Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Den 24 april var Emmanuel Macron den första franska presidenten som blivit omvald på 20 år. I söndags, mindre än två månader senare, var han den första franska presidenten som förlorat majoriteten i franska nationalförsamlingen på 20 år, skriver Jan-Olof Bengtsson.

Kommentarerna är många om valresultatet som blev en chock, eller en ”tsunami” som högerpopulistledaren Marine Le Pen säger. Likaså är spydigheterna riktade mot Emmanuel Macron och hans påstådda toppstyrning av regeringspartiet LREM många. Framförallt handlar de om att han inte verkade ta parlamentsvalet riktigt på allvar. 

Eller som jag läste i en fransk tidningsledare:

”Att Macron värderar lojalitet högre än allt annat är också ett annat sätt att säga att han inte tål motsägelser”.  

Valkampanjen var lam, haltande och Macron höll bara snabba inklippta valtal i nyhetssändningar från den ena flygplatsen efter den andra, medan han ilade mellan förhandlingsrummen i Bryssel, Berlin och Kyiv. Något större intresse för folks ekonomiska vardagsproblem verkade han inte ha. I alla fall uppfattades det så av många. Parlamentsvalet fick klara sig själv.

När valresultatet stod klart sent på söndagskvällen var skrällen ett faktum.

Vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon samlade inför valet vänsterpartierna i en valallians. Foto: AP Photo/Michel Euler

Macrons allians ”Ensemble” bestående av fyra centerliberala partier hade fått 246 mandat vilket var 43 mandat från absolut majoritet. Det är detta som är den enorma prestigeförlusten för Macron, som 2017 drog in i nationalförsamlingen med 349 mandat. Under mandatperioden har han således tappat drygt 100 mandat.

Men i rättvisans namn är hans partiallians fortsatt störst. Det kan också beskrivas som att efter parlamentsvalet 2017 styrde Macron med stöd av 60 procent i Nationalförsamligen, nu har det stödet sjunkit till ungefär 40 procent.

***

Så vem vann?

En del bedömare menar att det var en stor vänsterseger. Och då främst i form av den koleriske, men skicklige vänsterextremisten Jean-Luc Mélenchon och hans LFI. Det var Mélenchon som mot alla odds fick ihop en milt sagt märklig valteknisk allians av socialdemokrater, kommunister, ekologer och vänsterradikala i form av NUPES. Den alliansen samlade ihop 131 mandat. Bryter man ner valresultatet per parti så får LFI 72 mandat, socialdemokraterna 26 mandat, ekologerna 23 mandat och kommunisterna 12 mandat.

Någon gemensam politik eller gemensam front kommer partierna till vänster inte att kunna prestera.

Så det är alltså den här vänsteralliansen som ska göra det politiska livet svårt för Macron de kommande fem åren? Nej, det är inte troligt. NUPES levde fram till i söndags. Valet är över. I dag är den alliansen död. Nu kör partierna sina egna taktiska race, även om de största entusiasterna hävdar motsatsen.

Någon gemensam politik eller gemensam front kommer partierna till vänster inte att kunna prestera. De flesta socialdemokrater avskyr Mélenchon eftersom han pratat skit om partiet i över 20 år. Och den gamle socialdemokratiske presidenten Francois Hollande vill inte ha med alliansen att göra. Mélenchon tvingas också stå ut med elaka tillmälen som ”kryptoputinist”. Socialdemokrater och ekologer går inte ihop med tanke på exempelvis kärnkraften. Och kommunisterna är ju, tja, rätt och slätt kommunister.

Marine Le Pens högerpopulistiska parti Nationell samling gjorde ett rekordval. Foto: AP Photo

Valets stora sensation är utan tvekan Marine le Pen och hennes högernationalistiska Nationell samling, som vann 89 mandat i nationalförsamlingen. Det är en enorm upphämtning från de åtta platser som partiet fick 2017. Marine Le Pen är naturligtvis sprudlande glad, indikerar att hon kommer att avgå som partiordförande men lovar att partiet ska föra en konstruktiv och respektabel oppositionspolitik. Hon tar för övrigt själv plats i parlamentet med 61 procent stöd i hennes nordfranska valkrets. Hon får nu också, rätten att med sitt starka mandatstöd inrätta en ”parlamentarisk grupp” med alla dess privilegier – mer talartid och annat.

Så varför denna framgång för henne?

Det kan vara så enkelt att både Macrons Ensemble och Mélenchons NUPES var så upptagna med att attackera varandra att Marine le Pens parti kunde agera närmast ostört.

***

Hur tänker Macron nu förverkliga sitt program om höjd pensionsålder, satsningar på skolan, sjukvården, fortsatta satsningar på försvaret, kärnkraften och gröna anställningar?

En del säger att de kommande fem åren kommer att bli bortkastade. Ett politiskt landskap uppätet av skyttegravar fyllda av blockeringar; att landet helt enkelt blir omöjligt att regera.

En samarbetspartner som många pekar ut som trolig är det en gång så stora konservativa partiet Republikanerna.

Läser man franska tidningskommentarer verkar det som i alla fall en del av Macrons valstrateger såg vartåt det barkade. Man menade att man skulle kunna klara att bygga stöd med oppositionen i parlamentet om det handlade om ett tapp på högst 20 mandat. Nu blev det alltså mer än det dubbla.

Men Macron finansminister Bruno le Maire ser realistiskt på tillvaron och sa:

”Det krävs mycket fantasi för att kunna regera”.

Han sa också:

”Ja, det här är en besvikelse, men det är ingen förlust”.

Och som Macrons nytillträdda premiärminister Elisabeth Borne sa efter valresultatet, som så när själv höll på att inte bli invald parlamentet:

”Från och med nu kommer vi att arbeta för att skapa en fungerande majoritet”.

Men hon sa också något som vållat kritik. Nämligen:

”Det här är en situation utan motstycke och som utgör en risk för vårt land”.

Ett demokratiskt val kan väl aldrig utgöra en risk?

Till saken hör att president Macron blivit av med inte mindre än tre av sina egna ministrar eftersom de inte blev invalda i parlamentet och därför tvingats avgå.  

En samarbetspartner som många pekar ut som trolig är det en gång så stora konservativa partiet Republikanerna, som skrapade ihop 64 mandat. 

Christian Jacob leder det en gång dominerande högerpartiet Republikanerna. Nu räknar många med att de blir en viktig samarbetspartner för Macron. Foto: Arnaud Andrieu/SIPA/Shutterstock

Ett stöd från den gruppen skulle fixa Macrons absoluta majoritet med råge. Men det är ett stöd som naturligtvis inte är gratis. Republikanerna innehåller den blåaste högern medan den mer liberala fraktionen redan lämnat partiet för just Macron och hans LREM.  Republikanerna har för övrigt flera avhoppade politiker som nu är som ministrar hos Macron.

Klart är att republikanerna inte tänker bli det femte hjulet under Macrons vagn även om man står ganska nära varandra politiskt. Man känner sig helt enkelt tilltufsad. Eller som partiledaren Christian Jacob säger:

”Det blir inget lätt partnerskap. Mitt parti tänker stanna i opposition”.

De kommande månaderna blir intensiva i den franska nationalförsamlingen när de nyvalda styrkorna ska manövrera, navigera och förhålla sig till varandra. Kanske får vi trots allt se en president och regering som haltar sig fram i styrandet av landet med Republikanerna hållande i stödkäppen. Men särskilt kul kan det inte vara för Emmanuel Macron som nog innerst inser att mycket är självförvållat och att det är väldigt farligt inom politiken att ta saker och ting för givna.