Samhälle Essä
Lööfs avgång blir en comeback för liberal sakpolitik
Efter Annie Lööfs avgång står Centerpartiet inför ett vägval. Smedjans Henrik Dalgard skriver om ett parti som slits mellan idealism och realism, och förutspår att partiet framåt kommer att prioritera politikutveckling framför den tidigare retoriken om röda linjer.
Strax efter lunch på torsdagen meddelade Annie Lööf sin avgång som partiledare för Centerpartiet. På ett plan var det väntat. Partiet har gjort ett dåligt val och tappat viktiga väljargrupper. Men många förvånades över det snabba beskedet. När Lööf efter elva år kliver av partiledarposten lämnar hon ett mångbottnat arv efter sig, både internt och för den bredare borgerligheten.
***
För många är Centerpartiet idag ett av de partier som tydligast förknippas med det ideologiska och principiella. I kommunikationen återkommer man ständigt till liberala begrepp som pluralism, alla människors lika rätt och frihet. Och det både i argumentationen för den egna politiken och som motivering till strategiska vägval i riksdagen. Men historiskt har liberalismen varit långt ifrån självklar inom Centerpartiet.
Under 1900-talets andra hälft var det andra begrepp som användes för att beskriva partiet. Då var man icke-socialister och talade om decentralisering. Men framförallt var det ett parti fullt av pragmatiker. Centerpartiet har sitt arv i bonderörelsen, och har en historia av att vara ett starkt kommunalt parti. Man är van vid att sitta med vid förhandlingsborden, kompromissa och ta ansvar. Det fanns även under perioden en stark aversion mot att beskriva sig som ett borgerligt parti. Borgerligheten var överklassen, herrar i slipsar och kavajer med tunga akademiska meriter – centerrörelsen var något annat.
Hon gjorde liberalismen till Centerpartiets ideologiska grund
Detta kom att förändras mot slutet av 1900-talet. På partistämman 1998 hölls en stor debatt om partiets politiska hemvist. Den resulterade i ett revideringsarbete som tog Centerpartiet närmare identiteten som ett borgerligt parti.
Detta lade grunden för Maud Olofssons partiledarskap. Under hennes tid som partiledare förankrades den borgerliga identiteten i partiet, och man var en av de ledande arkitekterna bakom bildandet av Alliansen. Men trots det var Centerpartiet fortfarande inte ett självklart liberalt parti. Begreppet återfanns inte alls i partiets interna dokument.
Det kom att förändras med Annie Lööf. Här var en partiledare som gillade Margaret Thatcher och refererade till Ayn Rand i talarstolen i riksdagen. Hon kom också från en ungdomsförbundsgeneration där ideologisk skolning var något som hade blivit allt mer självklart. I och med arbetet med 2013 års idéprogram – det där som från början innehöll förslag om slopad skolplikt, fri invandring och månggifte – etablerades den liberala ideologin i partiet på allvar.
Läs också:
Det kommer bli Annie Lööfs stora arv internt — hon gjorde liberalismen till Centerpartiets ideologiska grund. Under hennes ledning blev det gamla pragmatiska bondeförbundet något av ett idéparti.
***
När Centerpartiet nu står inför ett partiledarval är denna idéhistoria värd att ha i åtanke. I beskrivningar av olika falanger och idépolitiska spänningar inom partier används ofta termer som kan appliceras på alla partier. Det talas om höger–vänster, GAL–TAN och stad mot land. Men sådana generaliseringar tar inte hänsyn till de specifika förutsättningar som finns i varje parti.
Inom Centerpartiet går de politiska skiljelinjerna inte utefter någon klassisk höger–vänster skala. Den liberala politiken är som sagt fast förankrad i partiet efter Annie Lööfs 11 år som partiledare. Partiets internpolitiska spänningar grundar sig just i partiets historia av att ha gått från ett pragmatiskt decentralistiskt parti till det principiella liberala centerparti vi känner idag.
Det är med andra ord en skiljelinje som inte grundar sig i själva sakpolitiken, utan i förhållningssättet till det politiska hantverket. Ska man prioritera idealism eller realism? Dimensionen kan exemplifieras väl genom partiets förhållningssätt till regeringsfrågan. Att sätta sig och kompromissa med rödgröna partier kan tyckas pragmatiskt, men det är ett beslut som är högst grundat i det idealistiska: i de röda principiella linjerna gentemot SD. Principerna gick före realismen. Man kunde inte sitta och kompromissa fram förslag tillsammans med en borgerlighet som tog stöd av SD.
I spekulationerna om vem som ska bli ny partiledare har många, speciellt inom borgerliga kretsar, fokuserat på regeringsfrågan. Men mycket talar för att den kommer spela en relativt liten roll i den kommande processen. När man pratar med centerpartister runt om i landet pekar de flesta mot en annan variabel som kommer spela en stor roll – eftervalsanalysen.
I skrivande stund drar partiets eftervalsanalysgrupp igång sitt arbete. Det är alltid svårt att förutsäga vad en sådan grupp ska komma fram till, men de flesta jag talat med inom partiet är förvånansvärt överens om vad det vad som gick fel under den gångna valrörelsen – man nådde inte ut med sakpolitiken.
Under valrörelsen handlade den absoluta majoriteten av frågorna Annie Lööf fick svara på om regeringsfrågan och partiets inställning till S och SD. Vad partiet faktiskt tyckte rent sakpolitiskt tycktes knappt någon vara intresserad av.
När januariavtalet föll var man fortsatt fastklistrad vid tanken om att stoppa SD:s inflytande
Många är frustrerade över detta faktum, men menar samtidigt att man har sig själv att skylla. Jag har tidigare här i Smedjan skrivit om hur januariavtalet lade en blöt filt över Centerpartiets idé-och politikutveckling. När man skrev under avtalet sade man indirekt att ”det här kommer att vara vår politik de kommande fyra åren, nya ståndpunkter och omtag riskerar att hota samarbetet och ge SD inflytande.”
När januariavtalet sedan föll var man fortsatt fastklistrad vid tanken om att stoppa SD:s inflytande över svensk politik. Sakpolitiken och politikutvecklingen fick återigen stå tillbaka.
Anledningen till att partiet inte nådde ut med sin politik under valrörelsen var kanske inte att journalister inte var intresserade av den utan att det inte fanns så mycket ny politik att tala om.
Mycket talar därmed för att det kommer finnas en stark efterfrågan på politikutveckling efter att valanalysen är klar. Det talar för realismens återkomst inom partiet: att någon med ett mer pragmatiskt förhållningssätt till samarbeten kan arbeta fram ny politik, bortom känsliga frågor om S och SD.
Bland alla de kandidater som nu snurrar runt på tidningssidorna, Martin Ådahl, Emil Källström (som precis meddelat att han inte kommer ställa upp), Rickard Nordin, och Anna-Karin Hatt, talar realismens återkomst för främst två namn — Daniel Bäckström och Elisabeth Thand-Ringqvist.
Thand-Ringqvist satt i partistyrelsen mellan 1998–2004, just den tid då resan mot att bli ett borgerligt politiskt parti började, och var ansvarig för valstrategin inför 2006. Hon har med andra ord stor erfarenhet av politikutveckling, och är grundad i partiets borgerliga identitet. Även Daniel Bäckström, idag landsbygdspolitisk och försvarspolitisk talesperson, beskrivs som pragmatisk och sakpolitiskt grundad. Att han är från Värmland och har stort förtroende i landsbygdsfrågor lär heller inte vara en nackdel efter ett val där Centerpartiet tappat stort i tidigare viktiga väljargrupper på landsbygden.
***
Fokus på politikutveckling och sakpolitik vore välkommet inför den kommande mandatperioden. Om Ulf Kristersson lyckas sy ihop regeringsbildningen kommer det att resultera i en regering med tydlig konservativ viktning, och Sverigedemokraternas vänsterlutning i den ekonomiska politiken kan hindra viktiga liberala reformer, inte minst rörande a-kassan och sjukförsäkringen. På samma sätt som Centerpartiet hade svårt att politikutveckla under samarbetet med de rödgröna partierna kommer de borgerliga partierna ha svårt att driva långsiktiga idé-och politikutveckling i samarbetet med Sverigedemokraterna.
Ett Centerparti som lämnar den tidigare besattheten vid röda linjer bakom sig och fokuserar på att vara en liberal opposition samtidigt som man utvecklar ny liberal politik vore viktigt för borgerligheten på lång sikt.