Makthavare måste kunna ta ett skämt

Förarsätet är tomt, men i sätet bredvid sitter Stefan Löfven och styr med Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin i knät. I baksätet sitter Annie Lööf och Jan Björklund med varsin leksaksratt.

Denna tolkning av Sveriges regeringssituation gjorde tecknaren Jan-Erik Ander, även känd som Jeander och tidigare verksam i Svenska Dagbladet och Norrköpings Tidningar, i en satirteckning. I en annan av hans teckningar förefaller de socialliberala partiledarna just ha förlorat en omgång klädpoker mot Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt. Via Kristdemokraterna i Arbogas Facebooksida har dessa bilder nu fått rubriker i riksmedia: ”KD i Arboga delar karikatyrer av Lööf och Björklund.”

Att ett partis lokalavdelning delar satirteckningar på Facebook är egentligen inte värt en notis i lokaltidningen. Det hindrade inte Centerpartiets andre vice ordförande Fredrik Federley från att reagera. ”Det är synd när seriösa partier kampanjar såhär”, menar han. På samma sätt reagerade han när Arboga-KD skämtade om att Annie Lööf och Jan Björklund är Kristdemokraternas bästa värvare.

I själva verket är det inte alls synd. Satirteckningar och karikatyrer har en given plats i det politiska samtalet. Ibland, när de är bra, kan de till och med utgöra det politiska samtalets sällsynta ljuspunkter.

Vad som däremot är synd, är makthavare som känner ett behov av att gå ut med kritik i riksmedia för att en lokalförening i ett annat parti har skämtat om dem. Tyvärr är indignationen över Jeanders skämtteckningar inte undantaget som bekräftar regeln att svenska makthavare tål ett skämt. Faktum är att de ibland inte ens tål kritik.

Att ett partis lokalavdelning delar satirteckningar på Facebook är egentligen inte värt en notis i lokaltidningen.

Redan 2017 populariserade ledarskribenten Patrik Oksanen termen ”centerhat”. Utan tvekan får Centerpartiet, som andra politiska partier, ta emot en strid ström synpunkter av ytterst otrevlig karaktär. Sådana har partiet ingen anledning att tolerera. Ingen klandrar den som kritiserar, eller helt enkelt raderar, personpåhopp, osmakliga anspelningar och osakliga förolämpningar. Många av de kommentarer Oksanen lyfte fram som exempel på detta centerhat var dock så långt ifrån hatiska att de i värsta fall kunde placeras i kategorin ”plump kritik”:

Lita aldrig på C.

Centern är krypto(C)ossar…

Ett riktigt socialistiskt parti fast med grön fasad.

Det är givetvis i överkant att kalla Centerpartiet ett socialistiskt parti. Inte ens Socialdemokraterna själva kan definieras som socialistiska. Att kalla dessa kommentarer för hat är dock att tänja begreppet till bristningsgränsen.

Begreppsakrobatiken leder tankarna till när riksdagsledamoten Hanif Bali hittade en rolig bild på det mindre seriösa Mjölbypartiets Twitter och delade den. Mjölbypartiet hade klippt in riksdagsledamotens ansikte i omslaget till spelet Call of Duty, tillsammans med texten ”Hanif & DN at war”, en anspelan på den inte överdrivet varma relationen mellan Bali och Dagens Nyheters ledarsida. Mediernas branschorganisation Tidningsutgivarna reagerade på detta genom att kräva ett möte med Balis partiledare för att prata om ”de anspelningar på krig och hot mot medier som Hanif Bali uttryckt i sociala medier”.

Risken är att det inte är Kristdemokraterna i Arboga som ser elaka ut, utan Centerpartiet och Liberalerna som ser ut att ha anledning att ta åt sig.

Det är svårt att tänka sig att Tidningsutgivarna på allvar menar att Hanif Bali riktade någon form av hot mot journalister. På samma sätt är det svårt att tro att Oksanen verkligen anser att det är hat att uppmana personer att inte lita på Centerpartiet, och det är svårt att tänka sig att en erfaren politiker som Federley verkligen inte tycker man bör dela relativt oskyldiga satirteckningar – framför allt inte med tanke på att han gör det själv. I januari i år delade han en serieteckning där en figur med titeln Sara Skyttedal börjar gråta när den får höra att ”Centerpartiet gör som man hela tiden har sagt”.

Som Arbetets Johannes Klenell påpekade: ”Lam satir och trista skämt är inget övertramp. Det är en uråldrig tradition i politiken. Så även den spelade indignationen.”

Givetvis tar man alla chanser att få en verklig eller upplevd motståndare att se dålig ut. Spelad indignation kan vara ett bra sätt, om man lyckas ge intryck av att faktiskt ha drabbats av en oförrätt.

Det kan också vara ett riktigt dåligt sätt.

Redan på dagis får man – eller fick i alla fall på slutet av 90-talet – lära sig att det är skillnad mellan att vara elak och att retas. Är någon elak är det rätt och riktigt att säga ifrån. Men om man tar åt sig när någon retas så har den som retas vunnit, för då har man visat att han eller hon trampat på en öm tå.

Om Centerpartiet och Liberalerna inte vill ge intryck av att sitta i Stefan Löfvens baksäte med varsin leksaksratt, är en bra början att inte bli så provocerade när någon skämtar om att så skulle kunna vara fallet. Risken är nämligen att det inte är Kristdemokraterna i Arboga som ser elaka ut, utan Centerpartiet och Liberalerna som ser ut att ha anledning att ta åt sig.