”Man borde inte behöva vara rädd för att skydda gamla träd”

– De gamla stora träden som jag aldrig kommer att hugga ner kallar jag för hjärteträd, berättar skogsägaren Camilla Logarn och ler. Med armarna visar hon hur stor den största eken och tallen är.

Camilla Logarn har vunnit flera prestigefulla priser. År 2015 mottog hon utmärkelsen Guldyxan för att hon ”har arbetat flera år med vattenvård i skogen, lett studiecirklar om skogens vatten, arrangerat vattendragsvandringar, skogsdagar och skogskvällar.”

Intresset för naturvård lyser igenom.

– Jag har 160 fågelholkar på min gård. Varje år sätter jag upp tio nya. Jag låter gamla stora träd stå kvar, framför allt ek. Delvis tall. Och så sparar jag sälg, de är som smörgåsbord för fåglarna på våren eftersom sälgen är den första som blommar.

Logarn är från Värends Nöbbele, i södra delarna av Kronobergs län. Dagen jag träffar henne faller snön tungt över Smålands vidsträckta skogar.

– Jag köpte min första skog när jag var 25 år. Med egna och lånade pengar. Skogsägarens drivkraft är enorm.

Vi kommer in på ämnet naturvård och de konflikter som har skapats runt frågan. Hon berättar om markägare som har värdefulla naturområden som de sköter men inte visar upp för någon. Först när de ska sälja gården kan det komma fram att områdena finns och de önskar att det ska bildas ett reservat.

Varför väljer personer att smyga med att de vårdar områden med höga naturvärden? Borde det inte vara något att visa upp och vara stolt över? Tyvärr inte. Om det upptäcks höga naturvärden och rödlistade arter i ett område kan markägaren förlora kontrollen över marken. Klassas området som nyckelbiotop blir skogen närmast osäljbar eftersom alla stora skogsbolag är anslutna till certifieringssystemen FSC och PEFC, som förbjuder köp av träd från nyckelbiotoper. En annan möjlighet är att området eller träden på det köps in till staten genom biotopskydd eller bildandet av ett naturreservat.

Om det upptäcks höga naturvärden och rödlistade arter i ett område kan markägaren förlora kontrollen över marken.

Naturskydd behöver inte leda till konflikter. Ett exempel på motsatsen är Komet-programmet, som lanserades av Alliansregeringen år 2009 i syfte att involvera markägarna och ta vara på deras kunskap.

– I stället för att det är staten som tar initiativet är det inom Komet markägaren som tar kontakt med länsstyrelsen eller Skogsstyrelsen och föreslår skydd av ett område genom upprättande av ett avtal, reservat, biotopskydd eller frivillig avsättning. Komet-programmet borde vara det gängse sättet att skydda mark, att markägaren gör det med egen fri vilja för att hon eller han vill det. Kronobergs arbete med Komet är ett strålande exempel på hur man kan lösa saker och undvika konflikter. Ja, om det inte vore för att Naturskyddsföreningen här i länet eskalerar konflikten, säger Camilla Logarn.

Det hon syftar på är Naturskyddsföreningens självpåtagna inventeringar av områden som ska avverkas. I praktiken bidrar det till att göra naturvärden till en ekonomisk risk för skogsägare. Camilla Logarn – som frivilligt har avsatt hela 15 procent av fastigheten till naturvård – fick för några år sedan själv erfara hur föreningen agerar.

2015 hade hon planerat en avverkning som skulle ta mycket större generell hänsyn än vad lagen kräver. Ändå kom en dag ett brev från Naturskyddsföreningen, som försökte stoppa avverkningen genom att kräva en nyckelbiotopsinventering.

– Brevet var skrivet på ett sätt så att det lät som om det kom från en myndighet. Det var himla högtravande. Och som markägare gavs jag bara en kopia, de vände sig till myndigheterna trots att det handlar om min fastighet.

– Det inträffade kändes som ett intrång i mitt företag och den skog jag har köpt och brukar. Det kändes som att de stod i mitt kök utan att ha knackat på dörren. Naturskyddsföreningen hade varit ute i skogen och letat efter rödlistade arter samtidigt som jag var i närheten och röjde – men de hade inte gett sig tillkänna utan smugit omkring. Jag som är intresserad av naturvård hade ju gärna tagit ett samtal med dem.

– Naturskyddsföreningen vill se sig som lagens förlängda arm – men det här påminner om medborgargarden.

”Det kändes som att de stod i mitt kök utan att ha knackat på dörren.”

En tid efter Naturskyddsföreningens anmälan konstaterades det att det inte fanns några hinder för avverkning. Men då var redan skogsmaskinerna som skulle göra jobbet någon annanstans.

– Åtgärden fick vänta ett år. Det var besvärligt eftersom jag behövde pengarna.

Men Naturskyddsföreningens hemliga inventering har satt andra spår, berättar Camilla Logarn:

– Nu tänker jag efter två gånger innan jag sparar träd i den skog jag ska leva på. Blir träden för gamla kan det etableras rödlistade arter och då riskerar jag att de blir osäljbara. Mina barn kanske får ett helsike på grund av mina hjärteträd. I produktionsskogen tar jag, som många andra, visserligen mer miljöhänsyn än vad lagen föreskriver. Men man borde inte behöva vara rädd för att låt träd stå kvar som det känns bra i hjärtat att spara. Kanske blir den naturvård som jag har ägnat mig åt för att jag tycker det är kul bara till bekymmer för barnen.

Just det systemfelet som Camilla Logarn beskriver är det fler som har uppmärksammat. Och varnar för.

Vad köparna vill ha är artfattig skog

Att träd från nyckelbiotoper inte går att sälja skapar incitament för skogsägaren att undvika att skapa miljöer som gynnar rödlistade arter. Över telefon beskriver LRF:s naturvårdsexpert Gunnar Lindén låsningen:

– Skogsägarna producerar det som marknaden efterfrågar. Och när marknaden inte efterfrågar skog från nyckelbiotoper – utan råvara från områden med låga naturvärden – är risken att det är vad man får.

– I dag har vi en ordning där vi antingen skyddar områden helt eller nyttjar marken helt för produktion. Men mycket av naturvärden kan leva i brukad mark. Det vore mer resurseffektivt om brukande tilläts. Många naturvärden skulle rent av gynnas av det.

Den landskapstyp som särskilt har främjats av den rådande naturvårdsinriktningen är granskog. Det beror enligt Lindén på en rad faktorer:

– De gamla skogarna består generellt av gran. Med tiden trycker ju granen ner andra trädslag och tar över i orörd skog. Sedan har myndigheternas fokus på rödlistade arter påverkat. Det finns en vana att leta rödlistade arter i skog. Jämför vi med ängs- och hagmarker är det helt olika arter man jobbar med. Och det är enklare att hitta rödlistade arter i granskog än tallskog.

Vidare finns den en orsak till, berättar Gunnar Lindén:

– Den naturromantiska vurmen för det orörda har gynnat granskogen.

Det framstår som att de politiska ambitionerna på miljöområdet mäts i hur mycket mark som ett parti vill att staten ska lösa in årligen.

Gunnar Lindén gör tre viktiga poänger. Den först är att brukande av mark och naturvård går att förena. Den andra är att nästan all natur som lämnas orörd utvecklas i samma riktning – oddsen är stora att den till slut blir granskog. Och den tredje poängen är att drömmen om orörd natur påverkar naturvårdens inriktning.

När stora arealer varje år skyddas för naturvård är det viktigt vad som styr urvalet, vilka konsekvenserna blir och om det finns alternativ. Det är dock sådant som det sällan – eller snarare aldrig – förs en politisk debatt om. I stället verkar alla ha köpt bilden av att det skyddsvärda finns i den skog som människan har gjort så lite som möjligt med. Såväl rödgröna som borgerliga regeringar har avsatt betydande summor till skydd av natur. Det framstår som att de politiska ambitionerna på miljöområdet mäts i hur mycket mark som ett parti vill att staten ska lösa in årligen.

När den politiska konflikten handlar om hur mycket mark som ska avsättas eller lösas in under ett budgetår för att nå miljömålen är det naturligt att en del sakdiskussioner uteblir. Som huruvida marken och resurserna hanteras effektivt. Eller hur rimliga en del påståenden är.

Exempelvis spelas det ofta på drömmen om det orörda. I slutet av november skickade organisationen Skydda skogen och den tyska miljöorganisationen Robin Wood ett brev till regeringen där de rasade mot att det inte görs mer för att skydda ”de sista vildmarkerna i Europa”. När Greenpeaceaktivister i december stoppade en avverkning var det med en liknande motivering: ”Det här är en av de få riktiga skogarna som finns kvar i Sverige.”

När Sverige redan har skyddat en landareal större än Danmark, kan det dock ifrågasättas om det verkligen inte finns några andra gamla skogar kvar. Vid årsskiftet 2016 uppgick landarealen av skyddad natur till över 4,5 miljoner hektar, inom klasserna nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde och biotopskyddsområde. Det motsvarar drygt tio procent av Sveriges landyta. Till det ska läggas hundratusentals hektar klassade som Natura 2000 och nyckelbiotoper, som i viss mån överlappar de tidigare uppräknade skyddsformerna.

Utöver det statligt styrda skyddet avsätter privata skogsägare markområden frivilligt och utan ekonomisk ersättning för att bevara miljövärden; det kallas frivilliga avsättningar. Totalt omfattar markägarnas avsättningar fyra procent av skogen.

Arealen av skyddad natur växer dessutom hela tiden. Till år 2020 är målet att 20 procent av land- och sötvattensarealen ska skyddas eller på annat sätt bevaras. Varje år spenderar staten stora pengar på att lösa in mark – nästan 1,3 miljoner kronor enbart under 2017.

De rikaste markerna hotas

Medan Greenpeace stoppar avverkningar av skog med omtvistat skyddsvärde, är hotet desto större mot marker som om de vårdas hyser den allra rikaste floran och faunan i den svenska naturen: ängarna och hagarna. Samtidigt som det drivs högljudda mediekampanjer mot skogsbruket får bristen på engagemang blomsterängarna att växa igen och ersättas av granplanteringar eller artfattiga åkrar.

År 1927 fanns det 526 000 hektar slåtterängar. År 2010 var det bara 10 000 hektar kvar. Under samma tidsperiod minskade arealen betad mark med två tredjedelar, från 1 500 000 hektar till 500 000.

I skriften Ängar och ängsvård, utgiven av Naturskyddsföreningen (2006), går att läsa:

Det står nämligen helt klart att de politiskt formulerade målen för naturvård, kulturmiljövård och den biologiska mångfaldens bevarande omöjligt kan uppnås utan ängar och hagar. Ängen intar en särställning i svensk natur och naturvård. Den är vår arttätaste naturtyp och den har varit dödsdömd i mer än hundra år! En kvadratmeter ängsmark kan hysa ända upp till 55 kärlväxtarter och mer än tusen arter är beroende av ängens träd och buskar! Varje kvarvarande äng är därför en omistlig klenod som måste bevaras för framtiden. Lika viktiga som de biologiska mångfaldsvärdena är ängens kulturhistoriska värden. Till detta kommer dessutom estetiska värden och ängens positiva inverkan på landskapsbilden.

Det finns dock ett politiskt pris för att rädda ängs- och hagmarkerna. Själva grundförutsättningen – att ett ständigt brukande krävs för att bevara naturvärdena – utmanar och ifrågasätter bilden av att det är den orörda naturen som är värdefull.

På ängen och hagen är tillvägagångssättet det motsatta, människans hand är en förutsättning för naturvärdenas bevarande.

Skyddet av skog handlar ju vanligtvis om en helt annan berättelse, att förbjuda brukande – att stänga ute människan. På ängen och hagen är tillvägagångssättet det motsatta, människans hand är en förutsättning för naturvärdenas bevarande. Dessa marker, dessa levande genbanker, är unika enbart för att människan har brukat dem – ofta i tusentals år.

Naturbetesmarker, slåtterängar och lövängar kräver bönder och boskap. När dessa försvinner sker samma sak med mulens och de krökta ryggarnas landskap.

Här märks flera konflikter. Samma miljörörelse som kampanjar för att mer natur ska skyddas utmålar betesdjuren som ett stort miljöproblem. Kanske är det därför engagemanget för de rika ängs- och hagmarkerna tryter. De passar inte in i problembeskrivningen. Och så är det mycket billigare att skydda skog som inte kräver vård jämfört med marker som kräver återkommande skötsel.

Ideologiska hinder för naturvård

Det finns också fler – rent ideologiska – argument för att vårda eller inte vårda ängs- och hagmarker. För den som önskar statlig kontroll över naturvården och ökat statligt ägande är den nuvarande ordningen, med fokus på skydd av skog, att föredra. Det gör att myndigheter och bevarandeintressen får allt mer makt på markägarnas bekostnad.

Med den inställningen är det svårt att få in en bred satsning på de trädbärande betesmarkerna, av den enkla anledningen att det kräver en bred uppslutning av bönder. Staten genom länsstyrelserna kan omöjligt få fram de betesdjur och den lokala närvaro som krävs för att hålla markerna öppna. Det här gör att hindren för att vårda ängen och hagen delvis beror på en ovilja att inkludera markägare, släppa den statliga kontrollen och decentralisera naturvården.

Om samarbetet mellan privata markägare och djurhållare skulle bli en verklig hörnsten i naturvården skulle också delar av miljörörelsen och många politiker förlora sin antagonist. Den naturromantiska vurmen för det orörda har ju satt bilden att naturen ska skyddas ifrån människan som brukar jorden. Inte vårdas av henne.

Familjen som förlorade kontrollen över skogen hade haft den i tio generationer.

Hur fel det kan bli när den grupp som historiskt har skött marken utesluts lyftes i ett debattinlägg i tidningen Land i december, signerat LRF:s ordförande i Gävleborg Maria Jonsson. Hon beskriver ett område i Ljusdals kommun som löstes in till staten för att bli naturreservat år 2006 med motiveringen att området var viktigt för friluftslivet och för att bevara den värdefulla miljön i boreal naturskog. Familjen som förlorade kontrollen över skogen hade haft den i tio generationer. Nu, tio år efter reservatsbildningen,

är skogen ett nedblåst plockepinn. Friluftslivet syns inte till och inte heller vad de flesta skulle kalla värdefull miljö i boreal naturskog. I vilket fall är den täta gröna granskog som skulle finnas i naturreservatet Finnbrännan i Ljusdals kommun ett minne blott. Nu, när vindarna på berget och granbarkborrarna gjort sitt, liknar detta mest en trädkyrkogård med döda eller döende träd.

Exemplet från Ljusdal må vara ett av de mer extrema men visar att förvaltning av naturområden inte är lätt. Det krävs ofta kunskap om platsen och närvaro. I det fallet har en platsbunden skogsbrukare, vars familj vårdat samma mark i generationer, ett försprång jämfört med en tjänsteman under hög arbetsbelastning på ett länsstyrelsekontor långt borta.

Trots det bygger svensk naturvård på en centraliserad förvaltning. Det engagemang som vi mötte hos skogsägaren Camilla Logarn i början av texten tas inte tillvara, utan motarbetas. Och hur genomtänkt är dagens ordning där det har skapats en marknad som efterfrågar träd från artfattiga skogar?

Vurmen för det orörda och den omfattande avsättningen av mark får också en annan långsiktigt besvärande konsekvens. För hur får vi ett landskap med många olika livsmiljöer? Är det genom hundratusentals jord- och skogsbrukare som finns på plats och sköter marken, alla på sitt eget sätt – eller är det genom ett par hundra naturvårdsförvaltare som från cirka ett tjog residensstäder ska sköta ett ständigt växande antal naturområden.

Handen på hjärtat. Vilken grupp tror vi har flest hjärteträd?