i Sverige, men knappast en konservatism som drar långt åt det auktoritära. 

* * *  

Liberalismen och konservatismen målas ibland upp som varandras naturliga fiender. När ideologierna formulerades var det på olika sidor om den franska revolutionen från vilka Edmund Burke och Thomas Paine formulerade sina respektive linjer. Liberalismen utvecklades ur John Lockes, Adam Smiths och sedermera 1900-talsfilosofernas tankar till en ideologi som betonar frihet, individuella rättigheter, demokrati, marknadsekonomi, rättsstat och förnuftstro. Konservatismen blev med Edmund Burke och Friedrich Hegel, Michael Oakeshott, Russell Kirk och Roger Scruton, en filosofi som präglas av försiktighetsprincipen och historiemedvetenhet och värnar nationell gemenskap, familjen, traditioner och dygder som personligt ansvar, bildning och hederlighet.

Visst finns det skiljelinjer, men beröringspunkterna är fler. Det handlar om övertygelsen att det finns en moralisk ordning som är sann och bestående, som är skapad för människan, och människan för den. Här hörs både Russell Kirk och John Locke. Det handlar om tron på frihet och äganderätt – antingen som del av denna moraliska ordning eller blott nödvändiga för mänsklig agens och därav ansvarstagande. Konservativa vänder sig bort från konformiteten och egaliteten i radikala system, och möter liberaler i värdet av pluralism, men betonar ytterligare traditionen och det hävdvunna. Båda värnar frivilliga gemenskaper framför kollektivism.

Och Edmund Burkes och Friedrich Hayeks tankar om institutioner som resultatet av komplexa historiska processer, mänsklighetens samlade kunskap traderad genom generationer och behovet av att därför hantera institutionerna och kunskapen med varsamhet, liknar varandra, trots tänkarnas skilda utgångspunkter, så till den grad att jag vågar påstå att många skulle ha svårt att skilja citat från de båda författarna åt. Professor Linda Raeder på the Independent Institute har uttryckt det som att Hayeks mål var att fullborda Burkes tankar, att tillhandahålla vetenskapliga belägg för hans teori och att förklara med större precision varför ”the individual is foolish . . . but the species is wise”.

En liberalism som betonar nationen och ser den som ramverket inom vilken liberala institutioner kan byggas. 

Skiljelinjerna handlar till exempel om nationens ställning. Den har liberaler i Immanuel Kants tradition, av den eviga freden och världsfederationen, velat tona ned, men det finns också både hos Kants samtida Johann Gottfried Herder och senare tongivande ideologer en liberalism som betonar nationen och ser den som ramverket inom vilken liberala institutioner kan byggas. Det är ett resonemang som för övrigt har stora likheter med Roger Scrutons tankar: ”Nationalitet är inte den enda sortens socialt medlemskap, och inte heller är den ett exklusivt band. Den är däremot den enda sortens medlemskap som har visat sig dugligt att bibehålla en demokratisk process och liberala rättsstatsprinciper”, skriver han i A Political Philosophy: Arguments for Conservatism. 

Han betonar också medborgares ömsesidiga förpliktelser bortom religion, familjeband och politiska uppfattningar, och hur friheter som rör dessa sfärer därför inte utgör ett hot mot vår gemensamma lojalitet. Det bör en liberal av i dag, även den som känner en universell moralisk ordning, kunna skriva under på. Det hindrar heller inte banden till Norden, Europa och världen, eller erkännandet av vårt gemensamma arv från Aten, Rom och Jerusalem. 

Konservativa menar ibland att liberalers betoning av det rationella självintresset, och avsaknaden av dygdetik, är en brist som gör det svårt att mötas. Om man i stället kan förstå det rationella självintresset som en grund för nationalekonomin och en princip för att förstå världen – ingalunda som det allena rådande för enskilda människors handlande – kommer man en bit. Om man sedan läser den första delen i det första avsnittet i det första kapitlet av Adam Smiths Teori om de moraliska känslorna kommer man en ytterligare.

* * *

Skiljelinjerna finns, men är nog mindre entydiga än vad de framstår vid första anblick, och behöver därtill inte vara argument för liberalt och konservativt fiendskap. Tvärtom kan de skilda perspektiven lära oss någonting. 

Liberaler bör ta intryck av värdet av traditioner, samhällsgemenskap och institutioner som familjen

Ur allmänborgerlig synpunkt är det tacksamt om liberaler tar intryck av värdet av traditioner, samhällsgemenskap och institutioner som familjen, och får konservativt inflytande i frågor om statsindividualism, rättsstatens auktoritet, och kunskap och traditionella undervisningsmetoder i skolan. Konservativa lär i sin tur behöva hejdas från politisk maktutövning i samhällets alla sfärer – styrningen lockar när syftet är gott – och påminnas om vikten av frihet, pluralism och maktdelning. I varje fall är den alternativa gemenskapen med socialdemokratin, och andra rörelser som ser samhället som medel för politiken, ett sämre alternativ, för båda ideologier. 

Det är svårt att föreställa sig hur Sverige hade sett ut i dag utan liberalismens historiska landvinningar. Vi hade otvivelaktigt varit ett fattigare och eländigare land. Samtidigt finns det tillfällen när liberaler likt Edmund Burkes samtida borde ha lyssnat på varningarna och iakttagit försiktighetsprincipen, eftersom goda ting är enkla att förgöra, inte lika enkla att bygga upp. 

Naturligtvis kommer det alltid finnas sakpolitiska skillnader som är svåra att lösa ut, och frågor i vilka enighet inte ens är önskvärt. Men blickar man framåt kan man också se konturerna av ett gemensamt projekt – kring stärkta institutioner och rättsstat, bättre förutsättningar för marknadsekonomin, skydd av samhällets sfärer och en optimistisk och inkluderande nationell gemenskap – frihet och ansvar, förnuft och känsla, tradition och framsteg.