Marknadsliberalismen och kulturkriget

En av orsakerna till dagens förvirrade ideologiska debatt, särskilt inom borgerligheten, beror på den filosofiska konflikt som skär rakt igenom de gamla ideologiska lägren. Postmodernismen, med sin relativistiska kunskapssyn, kom från 80- och 90-talen att anammas av grupper såväl till höger som till vänster i det politiska landskapet. När marknadsliberaler i dag finner sig på motsatt varsin sida i det pågående kulturkriget, mellan organisk tradition och postmodern radikalism, kan det vara värt att erinra sig den idéhistoriska bakgrunden till konflikten, och de grundvalar på vilka marknadsliberalismen vilar.

Nyliberalernas flirt med postmodernismen

Nyliberalismens omfamnande av den postmoderna verklighetsbeskrivningen under 1980-talet är att beklaga men inte ägnad att förvåna. Vänstern hade under flera årtionden anammat modernismens estetiska ideologi och teoribildning, vars framtidsinriktade projekt passade de sociala ingenjörerna inom arbetarrörelsen som hand i handske. När nu äntligen en filosofisk och estetisk skola dök upp som tycktes förenlig med marknadsliberalismens ideal och kunde undergräva modernisternas absoluta sanningsanspråk hoppade många marknadsliberaler på det postmoderna tåget.

Den postmoderna världsbildens subjektiva utgångspunkt där var och en har rätt till sin egen sanning och ingen upplevelse är mer giltig än någon annan tycktes vid första påseende sömlöst gå att förena med marknadsliberalismen, eftersom alla argument av principiell eller estetisk natur då kunde avfärdas med ett ”det löser marknaden”. Utifrån denna smaken är som baken-filosofi skulle marknaden vara måttstock i såväl estetiska som moraliska frågor.

Denna längtan efter något nytt och annorlunda, efter fyra decennier av modernistisk hegemoni, är lättbegriplig. Som de flesta berusningar skulle emellertid också denna marknadsliberalismens kärlekshistoria med postmodernismen följas av en gruvlig baksmälla. Den postmoderna relativismen visade sig snart vara samma gamla modernism i ny förpackning, och dess relativism bara ännu ett vapen riktat mot de moraliska och filosofiska grundvalar som marknadsliberalismen vilade på.

Som de flesta berusningar skulle emellertid också denna marknadsliberalismens kärlekshistoria med postmodernismen följas av en gruvlig baksmälla.

Medan modernismen hade utopiska drag och byggde sitt projekt på brytningen med det traditionella och organiskt framvuxna, till förmån för den nya människan i det nya samhället, strävade postmodernisterna efter upplösningen av alla absoluta anspråk. Medan modernismens problem var att dess sanningar cementerades och utvecklingen gick i stå, innebar postmodernismens upplösande av alla hierarkier att allt plötsligt saknade värde. Genom denna tvåstegsprocess undergrävdes således själva grundvalen för det marknadsliberala samhället, och de nyliberaler som bidrog sköt sig med förlov sagt själva i foten.

Marknadsliberalismen, eller den klassiska liberalismen, uppstod nämligen inte i ett vakuum. De politiska och ekonomiska teorier som utvecklades av tänkare som John Locke, Adam Smith och Friedrich Hayek utvecklade inte sina tankegångar ur tomma intet, utan ur en lång filosofisk och moralisk tradition, med rötter i den hedniska antiken och den kristna medeltiden. Samma tradition som på det ekonomiska området skulle utvecklas till kapitalismen, på det politiska till liberalism och demokrati hade också sina motsvarigheter på det estetiska området.

Marknadsliberalismen och estetiken

Det modernistiska projektet syftade till att klippa banden med denna flertusenåriga tradition. Från att ha varit en nyfiken och experimentell rörelse under 1900-talets början, som sökte nya estetiska uttryck i massproduktionens tidsålder utvecklades den snart i en allt mer totalitär riktning.

Ett av de tydligaste exemplen på modernisternas totalitära anspråk och som vi tvingas leva med än i dag, var de saneringar av stadskärnorna som genomfördes från 1930-talet och framåt. Ordvalet illustrerar hur modernisterna själva såg på sitt projekt. Det traditionella betraktades som någonting sjukligt och smutsigt som skulle tvättas bort. För övrigt samma typ av språkbruk som användes inom den under perioden så populära eugeniken, som syftade till att ”sanera” folkstammen från oönskade element.

Modernisternas nutida apologeter försöker ofta skyla över omfattningen av det estetiska utrotningskrig som drevs från 1930-talet och framåt, genom att påstå att de stadsdelar som jämnades med marken skulle ha varit slitna och nedgångna och därför behövde rivas. Det är inte sant. Klarakvarteren i Stockholm till exempel var inte slitnare eller nedgångnare än många av de stadsdelar som lyckades undkomma rivningsvågen och som idag är bland de mest uppskattade och därför också dyrast att bo i, till exempel Gamla stan och delar av Södermalm. Vasagatan i Klara kantades till exempel av ståtliga palatsbyggnader som när de revs var betydligt yngre när de revs än vad de grå kontorshus som står där nu är i dag.

Det traditionella betraktades som någonting sjukligt och smutsigt som skulle tvättas bort. För övrigt samma typ av språkbruk som användes inom den under perioden så populära eugeniken, som syftade till att ”sanera” folkstammen från oönskade element.

Det är viktigt att hålla i minnet att skiftet från den traditionella estetiken till den modernistiska inte handlade om ett byte av stil, utan om ett skifte i synen på estetiken i dess helhet, och i förlängningen på politikens roll och uppgift i samhället. Enligt den äldre stadsplaneringsfilosofin var politikens uppgift att tillhandahålla ett ramverk, inom vilket staden kunde utvecklas. Enligt den modernistiska stadsplaneringen skulle inte bara ramverket, utan också byggnadernas utseende och funktion detaljregleras, något som passade de sociala ingenjörerna utmärkt.

Också arkitekturen avspeglar detta skifte i synsätt. Skall man tala om en marknadsliberal estetik på arkitekturens område borde det vara den från tiden kring det förra sekelskiftet som åsyftades. Det var en glansperiod för den ekonomiska liberalismen, en tid av stor ekonomisk frihet och dito tillväxt, och pågående demokratisering i rask takt. Många av de stadsdelar som i dag är populärast och därmed dyrast, byggdes då, utifrån marknadsliberala principer: Östermalm, Vasastaden, Djursholm.

Utgångspunkten är enkel: när efterfrågan får styra byggs sådant som människor uppskattar. Den eklektiska estetik som dominerade kring förra sekelskiftet är alltjämt den som är mest uppskattad bland människor i dag. De byggnader som väckte sådan avsky när de byggdes under 60- och 70-talen är fortfarande avskydda. Dessa är nämligen uttryck för den sociala ingenjörskonstens filosofi: där politiska experter antogs veta bättre än människor själva vad som var bra för dem.

Det är alltså möjligt att tala om en marknadsliberal estetik. Framför allt är det möjligt att tala om vad som inte är det: nämligen de estetiska uttrycken för en syn på människan och samhället som är oförenlig med de grundvalar på vilket idéerna om ett fritt samhälle vilar. Därmed inte sagt att inte modernistiska byggnader och uttryck kan rymmas inom ett marknadsliberalt system. Men då talar vi om modernism som stil, inte som estetisk filosofi. På fungerande marknader där slutkundens önskemål får styra byggnadernas utformning tenderar byggnader i modernistisk tradition att vara i försvinnande minoritet.

Marknadsliberalismen och den individualistiska moralen

Tillbaka till de filosofiska grundvalarna. En lång rad tänkare har sedan Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, försökt beskriva de moraliska och filosofiska fundamenten för det kapitalistiska systemet och dess politiska tvilling liberalismen. Ett av de mest ambitiösa projekten på området är Deirdre McCloskeys stora undersökning av de borgerliga dygderna.

För ett fungerande kapitalistiskt och liberalt samhälle krävs att vissa dygder efterlevs, dygder som i sin tur vilar på en specifik moralsyn och ett antal grundläggande värderingar, som utgår från individen som rationellt subjekt och äganderätten. Det modernistiska projektet syftade till att undergräva dessa värderingar, ett undergrävande som fortsattes med förnyad styrka av de postmoderna ideologerna. De marknadsliberaler som anslöt sig till den postmoderna analysen fortsatte med andra ord att såga av den gren de själva satt på.

I dag har också stora delar av vänstern övergivit modernismen och dess allmängiltiga sanningsanspråk och istället anslutit sig till den postmoderna relativismen. De olika postmarxistiska skolbildningarna förenas i sitt betonande av den subjektiva upplevelsen. Det tydligaste uttrycket för denna omsvängning är den så kallade identitetspolitiken, enligt vilken politiken skall ta hänsyn till olika gruppintressen, baserade på medfödda egenskaper som kön och hudfärg. Konkret tar den sig uttryck i riktade stödsystem för sådana grupper, och uppmaningar till representativitet i form av kvotering.

De marknadsliberaler som anslöt sig till den postmoderna analysen fortsatte med andra ord att såga av den gren de själva satt på.

Detta är ett synsätt som är oförenligt med den samhällssyn på vilken den marknadsliberala ideologin vilar, enligt vilken varje medborgare betraktas som en individ i sin egen rätt. Enligt det marknadsliberala synsättet är varje individ fri att själv välja vem han eller hon ska representeras av, och själv välja med vem eller vilka han eller hon vill ingå avtal och förbindelser. Själva tankegången att en kvinna skulle kunna representera alla andra kvinnor, eller en person med en viss hudfärg representera alla andra med en viss hudfärg strider med andra ord mot själva grundvalen för ideologin.

Redan Adam Smith menade att ekonomisk frihet förutsätter en moralisk ordning. I Theory of the Moral Sentiments framhåller han att förtroende, ansvar och pliktkänsla enbart kan existera i ett samhälle som värderar dessa egenskaper. Det i sin tur förutsätter att medkänsla, plikter och dygder ges utrymme att utvecklas spontant.

Vänsterns nyttiga idioter

Marknadsliberalismen vilar således på en moralisk och kulturell grund. Trots detta tenderar några som kallar sig själva marknadsliberaler att klamra sig fast vid den nattståndna postmoderna analysen och därmed göra sig till nyttiga idioter åt den postmarxistiska vänstern. Det handlar om personer som svalt den identitetspolitiska analysen och därför försvarar tanken om representativitet baserad på utseende snarare än åsikter.

På motsvarande vis finns en grupp som kallar sig marknadsliberaler som utifrån den postmoderna subjektivismen avfärdar alla försök att diskutera kulturella och estetiska frågor som ”konservatism”. Det paradoxala med denna grupp är att de själva gärna engagerar sig i dessa debatter, men på den postmarxistiska vänsterns sida. Den som argumenterar mot kollektivism och representativitet baserad på fysiska egenskaper avfärdas av dessa debattörer som konservativ.

Ett liknande fenomen är de förmenta marknadsliberaler som försvarar den modernistiska hegemonin inom arkitekturen och stadsplaneringsfilosofin med subjektivistiska postmoderna argument. Eftersom smaken är upp till var och en är det meningslöst att debattera estetiska frågor, menar de. Pikant nog rycker de endast ut med den typen av argument när någon har kritiserat den modernistiska hegemonin.

Den politiska liberalismen och marknadsekonomin kan inte existera i ett filosofiskt och moraliskt tomrum. Värderingarna i ett samhälle avgör förutsättningarna för en fungerande liberal demokrati och en kapitalistisk ekonomi. De marknadsliberaler som väljer att bortse från detta, och som rentav ansluter sig till motståndarna till dessa värderingar riskerar att bidra till att undergräva marknadsliberalismens förutsättningar.

De stora kulturdebatterna har under senare årtionden förts i huvudsak mellan modernister och postmodernister. På senare år har de fått sällskap av en identitetspolitisk nationalistisk rörelse som i mycket är en spegelbild av den identitetspolitiska vänstern. Den tanketradition på vilken marknadsliberalismen vilar har varit påtagligt underrepresenterad i kulturdebatten.

De stora kulturdebatterna har under senare årtionden förts i huvudsak mellan modernister och postmodernister.

Företrädare för individualism, marknadsekonomi och rättssamhälle saknas i stor utsträckning i samtidens stora kulturdebatter. Tar inte marknadsliberalismens företrädare kulturdebatten på allvar och vågar stå upp mot identitetspolitik, kollektivism och social ingenjörskonst riskerar de att bli marginaliserade, liksom de idéer som bidragit till att skapa mänsklighetens friaste och mest framgångsrika samhällen hittills.

Den klassiska liberalismen är till sin natur utvecklingsoptimistisk. Den tror på människors skaparkraft och förmåga att förbättra sitt liv och sina förutsättningar. Denna utvecklingspotential vilar dock, från ett marknadsliberalt perspektiv, hos de enskilda individerna själva. Det är ett synsätt som skiljer sig diametralt från modernismens syn på samhället och politiken som ett projekt, med en utstakad färdriktning. Det finns inget mål, inget framtida skede då samhället är färdigt. Det går inte heller att med politiska medel lägga tillvaron till rätta utifrån utopiska föreställningar. Ett samhälle som får utvecklas organiskt, med Hayeks ord genom spontan ordning kommer att bli summan av de ingående individernas miljontals beslut.

Postmodernismens upplösning av värden och hierarkier på det moraliska, estetiska och kunskapsteoretiska området visade sig inte vara räddningen för marknadsekonomin utan tvärtom ett vapen i händerna på dess vedersakare.

Det är hög tid för marknadsliberaler att släppa den postmoderna snuttefilten och hitta tillbaka till sina moraliska och kulturella rötter.