Liberalkonservatism handlar om en helhetssyn på samhället
Liberalkonservatism innebär inte en kompromiss mellan två motstridiga ideologier, utan en helhetssyn på samhället där politikens roll enbart är att tillhandahålla ett ramverk medan fria medborgare forar samhällsutvecklingen. Det skiljer den från socialliberalismen som ser politiken som drivande i samhällsutvecklingen och inte drar sig för att reglera människors privatliv.
I debatterna kring Moderaternas sammanbrott och partiledarbyte har frågan om liberalkonservatism åter blivit föremål för diskussion. Liberaler på vänsterkanten och socialister försöker göra gällande att liberalkonservatism är en omöjlighet, att liberalism och konservatism är oförenliga storheter och att det moderata projektet därför är dömt till undergång.
De som påstår detta gör det av delvis olika anledningar. Socialliberaler gör det eftersom de anser att endast deras form av liberalism är riktig liberalism, och likt alla innerligt troende hatar de kättare inom den egna religionen starkare än företrädare för andra grupper. Därför är domarna över de liberalkonservativa oftast hårdast från det socialliberala lägret.
Att socialdemokrater och andra till vänster misskrediterar liberalkonservatismen är kanske inte så konstigt. Allt som splittrar de borgerliga är önskvärt för den som önskar en fortsatt rödgrön regering.
Att dessutom lyckas så split inom Moderaterna, mellan vad man uppfattar som dess liberala och dess konservativa falang, är extra önskvärt eftersom Moderaterna när de inte ägnar sig åt att hugga varandra i ryggen är det enda borgerliga parti som på allvar utgör ett hot mot socialdemokratins chanser till fortsatt styre.
Konservatismledet i liberalkonservatism säger alltså ingenting om den önskade storleken på staten. Tvärtom är det i det socialliberala lägret och bland radikaler som man möter anhängarna av en stor statsmakt som griper in i människolivets alla sfärer.
Problemet är bara att kritiken bygger på felaktiga premisser. Liberalkonservatismen är inte någon motsättning, rentav mindre så än vad socialliberalismen är. Precis som socialliberalism är en etikett som deklarerar vilken typ av liberalism som åsyftas, redovisar liberalkonservatismen en annan riktning inom liberalismen.
Konservatism står inte i ett motsatsförhållande till liberalismen. Konservatism står i ett motsatsförhållande till radikalism. Liberalismen rymmer bådadera. Alltsammans kompliceras ytterligare av att samma uppfattning i en sakfråga kan vara radikal vid en tidpunkt och konservativ vid en annan.
Konservatismen står inte i ett motsatsförhållande till liberalismen. Konservatism står i ett motsatsförhållande till radikalism. Liberalismen rymmer bådadera.
En liberal som förespråkade en nationalstat och allmän och lika rösträtt i slutet av 1800-talet var radikal. En liberal som försvarar demokratiska nationalstater i dag skälls för konservativ från radikala socialliberaler. På 60-talet var det radikala liberaler som försvarade den sexuella frigörelsen, i dag är det radikala liberaler som vill förbjuda porr medan liberalkonservativa försvarar den.
Radikalismen bottnar i en syn på samhället och politiken som ett projekt, en gemensam strävan mot ett högre mål som hägrar någonstans i fjärran. Konservatismen utgår från en syn på samhället som ett ramverk, som existerar för medborgarnas skull och inte för att uppnå något annat än att ge dessa möjligheter att forma sina egna liv.
Medan de radikala vill använda politiken för att driva på samhällsutvecklingen menar de konservativa att politikens uppgift är att tillhandahålla ett ramverk inom vilket medborgarna själva driver samhällsutvecklingen.
Denna skillnad i synsätt märks i frågor som föräldraförsäkringen och alkoholmonopolet. Medan socialliberaler anser det vara liberalt att använda skattebetalarnas pengar för att detaljreglera hur föräldrar skall dela föräldraledigheten mellan sig tenderar liberalkonservativa att anse det mer liberalt att låta föräldrarna själva bestämma.
Från ett klassiskt liberalt håll är socialliberalism således snarast mer obegripligt än vad liberalkonservatism är.
Medan socialliberaler anser det vara liberalt att låta staten bestämma när och var medborgarna ska få köpa alkohol, brukar liberalkonservativa anse att det är en typ av beslut vuxna människor själva kan fatta.
Liberalkonservativa tenderar också att prioritera frågor som rör samhällets hårda skal, såsom försvar, ordningsmakt och rättsväsende, medan socialliberaler prioriterar frågor som handlar om att lägga privatlivet till rätta, såsom alkoholpolitik. Från ett klassiskt liberalt håll är socialliberalism således snarast mer obegripligt än vad liberalkonservatism är.
Konservatismledet i liberalkonservatism säger alltså ingenting om den önskade storleken på staten. Tvärtom är det i det socialliberala lägret och bland radikaler som man möter anhängarna av en stor statsmakt som griper in i människolivets alla sfärer.
Någon statskramande konservatism av det kontinentala slaget är det knappast frågan om när moderater och andra beskriver sig som liberalkonservativa.
Någon statskramande konservatism av det kontinentala slaget är det knappast frågan om när moderater och andra beskriver sig som liberalkonservativa.
Att socialdemokrater och vänsterliberaler som leker att det var 1897 och rösträttskamp anstränger sig så hårt för att misskreditera liberalkonservatismen beror helt enkelt på att den på lång sikt är det största hotet mot den socialdemokratiska världsbilden.