Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Konservatismen kan vara punk, men inte omstörtande

Konservatismen behöver varken vara mesig eller sakna styråra, men den bör vägledas av en försiktighetsprincip. Det verkar vara en insikt som saknas hos konservatismens självutnämnda punkare, skriver Smedjans redaktör Catarina Kärkkäinen.

Drottning Elizabeth II och Margaret Thatcher porträtterade i tv-serien The Crown. Foto: Netflix

”Det går emot allt vi står för. Vi är det konservativa partiet. Vi står för försiktighet och återhållsamhet”, utbrister en toryminister i en scen ur den nya säsongen av The Crown. Margaret Thatcher har just tillkännagivit för sin regering att hon ämnar genomföra ett djärvt ekonomiskt reformpaket med sänkt inkomstskatt, privatiseringar, stränga utgiftstak för myndigheter, avregleringar för ökad konkurrens och minskat fackligt inflytande.

– Du går för fort fram, säger ministern till Thatcher.
– Jo, för att det är bråttom.

Här hemma i nutiden fortsätter debatten om konservatismen. Det är nu två år sedan Greta Thurfjell startade en kulturdebatt med sin essä om ”Huskvinnans återkomst” i Dagens Nyheter i vilken hon beskrev den konservativa samhällsutveckling som hon tyckte sig se tecken på. Efter det politiskt korrektas glansdagar lever vi nu i motreaktionen. Hennes exempel var framför allt kulturella och sociala – den feministiska frigörelsen som inte frigjorde och unga kvinnor som längtar efter att bilda familj. Men eftersom progressiva rörelser i alla år har velat göra det privata politiskt blir också avstegen och motreaktionen just politiska.

Ett år tidigare hade Anna Kinberg Batras avgång som partiledare för Moderaterna initierat en debatt om liberalkonservatismens inneboende omöjlighet. (Det vill säga en omöjlighet i alla tider förutom 1980-talet, då Bohman, Thatcher och Reagans partikamrater samsades och samlades för att möta hotet från Sovjetunionen). Utsagorna om liberalkonservatismens död från mer eller mindre välmenande skribenter var många.

Om vi efter ett år av den diskussionen var färdiga med liberalkonservatismen (och insåg att en sådan gemenskap och kompromiss är möjlig men inte gudagiven, och att det statsvetenskapligt går att försvåra saken, men att många människor faktiskt efterfrågar en blandning av frihet och ansvar, förnuft och känsla, tolerans och anpassning, tradition och framsteg, idealism och realism) var vi i fortsatt behov av att reda ut konservatismen. Därefter har Alliansens splittring tillkommit, och på senare tid också en handfull projekt mer eller mindre länkade till Sverigedemokraterna med anspråk på konservativ utbildning eller organisering. Behovet av idédebatt är fortsatt stort.

Konservatismen har ingen helig skrift eller Das Kapital.

Vad är konservatism, och vem är konservativ? Frågan har många svar. Ett perspektiv gav Roland Poirier Martinsson, författare och filosof, i Timbros Ideologipodden: ”Politisk konservatism saknar värderingar. […] Den konservativa politikern är att betrakta som en bilmekaniker. En bilmekaniker vet vad bilen bör klara av och försöker laga och serva den efter bästa förmåga, men det finns inga värderingar i det. Det handlar om att få bilen att fungera så bra som möjligt.”

Han fortsatte: ”Den som slår fast i en definition vad konservatismen är har visat att vederbörande inte vet vad konservatism är. Den samlas inte kring en definition eller en fast uppsättning eviga värderingar.”

En invändning just med anledning av metaforen är möjligen att man för att kunna laga och serva en bil också behöver ha en idé om bilen, och i viss mån värdera dess olika funktioner. Men det ligger någonting i perspektivet. Konservatismen har ingen helig skrift eller Das Kapital, för att tala med den amerikanske tänkaren Russel Kirk.

Tanken om den konservativa som en bilmekaniker eller motsvarande skrå har fått mycket plats i den moderna västerländska förståelsen av konservatism. Vi förstår konservatismen till stor del som ett politiskt tillvägagångssätt som går ut på att försiktigt bevara snarare än radikalt förändra den rådande ordningen. Försiktighetsprincipen är bärande – därför att goda ting är enkla att förgöra, inte lika enkla att bygga upp, som den brittiske filosofen Roger Scruton uttryckte det i How to Be a Conservative.

Huruvida denna metod kan vara grund för en ideologi eller inte är omtvistat även bland de lärde. Kanske kan man drista sig till att påstå att det för konservatismen är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor.

Strukturkonservatism med försiktighetsprincipen som huvudsakligt rättesnöre kan nämligen hamna lite var som helst. Till exempel, som Thomas Engström i ”Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism”, utgiven på Timbro förlag år 2017, att dagens konservativa uppgift är att försvara den liberala samhällsordningen.

Så är det ju delvis. Den liberala samhällsordningen med marknadsekonomi, försvar av människans rättigheter, skydd av de olika samhälleliga sfärerna, maktdelning, förutsägbarhet och rättssäkerhet är en konsekvens av flera hundra år av västerländsk utveckling. Det är för övrigt många av de goda ting som Roger Scruton skrev och talade om att bevara – ”peace, freedom, law, civility, public spirit, the security of property and family life, in all of which we depend on the cooperation of others while having no means singlehandedly to obtain it”.

Sir Roger Scruton (1944–2020) adlades 2016 för sina insatser inom filosofi. Foto: John Stillwell/AP

Men om försvaret av den liberala samhällsordningen vore hela den konservativa uppgiften framstår det som föga välbehövligt att ens kalla ideologin för någonting annat än liberalism med speciella bevekelsegrunder.

En ideologi måste nog bestå i någonting mer, och otvivelaktigt är att historiska och nutida konservativa de facto fyller ideologin med mer innehåll. Till exempel med Roger Scrutons tankar, eller med Russel Kirks tio principer som sägs förena de flesta konservativas sätt att tänka, vilka är:

1. Konservativa tror på en bestående moralisk ordning som är skapad för människan, och människan skapad för den: Den mänskliga naturen är konstant, och moraliska sanningar är permanenta.
2. Konservativa följer seder, traditioner och kontinuitet.
3. Konservativa tror på det hävdvunna. Människan kan se längre än sina förfäder endast därför att hon står på giganters axlar.
4. Konservativa guidas av försiktighetsprincipen.
5. Konservativa tror på variationens värde i samhället i kontrast till konformiteten och egaliteten i radikala system.
6. Konservativa erkänner människas ofullständighet.
7. Konservativa tror att frihet och rätten till egendom är nära sammanlänkade.
8. Konservativa värdesätter frivilliga gemenskaper i motsats till ofrivillig kollektivism.
9. Konservativa ser behovet av försiktighet i form av inskränkningar av både makt och mänskliga lustar.
10. Konservativa förstår att både det bestående och det föränderliga måste erkännas och försonas i ett fungerande samhälle.

Den som slår fast i en definition vad konservatismen är har sannolikt ett kunskapsunderlag som är bristfälligt.

Ingenting av detta är dock definitioner i den mening som filosofins precision kräver, och gör heller inte anspråk på att vara det. Det handlar nog delvis om att konservatismen är särskild svår att bestämma och precisera eftersom den till sin natur vill vända sig ifrån dogmer, utopier och absoluta värden och omdömen. Poirier Martinssons poäng igen: Den som slår fast i en definition vad konservatismen är har sannolikt ett kunskapsunderlag som på ett eller annat sätt är bristfälligt. (Ja, apropå människosyn, det har vi väl alla alltid.)

Det handlar delvis om att konservatismen precis som alla ideologier och uppsättningar av idéer har olika inriktningar, och att olika personer kommer att betona olika delar olika mycket. Det finns inte en konservatism lika lite som det finns en sann liberalism. Orden får värde av människan. Det fortsatta samtalet om ideologin skulle nog gynnas av en sådan utgångspunkt: Hävda inte att A eller B inte är konservativt, utan berätta om det som du betraktar som konservativa principer, motivera dem, och se om A eller B kan följa av dem.

Kan konservatismen vara radikal?

En diskussion som har fått ny vitalitet efter att sverigedemokraten och Konservativa Förbundets ordförande Julian Kroon i en intervju kallade konservatismen för det nya punk, och sade att han och hans gelikar gör uppror mot sina föräldrar och lärare, är hur konservatismen förhåller sig till radikalism. (Punkiga kan väl konservativa företrädare för all del vara, men då får man nog göra mer än att träffas på en pub, dricka öl ”fast det inte alls är uppstyrt”, ställa frågor och sjunga Mörkblå ideal.) Kan konservatismen vara radikal?

De enkla svaret faller tillbaka på försiktighetsprincipen och metoden. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får, och då fordras varsamhet. Men tänk om det vi har är så långt ifrån de goda tingen eller den goda ordningen att det behövs drastiska åtgärder? Eller att vi står nära en för historien avgörande tidpunkt och måste agera skyndsamt?

Just frågan om radikalismen ställdes på ett seminarium om konservatism som tankesmedjan Timbro ordnade tidigare i år. Mattias Karlsson (SD), riksdagsledamot och grundare av tankesmedjan Oikos, var en av panelisterna och sade: ”Konservatismen kan inte vara radikal. Det är en contradiction in terms. Att förespråka radikalism eller revolutionär metod är helt oförenligt med konservatismen.”

PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess magasin, svarade däremot: ”Konservatism kan inte vara radikal i teorin. Men konservativa politiker kan göra radikala saker om omständigheterna kräver detta. När Helmut Kohl driver på för återföreningen av Tyskland efter murens fall är det med en enorm radikalitet – att slå ihop två stater som har gått olika vägar under fyrtio års tid – men det drevs också av en konservativ känsla för att detta var en artificiell delning som nu måste få chans att läka.”

Eller för att återkoppla till premiärministern som både i serien och verkligheten stundom upprörde sina konservativa partikamrater: ”När Margaret Thatcher genomför privatiseringar av ett totalt nedgånget statligt näringsliv är det en radikal åtgärd – men det är en radikalitet som syftar till att återskapa det normala och balanserade.”

Radikaler utanför Vita huset i Washington, D.C. Foto: Mark Reinstein/Shutterstock

Det är ett förståndigt förhållningssätt, och på flera områden behöver Sverige radikala åtgärder. Frågan och svårigheten blir förstås vad som är det normala och balanserade, den naturliga ordningen, och vem som har förnuft att avgöra det åt andra om man inte bara ska hemfalla till den spontana ordningen. Och här tror jag ändock att att försiktighetsprincipen bör vara vägledande.

Margaret Thatcher gjorde mycket rätt, och nödvändigt. Men reformerna skapade också social oro – i serien gestaltat av den man, Michael Fagan, som mitt i natten klättrar in på Buckingham Palace för att tala med drottning Elizabeth om sin situation i arbetslöshet och det svåra läget i landet. (I verkligheten talade de tu alls inte om politik, och Fagan var därtill hög på psykedeliska svampar, men det hör bara till sensmoralen för den mycket kreativt och abstrakt lagda.)

De förändringar som Sverigedemokraterna och deras tankesmedjor och studentförbund, och därtill andra mer utpräglat konservativa tänkare och tyckare, vill driva igenom kommer med allra största sannolikhet också med oanade och oönskade konsekvenser. Samhällskritiken av samtidens kultur och identitet, mening och sammanhang, som självförverkligande, individualism och andra idéer från den livsstilsliberala eliten, för att parafrasera Håkan Boström i Göteborgs-Posten, och återställandet av de institutioner som socialdemokratin har neutraliserat eller tagit över, kan också bli konform och egalitär, eller komma med sociala spänningar och oro.

Delar av det som man betraktar som progressiva misstag har nog på olika sätt blivit komponenter av en naturlig ordning i Sverige.

Jag tycker personligen inte att det ligger i den liberala naturen att rädas till exempel statsindividualismens nedmontering, och tycker gott att delar av den liberala borgerligheten kan unna sig att vara också naturalistiskt och romantiskt lagd till exempel i fråga om samhällets sfärer. Men den sunda konservatismen bör erkänna och vara försiktig inför de negativa konsekvenser som kan komma av snabba förändringar, även i den riktning som man tycker är önskvärd.

Delar av det som man betraktar som progressiva misstag har nog på olika sätt blivit komponenter av en naturlig ordning i Sverige. Allt behöver inte bevaras, men även i sociala och kulturella frågor bör man just tro på variationens värde och värdesätta frivilliga gemenskaper.

Men det är förstås lätt att bli ivrig när man är det nya punk. Boström avslutar sin krönika: ”Konservatismens återkomst i dag handlar inte om att bevara. Den utgör snarast en radikal samhällskritik. Det är hegeliansk dialektik i sin prydno.” Kanske blir det de liberalkonservativa som så småningom får söka syntesen.