Samhälle Krönika
Livet – inställt på grund av rådande omständigheter
För att i längden stå ut med coronarestriktionerna måste det finnas ett löfte om en återgång till normalitet. De gäller inte minst för ungdomsgenerationen, som kanske är den som tvingats ge upp mest och som nu står sist i vaccinationskön. Nu breder hopplösheten och bristen på framtidstro ut sig, skriver Smedjans krönikör Amanda Broberg.
Den unga generationen är en evig syndabock. I pandemitider har den blivit ett särskilt lätt byte.
1891 skaldade Fröding i dikten I ungdomen: ”Det är, som om vinden ett budskap mig bär, om lyckliga dagar, som randas, mitt blod är i oro, jag tror jag är kär – i vem? – ack i allt, som andas.” I dikten ställs ungdomsårens omvälvande tid i kontrast till det förhållandevis stabila tillstånd som världen runtomkring brukar utgöra. 2020 fick de omvälvande ungdomsåren stå tillbaka för världens föränderlighet. Pandemin slog till. Det som var tänkt att göra allt detta uthärdligt var att vi snart skulle återgå till det normala.
I pandemins elfte månad känns det milt uttryckt rätt hopplöst.
I pandemins elfte månad, räknat från nedstängningarna i mars, känns det milt uttryckt rätt hopplöst. Vaccindoserna är på väg ut, men en kvalificerad gissning är att unga är den grupp som står sist på tur för att bli vaccinerade. Den grupp som i dagsläget både längtar och kanske allra mest behöver en återgång till normaliteten är också de som kommer behöva vänta längst.
När viruset slog till var jag 21 år. Jag är 22 år nu, men lär säkerligen hinna bli 23 innan begränsningarna av tillvaron upphör. Jag hinner nog bli 24 innan effekterna av pandemin lägger sig. Och det är inte osannolikt att jag hinner fylla 25 innan världen som vi kände den blir densamma.
Läs också:
Ungdomsgenerationen har, kanske av lätt insedda skäl, inte tagits i särskilt stort beaktande under pandemin. I bästa fall har någon tagit notis om den ökande psykiska ohälsan bland unga. I värsta fall beskrivs ungdomarna som ansvarslösa och roten till det onda – smittspridningen.
”Vi talar sällan om det höga pris som unga fått betala under pandemin”, skrev Joel Halldorf i Dagen för några veckor sen. Anledningen hänger delvis samman med vad jag skriver ovan – för unga har det varit om inte tabubelagt så åtminstone förmätet att komma och klaga. Vi utgör trots allt ingen riskgrupp och behöver inte frukta för våra liv – som vi dessutom har framför oss. Vad gör då ett enstaka år av att hålla sig hemma? Ofta har detta resonemang satts i proportion till att ”det faktiskt kan rädda liv.” Må så vara. Men även det nödvändiga kan vara svårt och jobbigt. Och förnekandet, stundtals rentav ihjältigandet av det senare har bidragit till att många unga befinner sig på en mycket olycklig plats nu.
Redan i fjolårets ungdomsbarometer beskrev hälften av de tillfrågade mellan 15 och 24 år sig som ensamma. ”Hur siffran ser ut efter skolstängningar (…) vågar man inte ens gissa.” skriver Halldorf. Men nu vet vi. I veckan presenterades årets ungdomsbarometer, alltså den första som speglar livet under pandemin. På bara ett år har andelen unga som oroar sig för framtiden ökat med fem procentenheter, från 29 procent 2019 till 34 procent 2020. Andelen unga som känner att de har stora möjligheter att påverka sitt liv har sjunkit med nästan 13 procentenheter på två år, från mer än hälften 2018 till 39 procent 2020.
Jag har vänner som snart kommer att ha tillbringat halva sin universitetstid på Zoom. Vilken typ av studietid står den som idag söker säg ett mastersprogram inför? Hälften av terminerna på distans och utan större möjligheter till umgänges- och studentliv? Fast i ett korridorsrum med stängda nationer, bibliotek och utan ens en salstenta att se fram emot?
Sannolikt bidrar pandemin till att lägga grunden för en ny utanförskapsgrupp.
Ännu mer kännbart blir detta problem när det kommer till distansundervisningen på gymnasienivå. Fjärrundervisningen kommer utan tvekan att slå hårdast mot dem som redan är på gränsen till att klara av studierna. Här blir redan existerande skiljelinjer knivskarpa. De från studieovana hem med föräldrar som kanske inte arbetar vanliga kontorstider kommer påverkas mer. Tar man del av IFAU:s, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, nya studie av hur barn och unga har påverkats av coronapandemin framträder denna risk tydligt. Sannolikt bidrar pandemin till att just nu lägga grunden för en ny utanförskapsgrupp.
Samtidigt är problembeskrivningen av pandemins inverkan på ungdomar i många fall alltför svepande. Det är inte faktorn att vara ung i sig som är utslagsgivande, utan den livssituation som många unga personer råkar befinna sig i.
”Det är en sak att jobba hemifrån ett år och få mer tid till matlagning etc när man redan kommit till rätta. (…) Men när pandemin inträffar under gymnasietiden eller ens första år på universiteten i en ny stad. När man bor själv i sin första lägenhet”, skrev Smedjans redaktör Catarina Kärkkäinen på Twitter apropå Halldorfs text i Dagen.
Bygga ett pussel, med vem då?
I SVT:s ”Hitta på något”-generator för att klara pandemin, finns tips från trädgårdsdesign till att lära sig ett instrument eller bygga sitt eget pussel. Men för den som inte har någon partner att dela det med, och vars umgängesliv är begränsat av trångboddhet och begränsade öppettider på krogen framstår nog många av dessa harmlösa tips som lätt hånfulla i stället. Trädgårdsdesign, i vilken trädgård då? Bygga ett pussel, med vem då?
Det som redan tidigare präglat dagens ungdomsgeneration är en starkare ovisshet inför framtiden. Den kanske tydligaste illustrationen till detta är bostadsmarknaden. ”Jag är ett barn av vår tid, skulle jag bryta mig fri, var att bo i andra hand mitt enda alternativ”, sjunger bandet Hov1 i sin senaste singel. Med pandemin har bostadssituationen blivit helt avgörande för tillvaron. Och för unga människor som bor ensamma, trångt och ofta i andra hand blir givetvis kraven på att stanna hemma mer påfrestande.
Det skapade en känsla av maktlöshet inför hur regeringen egentligen ser på restriktionerna.
När den andra vågen kom i höstas var det också denna grupps möjlighet till umgängesliv som kraftigt ströps åt. Först kom 22-reglerna. Då var jag med flera chockade över detta rätt drastiska ingrepp i näringsfriheten och för möjligheten till ett socialt liv. Sedan kom 20-reglerna. Då var man redan avtrubbad och krogarna i djup kris. Därefter förlängdes 20-reglerna nonchalant utan minsta framförhållning, och skapade nog hos många en känsla av maktlöshet inför hur regeringen egentligen ser på restriktionerna.
Krognäringen förblöder ekonomiskt medan sista beställningen i det som är vardagsrummen för ungdomar och ensamstående tas runt halv åtta varje kväll, helg som vardag. Det hade kanske varit begripligt om det var detta som kunde dämpa smittspridningen. Men värre än maktlösheten är bristen på begriplighet i vilka restriktioner som blir långtgående och långvariga – enligt en undersökning SVT gjorde i november kunde mindre än fem procent av covidfallen spåras till restauranger, krogar och barer.
I dagsläget känns den pågående situationen oöverskådlig.
Kanske hade allt detta varit möjligt att uthärda om det handlade om ”en överskådlig framtid”. Men i dagsläget känns den pågående situationen oöverskådlig. Citatet från Torbjörn Nilsson och Maggie Strömbergs reportage från i december ekar i mig: ”Tänk om vaccin inte innebär en återgång till livet före corona. Tänk om pandemipolitiken är det nya normala.”
Skribenten och kommunikationskonsulten Love Bonnier twittrade: ”Har gått helt in i känslan att corona aldrig kommer ta slut. Är tyvärr inte mottaglig för rationella argument.” Jag suckar instämmande. Det här året har varit det längsta i mångas liv. Den känslan förstärks givetvis om man har några färre på nacken.
I flera av våra grannländer har man börjat skicka ut sms till invånarna med en beräknad tid för när de kan få vaccination. I den svenska coronastrategin finns inga sms, det finns knappt någon kommunikation. Och det finns ingen möjlighet att göra planer som är mer än rent provisoriska.
Om inget kommuniceras, finns det då ens någon strategi? Det är en gnagande oro som kryper på: Vet de som ska veta mer, egentligen mer än vad vi vet?
Det kommer alltid, förr eller senare, i varje ung persons liv, en punkt då man inser att vuxenvärlden varken är klokare eller har något hemligt facit. Samma besvikelse tror jag att allt fler känner inför den svenska coronastrategin. Vet regeringen och Folkhälsomyndigheten egentligen mer än vi? Vad är en rimlig förväntning kring när vi är så pass vaccinerade att vi kan återgå till det normala?
Läs också:
”The new lost generation: Millennials don’t stand a chance” rubriksatte The Atlantic en artikel i våras. Ackompanjerat av alla andra svek som sägs drabba min generation, kommer nu pandemin. Ekonomin kommer återhämta sig och världen säkerligen bli densamma, hur hopplöst det än känns just nu. Men det ska inte underskattas vad individuella erfarenheter – av förlorade ungdomsår, en kraftigt påverkad studietid, ensamhet och isolering – kommer att innebära för den här generationen även på aggregerad nivå.
”Det tar en del år, och en del sår, att bli ung” sjunger Håkan Hellström i låten Det tog så lång tid att bli ung. En hel generation blir just nu snöpta på minst ett, men antagligen flera av de ungdomsåren. Det går att tycka att den uppoffringen är begriplig i ljuset av situationen, och samtidigt förstå att uppoffringen är stor för de unga som nu får en omistlig del av sin ungdom ryckt ifrån sig.
Redan i mars i fjol fällde Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, de numera bevingade orden ”Vi behöver ett slutdatum.” I pandemins elfte månad känns det mer träffsäkert än någonsin. Men framför allt behöver vi, med vaccindoser på väg ut, en regering som kan kommunicera om inte ett slutdatum så någon form av beräkning av när saker kommer bli mer normala igen. Ge oss en deadline.
Det handlar faktiskt om våra liv också – och de var ju tänkta att hända här och nu.
Detta har alltid handlat om att rädda liv. Men någonstans vill jag nu i all min unga självupptagenhet bara skrika: Men det handlar faktiskt om våra liv också – och de var ju tänkta att hända här och nu.
Istället stänger jag in mig med ännu en dag av hemarbete. Nu när många av de vanliga bitarna av att hitta sig själv saknas, så kanske jag borde överväga att bygga det där pusslet ändå?