Lockelsen i att tvinga sin vilja på andra

Varför söker så många politiska lösningar på problem som egentligen inte borde ha med politiken att göra? Svaret är att det endast är staten som ger människor laglig rätt att tvinga sin vilja på andra människor utan deras medgivande. Det är därför staten är ett så attraktivt redskap för människor som vill “förändra samhället”, alldeles oavsett om de som lever i det har efterfrågat detta. För oss övriga finns skäl att ständigt påminna oss om riskerna med att lägga för mycket makt i händerna på politiska makthavare och tjänstemän. 

Det finns skiftande teorier om varför stater uppstod. De mer romantiska handlar om att fria människor slöt sig samman i försvarsförbund för att skydda sig mot yttre fiender. Däri ligger också roten till den politisk-filosofiska idéen om ett samhällskontrakt. Sentida historieforskning lutar mer åt en krassare beskrivning av staternas uppkomst; att våldsammare grupperingar tog makten över andra och började beskatta dem.

För oss övriga finns skäl att ständigt påminna oss om riskerna med att lägga för mycket makt i händerna på politiska makthavare och tjänstemän. 

Oavsett vilken av teorierna som ligger närmast den historiska verkligheten kvarstår faktum att det är våldet och tvånget som är statens själva kärna. Staten finns för att med våld skydda sina invånare och institutioner från angrepp och för att med våld eller hot om våld tvinga de egna undersåtarna till underkastelse. I moderna stater gör statsmakten rentav anspråk på att ha monopoliserat våldsutövningen.

I en diktatur har en enskild person eller mindre grupp personer lyckats tillskansa sig statens våldsmaskineri att använda för sina egna syften. Men också liberala demokratier vilar på statens tvångsmakt och kapacitet för våld. I en liberal demokrati begränsas missbruket av denna våldskapacitet dels av lagar och regler, dels av medborgarnas möjlighet att rösta bort makthavare och ställa tjänstemän till svars. Det betyder inte att statens våldsmaskineri inte kan missbrukas i demokratier.

I moderna välfärdsstater strävar myndigheterna vanligtvis efter att hålla det statliga våldet så osynligt för medborgarna som möjligt. I stället för batonger och handklovar används huvudsakligen vad som brukar kallas för mjuk makt. Medborgarna förväntas rätta sig efter lagar och regler och även rätta sig efter olika incitament som skapas på framför allt ekonomisk väg. Socialförsäkringssystemet är det tydligaste exemplet på detta. 

Socialförsäkringarna, som syftade till att utgöra ett skyddsnät för den som drabbades av sjukdom eller arbetslöshet, växte fram i civilsamhället, inom folkrörelserna. Det var frivilliga sammanslutningar som man kunde välja om man ville ansluta sig till eller inte. Så länge det sociala skyddsnätet fanns inom civilsamhället utgjorde de en motvikt till den politiska makten. Inlemmandet av folkrörelserna och socialförsäkringarna i den offentliga sektorn är den kanske enskilt största överföringen av makt från medborgarna till staten som skett i Sveriges historia. Om detta skriver Philip Lerulf förtjänstfullt i sin bok Marionetterna som gavs ut på Timbro Förlag tidigare i år. 

I och med att staten tog makten över socialförsäkringarna försvann möjligheten att ställa sig vid sidan om systemet. Det sociala skyddsnätet upphörde dessutom att bli en fråga för individen utan blev i stället en fråga för politiska beslutsfattare. I takt med att välfärdsstaten byggdes ut och kom att omfatta allt fler av människolivets olika delar kom också socialförsäkringarnas fokus att flyttas och dess syfte att ändras.

Från att ha varit ett socialt skyddsnät att landa i när olyckan varit framme förvandlades socialförsäkrinarna till en central del av samhällslivet, vilket inte minst avspeglas i deras växande andel av den offentliga ekonomin. Människor betalade inte längre in för att hjälpa olycksaliga bröder och systrar utan för att de själva förväntade sig att få pengar tillbaka från det allmänna.

 Samtidigt började det offentliga snart att använda systemen för att styra hur människor levde sina liv, ”knuffa” dem i en för staten önskvärd riktning. Föräldraförsäkringen är bara ett av exemplen på hur politiker använder medborgarnas egna pengar till att detaljreglera hur de sinsemellan ordnar sina förhållanden inom familjen.

Denna och andra reformer som har utökat statens makt på medborgarnas bekostnad har kunnat genomföras trots att de saknar stöd hos medborgarna eftersom det finns en stor och ökande diskrepans mellan väljarnas och de valdas agendor. Möjligheten att påverka den växande socialstatens expansion vid valurnorna har varit i det närmaste obefintlig.

 Trots att staten numera i huvudsak ägnar sig åt andra frågor än de ursprungliga uppgifterna att försvara samhället och medborgarna från yttre och inre fiender vilar dess verksamhet alltjämt på hotet om våld. Utan våldskapitalet i ryggen skulle staten inte kunna driva in de skatter som den behöver för att kunna genomdriva politikers och tjänstemäns agendor.

Det är också denna tvångsmakt som gör staten så lockande för grupper med radikala agendor. Enbart genom staten kan en radikal agenda genomdrivas mot människors vilja, eftersom det endast är staten som besitter så väl kapaciteten som rätten att tvinga.

Enbart genom staten kan en radikal agenda genomdrivas mot människors vilja, eftersom det endast är staten som besitter så väl kapaciteten som rätten att tvinga.

Ironiskt nog har den svenska statens växande maktambitioner på vitt skilda områden skett parallellt med en nedrustning av dess våldskapital. Denna nedrustning har medfört en situation där staten varken kan garantera medborgarnas trygghet vid ett väpnat angrepp från främmande makt, eller upprätthålla lag och ordning vare sig i glesbygd eller storstädernas utanförskapsområden. Trots ett av världens högsta skattetryck förmår staten inte längre utföra sina grundläggande uppgifter, alltmedan politiska grupperingar av skiftande kulörer bråkar sinsemellan om hur statens tvångsmakt skall kunna användas för att genomdriva just deras agenda på bekostnad av människors privatliv.

Detta förhållningssätt, att ständigt vilja använda statens tvångsmakt för att åstadkomma de samhällsförändringar som man skulle vilja se, vittnar om en skriande naivitet. Samma våldsinstrument som man vill använda mot andra kan i nästa ögonblick komma att användas mot en själv.

Staten skiljer sig från såväl civilsamhällets som marknadens aktörer dels genom sin monopolställning och dels genom sin kapacitet att använda våld och tvång. Historien visar att en överanvändning av denna makt lätt tar en ände med förskräckelse. Statens verksamhetsområden bör därför begränsas till de områden där våld och tvångsmakt är nödvändigt. Det kan aldrig vara ett självändamål ens i en demokrati att bestämma över andra i sådana frågor där de lika gärna kan besluta själva.