Forskare: Vad vi inte vet om konfessionella skolor

Den svenska debatten om konfessionella friskolor, eller ”religiösa friskolor” som de brukar kallas, fokuserar primärt på frågor om segregation, religiös indoktrinering och framväxten av ett parallellsamhälle. Den typen av påstående har kommit från såväl utbildningsminister Anna Ekström som Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm. Men det är inte bara från Socialdemokraterna som menar att konfessionella friskolor leder till segregering. Liberalernas Jan Björklund är av samma övertygelse. Tonläget tenderar att vara högt.

Flera olika makthavare och debattörer har fört fram krav på ett förbud av skolorna. Kristna friskolerådet menar å sin sida att såväl EU-rätt som FN-deklarationer stöder skolor med konfessionell inriktning och hävdar att kritikerna skjuter in sig på några enstaka exempel på missförhållanden. Åsikterna skiljer sig åt på ett fundamentalt sätt. Det dras tvärsäkra slutsatser trots att forskningen om denna skolform i dagsläget är knapphändig, något som vi visar i vår forskningsrapport Konfessionella friskolor – samhällsproblem eller mänsklig rättighet?

Enligt Skolverkets enhetsregister från 2017 finns det i dag 66 konfessionella grundskolor registrerade i Sverige. Tillsammans har de lite drygt 9 300 elever. Eleverna i de konfessionella skolorna utgör således knappt 1 procent av det totala antalet elever i den svenska skolan. Det är i ett internationellt perspektiv mycket låga siffror. Man kan till exempel jämföra med Storbritannien där 37,2 procent av eleverna går i konfessionella skolor, 56,8 procent av eleverna i Belgien och hela 76,3 procent av eleverna i Nederländerna.

Man ska också ha klart för sig att det inte existerar några ”religiösa friskolor” i egentlig mening i Sverige. Skolverkets klassifikation är ”friskolor med konfessionell inriktning”. Konfessionsbegreppet är bredare än religionsbegreppet och tangerar livsåskådning och vissa grundläggande värden snarare än religiös instruktion, vilket termen religiösa friskolor anknyter till. De konfessionella friskolorna har inte frihet att utforma den dagliga undervisningen på religiös grund; den måste enligt skollagen vara konfessionsfri i alla svenska skolor. Skollagen ger dock de konfessionella friskolorna rätt att anordna frivilliga samlingar med religiösa inslag, med den begränsningen att dessa inte får vara schemalagda och alltså inte får vara en del av den ordinarie skoldagen.

Man ska också ha klart för sig att det inte existerar några ”religiösa friskolor” i egentlig mening i Sverige.

Majoriteten av de konfessionella friskolorna drivs av kristna samfund, 55 av de 66 skolorna. De flesta av dessa skolor drivs av frikyrkliga samfund som aldrig inordnades i det svenska statskyrkosystemet och kan betecknas som en kristen minoritetsgrupp i relation till det största kristna samfundet i Sverige, Svenska Kyrkan. De frikyrkliga samfundens samhällsengagemang kan jämföras med hur entreprenörer arbetar i företagsvärlden. Man ser ett behov i samhället, en möjlighet av något slag, och baserat på det startar man en verksamhet.

Det kan gälla exempelvis caféer för missbrukare, språkcaféer för nyanlända flyktingar, äldreboenden och, sedan friskolereformen på 1990-talet, också skolor. Baserat på befintlig forskning vet vi väldigt lite om dessa skolor. Skolinspektionen, som har i uppdrag att göra regelbundna inspektioner av alla skolor, har inte funnit anledning att anföra någon allvarlig kritik mot verksamheten som kan härledas till den konfessionella inriktningen.

De få större studier som gjorts av konfessionella friskolor har fokuserat på de muslimska skolorna; enbart mindre fallstudier har gjorts på de judiska och de kristna skolorna. Med tanke på att kritiken mot skolorna rör frågor om segregation och risken för framväxten av ett parallellsamhälle kan man ana att oron framför allt gäller de muslimska skolorna, även om detta sällan nämns i debattartiklar och politiska utfästelser.

Den befintliga forskningen ger dock lite stöd för denna oro. Den översikt av befintlig forskning vi har gjort visar att majoriteten av skolorna härbärgerar en mångfald av nationaliteter och religioner. När det gäller de muslimska friskolorna tyder snarare forskningen på att den religiösa identiteten kontextualiseras och förhandlas i relation till det svenska samhället och de värderingar som är normerande här.

Den översikt av befintlig forskning vi har gjort visar att majoriteten av skolorna härbärgerar en mångfald av nationaliteter och religioner.

Det är svårt att jämföra de svenska konfessionella friskolorna med konfessionella skolor i andra länder. De svenska skolorna finansieras genom skolpengen och står under statlig kontroll, vilket ger verksamheten tydliga ramar och offentlig insyn. I Frankrike, Belgien, Nederländerna och Storbritannien har man haft vissa problem med att religiösa grupper av radikalt snitt har bedrivit skolor med stark religiös prägel. I Sverige utgör den statliga finansieringen tillsammans med styrdokumenten och Skolinspektionens granskningar ett hinder för att verksamheten får en ensidig religiös prägel. Om man ställer de starka påståenden som görs i den politiska debatten om dessa skolor i relation till forskningen om dem framstår kritiken som svepande och onyanserad.