Ekonomi Essä
Maktspel skapar bostadspolitiska låsningar
Sverige har fortfarande en hyresreglering och ett planmonopol med rötter i 1940-talets krigs- och planhushållningsdebatt. Avsaknaden av starka aktörer som utmanar monopolet är antagligen en viktig orsak, men det kan komma att ändras nu, skriver Klas A. M. Eriksson.
”Historien upprepar sig, först som tragedi sedan som fars.” Karl Marx bevingade ord om bonapartismen har ironiskt nog visat sig synnerligen träffande när det gäller flertalet försök att införa, upprätthålla och försvara socialism. Förutom de uppenbara tragedierna och farserna som präglat de socialistiska diktaturerna finns det åtskilliga exempel även i primärt marknadsekonomiska samhällen.
I Sverige har oförmågan att avskaffa hyresregleringen – som ursprungligen var tänkt som en tillfällig åtgärd under andra världskriget då utbudet av förklarliga skäl inte hann med efterfrågan och hyrorna riskerade att skjuta i höjden – visat sig ge upphov till en strid ström av tragiska och farsartade processer. Nyligen har frågan som bekant gett upphov till en regeringskris där ett förslag från en av regeringen tillsatt utrednings räckt för att utlösa kaoset.
Problemet är dock inte nytt. Redan på 1960-talet tog en utredning fram ett förslag till hur man på ett socialt ansvarsfullt sätt skulle avskaffa den skadliga hyresregleringen – denna gång var en av författarna en ung Assar Lindbeck, som i sina memoarer Ekonomi är att välja (2012) målande har beskrivit den politiska tragedi som sedan följde.
Förslaget gick i korthet ut på att avreglera hyrorna stegvis och att via en tillfällig skatt på hyreshöjningarna mildra den ekonomiska smällen som hyresgästerna beräknades få i det korta perspektivet genom att använda skatten till tillfälliga bostadsbidrag fram till dess utbudet kommit ikapp efterfrågan och hyrorna normaliserats. Regeringspartiet Socialdemokraterna, med infrastrukturminister Olof Palme som drivande i frågan, var inriktade på att lägga en proposition i riksdagen utefter utredningens förslag.
Dock kom, precis som nu, partipolitiskt maktspel emellan. Enligt Lindbeck fruktade finansminister Gunnar Sträng att skatterna på hyreshöjningen skulle uppfattas som att det var regeringen som höjde hyrorna. Därför bestämde han att propositionen skulle läggas fram utan delen med tillfällig skatt och bostadsbidrag. När den nedbantade proposition sedan presenterades kritiserade oppositionsledaren Bertil Ohlin det socialt ansvarslösa sätt som hyrorna skulle avregleras på. Det hela ledde till partipolitiska låsningar och att förslaget tillslut drogs tillbaka i sin helhet.
”Lösningen” på bostadsbristen blev i stället det så kallade miljonprogrammet
”Lösningen” på bostadsbristen blev i stället det så kallade miljonprogrammet; en ekonomisk, social och stadsmiljömässig tragedi av enorma dimensioner som i sin centralstyrda logik lyckades skapa både överskott och brist på bostäder på samma gång genom att helt enkelt bygga områden där folk inte ville bo. Det är ingen slump att så kallade utsatta områden domineras av stadsdelar byggda under miljonprogramsåren. De som har möjlighet att välja bosätter sig någon annanstans medan de med lågt socialt och ekonomiskt kapital blir hänvisade till dessa områden som inte bara är trista att leva i utan även segregerar utsatta grupper ännu mer och därmed blir en grogrund för kriminella parallellsamhället.
Läs också:
Nu upprepar sig historien. Men denna gång är det snarare en fars som utspelar sig. En utredning har lagt fram ett synnerligen modest förslag om friare hyror i nyproduktionen. Förslaget påverkar dock inte hyresnivån nämnvärt – hyrorna är redan nära marknadsnivå i nyproduktionen. På lång sikt gör det dock att Hyresgästföreningen får en gradvis mindre andel av hyresbeståndet att som ensam representant för samtliga hyresgäster förhandla hyresnivån på. Däri ligger problemets maktpolitiska kärna.
Det maktpolitiska skådespelet är nästintill lika symbolpolitiskt farsartat nu som det var realpolitiskt tragiskt på 60-talet.
Utredningens förslag utgör alltså inte en risk för några hyresgäster utan för Hyresgästföreningens förhandlingsmonopol. Viljan att försvara detta monopol gör att regeringen fälls av Vänsterpartiet som tillsammans med Hyresgästföreningen bedriver en djupt populistisk skrämselpropaganda redan innan någon proposition lagts. Ett förslag från en utredning – som om det skulle ha lett till proposition, och som om det skulle gått igenom i Riksdagen, inte skulle ha haft någon nämnvärd effekt på hyresnivån – blev till en regeringskris.
Förutom att politikerna fått ställa in sina midsommarfiranden och ett redan skakigt regeringsunderlag blivit ännu skakigare förhindras än en gång ett socialt ansvarsfullt steg mot en fungerande bostadsmarknad. Allt till ekot av uppskruvad retorik.
Det maktpolitiska skådespelet är således nästintill lika symbolpolitiskt farsartat nu som det var realpolitiskt tragiskt på 60-talet. Allt för viljan att behålla ett förhandlingsmonopol som i praktiken givit kapitalstarka privilegier på bekostnad av samhällets mest utsatta.
Givet den demografiska inkomst- och förmögenhetsstrukturen i våra städer är det nämligen svårt att se att nuvarande hyresreglering är ett system som gynnar kapitalsvaga. Bruksvärdessystemet gör att hyrorna på exempelvis Östermalm skiljer sig mycket lite mot hyrorna i exempelvis Tensta. Samtidigt har hyresgästerna på Östermalm i genomsnitt mer än dubbelt så höga inkomster. Vid en total avreglering av hyresregleringen är det ironiskt nog är det just de välbärgade innerstadsinvånarna som skulle få se sina hyror öka medan de kapitalsvaga i förorten på sikt – tillsammans med reformer av plan- och bygglagen – förmodligen skulle få en lägre hyra.
Varför sker då dessa tragedier och farser kring en fråga som rent sakpolitiskt borde vara det mest naturliga i världen att avskaffa? De flesta politiker är ju överens om att planekonomisk priskontroll är skadligt för i stort sett vilken annan marknad som helst. Jo, förmodligen för att hyresregleringen skapat fördelar hos en välorganiserad intressegrupp som via sin effektiva propagandaapparat lyckats hålla bostadspolitiken i ett järngrepp.
”Vi vet alla vad vi borde göra – vi vet bara inte hur vi ska bli återvalda då vi gjort det”
Dessa fördelar har blivit till nackdelar för samhället i stort, men de som förlorar är inte lika välorganiserade och dess förluster inte lika tydliga i det korta perspektiv som exempelvis en mandatperiod innebär. Därmed innebär det en politisk risk att avskaffa privilegiet. Förre EU-ordföranden Jean Claude Juncker har uttryckt problemet träffande med orden ”vi vet alla vad vi borde göra – vi vet bara inte hur vi ska bli återvalda då vi gjort det”.
Utöver dessa maktpolitiska låsningar har bostadspolitiken en stor symbolpolitiskt tyngd. Att bygga ”folkhemmet” med monopol, subventioner och regleringar har varit en del av socialdemokratins identitet åtminstone sedan Per-Albin Hansson berömda tal från 1928. Man har varit beredd att offra mycket för den.
Utöver dagens hyresreglering exemplifieras detta främst av den plan- och bygglag som till sitt fundament är densamma i dag som den var 1947 då den offentliga bostadspolitiken och stadsbyggnadsideologin tog ett enormt steg i planekonomisk riktning. Det kommunala planmonopolet (som infördes redan 1907 men som förstärktes avsevärt 1947) har sedan länge välkända problem – bland annat är tiden från idé till spade i jorden i snitt sju år i Stockholm.
Liksom hyresregleringen försvaras den dock med näbbar och klor av ”järntrianglarna”. Det är vad ekonomerna Ingmar Ståhl, Per-Martin Meyersosn och Kurt Wickman i sin bok ”Makten över bostaden” (1990) kallade inflytelserika grupper från politik, intresseorganisationer och privata aktörer som blivit ”insiders” i ett system där de är relativt skonade från konkurrens och kan realisera stora marknadsandelar, statsanslag och maktbefogenheter.
Det är en stor del av förklaringarna till att tragedierna och farserna har avlöst varandra under de nästan 80 år som hyresreglering och ett omfattande planmonopol varit legio. Rivningar av Stockholms innerstad, miljonprogram och bullriga genomfartsleder tillhör tragedierna medan de många bisarra situationer som markägare hamnat i när de ska samarbeta med monopolisterna på kommunen tillhör farserna. Ett exempel som tagits upp på Smedjan är markägaren på Gotland som inte får bygga på sin tomt eftersom det enligt detaljplanen, men inte i verkligheten, finns en väg där. Ändringen av den felaktiga detaljplanen ska markägaren bekosta. Notan beräknas hamna någonstans mellan 284 000 och 429 000 kr.
Framgångsrik avmonopolisering har skett, inte minst under 1980- och 1990-talen
Vad behövs då för att lätta på de bostadspolitiska låsningarna? Låt oss ta historien till hjälp. Framgångsrik avmonopolisering har skett, inte minst under 1980- och 1990-talen, vars politiska och ekonomiska miljö jag studerat i min forskning. Medan stadsplanering och bostadspolitik förändrats marginellt under denna period har exempelvis monopol inom telekommunikation och börsmarknader framgångsrikt avskaffats, vilket lett till en explosion av nya produkter som med tiden blivit överkomliga för alla.
Effekterna av detta kan bland annat skönjas i den slående paradoxen att hemlösa ofta har tillgång till mobiltelefon, som tillhör de mest moderna, sofistikerade och avancerade varor vi lyckats uppbringa, men inte tillgång till bostad som är, möjligen med undantag för mat, den vara som funnits längst tid i mänsklighetens historia.
I den forskningslitteratur jag studerat har man ofta kunnat urskilja tre viktiga aspekter för framgångsrik avmonopolisering:
1) Ny teknik som möjliggör effektivisering av exempelvis planförfarandet och som anammas av nya aktörer snabbare än de gamla monopolisterna.
2) En tidsanda som är negativ till monopol och som är medvetna om de effekter som dagens bostadspolitik leder till.
3) Starka aktörer (företagsledare, intresseorganisationer, akademiker, politiker) som är villiga att driva frågan framåt och utmana monopolen både inom branschen och genom opinionsbildning.
Det som historiskt fattats i stadsbyggnads- och bostadssektorn är främst punkt 3. Aktörer från olika delar av samhället som målmedvetet driver på för avreglering. Dessa bör organisera sig i vad Nils Karlson i sin bok ”Statescraft and Liberal Reform” (2018) kallar den ”centrala zonen”. Avsaknaden av dessa i bostads- och stadsutvecklingsfrågan är förmodligen en viktig orsak till att vi än i dag, 2021, har en hyresreglering och ett planmonopol med rötter i 1940-talets krigs- och planhushållningsdebatt. Bland annat har intresseorganisationerna ofta varit få men stora och Hyresgästföreningen ofta fått verka ostört som förment ensam representant för hyresgästerna.
Fram till nu. Det nystartade Hyresgästförbundet (som jag nyligen blivit ambassadör för) driver frågan om marknadshyror och avskaffande av planmonopolet från ett konsumentperspektiv. Lyckas de locka till sig medlemmar och även samspela med andra aktörer inifrån systemet som har råd att driva dessa intensiva processer på bred front under en längre tid så ökar chansen för att vi slipper socialistiska tragedier och farser i dessa viktiga frågor framöver.