Litteraturen hjälpte mig att bli svensk

Alla som invandrat till Sverige har vid något tillfälle erfarit mellanförskapet – ett vakuum som uppstår mellan den yttre, geografiska gränsen som definierar Sveriges territorium och den inre, svårgenomträngliga som omgärdar svenskheten. I mellanförskapet är du varken svensk eller invandrare, du har slutat vara den du var men ännu inte blivit den du kommer att bli. Den som färdas från utanförskap på vägen mot innanförskap ska akta sig för att stanna alltför länge på mellanförskapets perrong, ty här väntar enbart stagnation och främlingskap och med tiden allt färre tåg som för en mot en annan destination. 

Att lämna sin stad, sitt land, sin kultur, sitt språk, sin samhällsklass, sina värderingar och normer är att tappa fotfästet. Det är att sätta sin identitet på spel, att hoppa från en avsats utan att veta var närmaste platå att landa på finns, om den finns. Givetvis är det svårt, men vad vore alternativet? 

Under åren då min familj var splittrad, då min pappa bodde i Sverige, och resten av oss befann oss i det kommunistiska Rumänien, skickade min mamma ett litet paket med böcker till honom så ofta som möjlighet gavs. Poesi, klassiker, filosofi som hade fyllt bokhyllorna i Bukarest som skulle finnas på plats den dag, när det nu skulle infalla, då familjen skulle återförenas i Sverige.

Vi var visserligen utfattiga, men det skulle aldrig vara en ursäkt för att vara obildade. 

När vi anlände till Trelleborg, med båten från Sassnitz, bara dagar innan muren föll ägde vi inget mer än kläderna vi bar på kroppen. Det lilla radhuset i Lund som skulle bli vårt hem var spartanskt inrett – bortsett från de många böckerna som fyllde hyllraderna. Böckerna som mamma sänt, några få i taget under två års tid, som skulle finnas som en trygghet, tjäna som en påminnelse om varifrån vi kom, men också utgöra en språngbräda in i vårt nya land. Vi var visserligen utfattiga, men det skulle aldrig vara en ursäkt för att vara obildade. 

Böckerna lästes aldrig av någon igen, men de stod där som en möjlighet, deras blotta existens öppnade upp ett annat universum. Så fort jag lärde mig att läsa slukade jag allt som kom i min väg; lågstadiets förälskelse i Lindgren och Gripe, förde vidare till mellanstadiets Lagerlöf, Boye, Kafka och Camus, som förde vidare till högstadiets Rushdie, Dostojevskij och mycket mer. Varje sida gav mersmak, varje titel förde vidare till nästa. En hemmasnickrad kanon som möjliggjordes av en skola som fokuserade på kunskap och bildning och en mamma som insåg vikten av integration.

När jag började skolan hade jag med mig en tolk som följde med mig överallt och översatte barnens lek och lärarnas instruktioner. Jag var den enda i klassen som invandrat, en mörkhårig Teodorescu i en klass med blonda Annor. Vi hade ingen bil, inget lantställe, åkte aldrig utomlands, handlade på UFF. Men vi hade böcker, vi var strävsamma och skötsamma. Jag kände mig visserligen alltid annorlunda, men aldrig utanför. Jag förstod referenserna i det akademiska Lund, jag läste samma böcker som de gjorde, och talade och skrev bättre än många som hade haft förmånen att födas här. Det skulle lösa sig, tänkte jag, också för den här svartskallen, om jag bara lade manken till.

Klass handlar om socialt och kulturellt kapital, om kontakter och referenser.

I integrationsdebatten saknas ofta klassperspektivet, sannolikt eftersom invandrarskapet allt oftare sammanfaller med klasstillhörigheten och därmed hemmahörigheten i den nya underklass som blivit resultatet av en stor, ointegrerad migration. Men sannolikt också för att klass ofta slarvigt används som synonymt med pengar. Alla som gjort en klassresa vet emellertid att begreppet inrymmer mycket mer än så, det handlar om socialt och kulturellt kapital, om kontakter och referenser. När klasstillhörigheten alltmer tender att gå i arv, samtidigt som klassresorna blir allt svårare att genomföra, och föräldrarnas utbildningsbakgrund blir en allt viktigare faktor för barn och ungas möjligheter att klara skolan, blir klassperspektivet relevant att närma sig. Att Socialdemokraterna inte förstår detta är inte skäl för borgerligheten att inte heller göra det. 

Den så omdiskuterade frågan om en kulturkanon handlar om detta – om att möjliggöra för de som saknar litteratur hemma genom att underlätta skolans kompensatoriska roll, om att ge förutsättningar till de som inte har, att utvecklas på samma vis som de som nu vill förvägra dem tillgång till den skatt som de själva tar för given. Om att eliminera en av komponenterna i vad som annars riskerar att bli ett livslångt utanförskap, om integration i praktiken. En kanon är inte ett uttryck för föråldrad elitism eller främlingsfientlighet, utan en väg till ett innanförskap som gagnar såväl individ som samhälle.

Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!