LO överger den svenska modellen

I veckan presenterade LO sin plattform inför Europaparlamentsvalet i maj, med Brexit-plagiatet ”Ta tillbaka kontrollen!” som ledparoll. (Varför en organisation som inte är ett parti släpper en egen plattform och till och med lanserar en egen kandidat är en separat fråga.) De LO menar har tappat kontroll är ”högern”, som röstat nej till EU-lagstiftning som begränsat arbetares möjligheter att jobba i andra EU-länder. Udden i LO:s kampanj är riktad mot Moderaterna och Sverigedemokraterna, som tillsammans fick över en tredjedel av LO-medlemmarnas röster i riksdagsvalet.

LO:s kampanjfilm knyter skamlöst samman Moderaterna med Ungerns regeringsparti Fidesz, som sitter i samma partigrupp i Europaparlamentet, liberalkonservativa EPP. Vad LO helt utelämnar är att de moderata Europaparlamentarikerna hör till dem som drivit på hårdast för att införa sanktioner mot Ungern och att Fidesz ska uteslutas ur EPP. De svenska moderaterna i Europaparlamentet röstade till exempel för att aktivera den så kallade Artikel 7, som kan innebära att Ungern förlorar sin rösträtt i EU:s ministerråd. Fria Moderata Studentförbundet har också lett ett initiativ för att få Fidesz och studentförbundet Fidelitas uteslutna ur EPP-gruppen respektive dess studentorganisation.

Trots LO:s höga svansföring gentemot Sverigedemokraterna är de egentligen av samma skrot och korn, inte minst vad gäller deras negativa syn på utländsk arbetskraft. LO har länge påstått att arbetskraft som utstationeras tillfälligt i Sverige från andra EU-länder orsakar omfattande lönedumpning.

Det är högst osannolikt av flera anledningar. Först och främst utgör den utstationerade arbetskraften en försvinnande liten andel av den totala arbetskraften i EU. En vanlig månad under 2017 befann sig cirka 10 000 utstationerade arbetare i Sverige, vilket är cirka 1 av 500 arbetstagare i Sverige. De flesta stannar inte längre än några månader i Sverige. I den bransch där utstationerad arbetskraft är vanligast förekommande, byggbranschen, ligger snittlönen på 31 400 kronor i månaden, vilket är näst högst i LO-kollektivet efter gruvindustrin.

Det höga löneläget, arbetskraftsbrist och bristande konkurrens med få utländska företag inom byggbranschen har bidragit till att Sverige i dag har de högsta byggkostnaderna i EU. Ännu krångligare regler för utstationering spär på arbetskraftsbristen och kan dessutom leda till att fler EU-medborgare jobbar svart i Sverige. Att vilja försvåra för utländsk arbetskraft att komma till Sverige har LO gjort sedan gammalt, men det är ironiskt att facket nu gör det samtidigt som man försöker profilera sig som motståndare mot ”nynationalistiska, främlingsfientliga krafter” som Sverigedemokraterna.

LO har lånat retorik från Brexit-kampanjen samtidigt som organisationen målar upp Sverigedemokraterna som sin huvudmotståndare i Europaparlamentsvalet.

Ett annat av huvudnumren i LO:s valplattform är ännu mer paradoxalt: att man ska säkerställa att svenska kollektivavtal gäller i Sverige samtidigt som ett socialt protokoll skrivs in i EU:s fördrag. Under pompa och ståt stod Löfven I-regeringen 2017 värd för det EU-toppmöte i Göteborg där den så kallade sociala pelaren undertecknades. Den sociala pelaren är en samling principer för arbetsvillkor och sociala rättigheter, visserligen inte lika förpliktigande som ett inskrivet socialt protokoll i EU:s fördrag skulle vara. Däremot leder såväl ett socialt protokoll som en social pelare oundvikligen i samma riktning: mot en mer centraliserad, överstatlig arbetsrättslagstiftning.

I den sociala pelarens spår har flera lagförslag redan lagts som riskerar att flytta tolkningsföreträdet för kollektivavtalsvillkor från den svenska arbetsmarknadens parter till EU-nivån. Exempelvis reglerar det så kallade upplysningsdirektivet maxlängden på provanställningar, en fråga som skulle bestämmas i kollektivavtal i Sverige. Ett annat exempel är skrivelserna om ”lika lön för lika arbete” i det ändrade utstationeringsdirektivet. Det kan låta bra på pappret, men hur det ska tolkas är oklart eftersom det inte finns några enhetliga lönenivåer i Sverige; de bestäms av fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Ytterst kommer tolkningsrätten över vad skrivelser som ”lika lön för lika arbete” innebär därför att flyttas från parterna till EU-domstolen, vilket skulle undergräva det självbestämmande över arbetsmarknadspolitiken LO säger sig vilja bevara. Ett bättre alternativ hade varit att sätta gemensamma mål och indikatorer på EU-nivå, men lämna det fritt till medlemsländerna att bestämma hur målen ska uppnås. På EU-nivån bör fokus ligga på genuint gränsöverskridande områden som handel och klimatpolitik, inte på att detaljstyra arbetsmarknads- och socialpolitik som ska implementeras på nationell och lokal nivå.

Det är lätt att påpeka ironin i att LO har lånat retorik från Brexit-kampanjen samtidigt som organisationen målar upp Sverigedemokraterna som sin huvudmotståndare i Europaparlamentsvalet. Vad som är ännu mer motsägelsefullt är att LO säger sig värna den svenska partsmodellen och likväl argumenterar för en politik som bevisligen kommer att flytta bestämmanderätt från svenska fack och arbetsgivarorganisationer. Den första delen av strategin är ohederlig och vilseledande, med den andra lär LO skjuta sig själv i foten.