Samhälle Åsikt
Liberalkonservatismen är en tillgång för Moderaterna
Politik utan ideologisk förankring blir ett populistiskt maktspel utan riktning. Ideologin är bryggan mellan de grundläggande värderingarna och det politiska hantverket. Det skriver Lars Anders Johansson apropå diskussionen om Moderaternas idéer.
Det är inte helt ovanligt att begreppet ideologisk används nedsättande, för att beskriva någon utan förankring i verkligheten. Det används för att beskriva politiker och opinionsbildare som halsstarrigt driver en linje utifrån abstrakta tankekonstruktioner utan att ta hänsyn till vare sig föreliggande fakta och konsekvensanalyser. Till denna syn ansluter sig Per Gudmundson i sin text i Smedjan, där han uppmanar unga moderata politiker att vara pragmatiska istället för ideologiska, och att absolut inte kalla sig liberalkonservativ, eftersom väljarna inte gillar ideologi.
Det sista kan nog stämma. Liberalkonservatism skulle antagligen inte flyga på en valaffisch, och få väljare är antagligen intresserade av abstrakta spetsfundigheter som hör hemma på ett ideologiskt seminarium. Men det är skillnad på valkampanj och politikutveckling. Kampanjen är en förlängning av det politiska programmet, som i sin tur är en produkt av ett ideologiskt arbete. Ett politiskt program som inte grundar sig i en ideologi riskerar att antingen bli populistiskt eller obegripligt. Eventuellt både och.
En politiker som ställer ideologi mot pragmatism gör sig själv en otjänst. Gudmundson skriver om betydelsen av värderingar. Ideologin utgör bryggan mellan dessa värderingar och de politiska sakfrågorna. Det ideologiska språket handlar om att översätta värderingarnas abstrakta moralfilosofiska universum till statskonstens och den konkreta maktutövningens universum. Det handlar om grundläggande frågor som synen på människorvärdets okränkbarhet, individens frihet och ansvar, om politikens gränser
Den pragmatiske politikern är bra på att besvara frågan “hur”, men behöver ideologin för att besvara frågan “varför”. Att sänka skatten är inte bara önskvärt eftersom det tenderar att få en rad positiva konsekvenser för samhället som helhet, utan också för att det är rätt. Att öka människors frihet och handlingsutrymme är ett självändamål, för den som betraktar individen som ett mål i sig själv och inte en kugge i ett maskineri.
I en demokrati ställs olika värderingar mot varandra. Människor med helt olika syn på människan och samhälle, på frihet och rättvisa ska försöka samsas och fatta beslut som gemensamma angelägenheter. Här är pragmatism och kompromissvilja nödvändigt. Men utan en tydlig ideologisk förankring, som stakar ut en färdriktning, riskerar den pragmatiska politikern att gå vilse.
Arbetslinjen var ett ideologiskt projekt på samma sätt som socialdemokraternas folkhemsbygge eller högerns ägardemokrati.
Arbetslinjen var framgångsrik, inte för att den satte pragmatism före ideologi, utan för att den utgjorde ett ideologiskt projekt som förpackades på ett sätt som var enkelt för medborgarna att begripa. Helt i enlighet med Moderaternas liberalkonservativa ideologi skulle makten flyttas från det offentliga till den enskilde, strävsamhet skulle uppmuntras och det skulle löna sig att arbeta. Arbetslinjen var ett ideologiskt projekt på samma sätt som socialdemokraternas folkhemsbygge eller högerns ägardemokrati.
Det var först när Moderaterna under den andra mandatperioden med alliansregeringen övergav den ideologiska kompassen som det började gå utför, med politiken och i opinionen. Berusade av de retoriska framgångarna spände man hästen framför vagnen och lät retoriken styra politiken istället för tvärtom.
Då övergavs en tydligt ideologiskt grundad migrationspolitik för populistiska utspel syftade till att markera mot Sverigedemokraterna (vilket dessutom var kontraproduktivt eftersom det ledde till att Sverigedemokraterna växte mer än någonsin). Då gjordes besynnerliga utspel som att kalla Försvarsmakten för ett “särintresse”. Så vilsen blir man när man låter retoriken styra politiken i stället för att följa sin grundläggande ideologi.
***
Så har vi det där med liberalkonservatismen. Gudmundson uppmanar moderata politiker att inte använda begreppet och kallar det för en skvader som statsvetare inte skulle erkänna. Det är mer förlov sagt en sanning med modifikation. Liberalkonservatismen går tillbaka på det tidiga 1900-talet då delar av högern började influeras av klassiskt liberala idéer på det ekonomiska området. Under efterkrigstiden fick dessa idéer stort genomslag i Högerpartiet och näringslivets organisationer genom Arvid Fredborg och andra som kommit i kontakt med Ludwig von Mises och Friedrich Hayek genom Mont Pelerin Society. Från och med Gösta Bohmans 70-tal har Liberalkonservatismen varit Moderaternas uttalade ideologiska position.
Någon svårighet att förena konservatismens organiska framstegstanke med marknadsliberalism finns inte.
Den stora skillnaden mellan dåtidens och dagens liberalkonservatism är att medan den från början betraktades som en marknadsliberal inriktning inom konservatismen, betraktas den i dag av många som en värdekonservativ inriktning inom vår tids borgerliga överideologi, liberalismen. Någon svårighet att förena konservatismens organiska framstegstanke och och värderingsbaserade syn på kultur och moral, med marknadsliberalism och liberalismens universella principer kring rättsstaten och individens fri- och rättigheter finns inte. För den som vill fördjupa sig i ämnet finns en utmärkt artikelserie i Svensk Tidskrift från 2018 där en rad skribenter reder ut begreppen. Svensk Tidskrift som för övrigt varit liberalkonservativ sedan starten 1911.
Liberalkonservatism är en utmärkt varumärkesdeklaration, som preciserar den moderata positionen gentemot såväl den paternalistiska socialliberalism som i ett svenskt sammanhang brukar kallas folkpartism, och den socialkonservatism av kontinentalt snitt som fått förnyad relevans i svensk debatt genom Sverigedemokraternas ökade inflytande.
Det finns ingen motsättning mellan att vara ideologiskt grundad och skicklig i det politiska hantverket. Att vara ideologisk innebär inte att man måste vara fundamentalistisk, bokstavstroende eller låta ändamålet helga medlen i sin strävan efter en utopisk framtid. Det handlar om att ha tillgång till en begreppsapparat som gör det möjligt att omsätta grundläggande värderingar och abstrakta principer i politisk handling och begripliggöra dem för fler.
Moderaternas liberalkonservativa ideologi är således en politisk tillgång och inte en belastning.