Samhälle Krönika
Matprisdebatten har spårat ur
Matkedjorna beskylls för att sko sig på kunderna, när deras marginaler minskar. Samtidigt ignoreras statens roll i att fördyra matproduktionen helt. Fredrik Kopsch funderar över recepten i sin kokbok och frågar sig varför det inte är myndigheterna som bojkottas.
De senaste åren har priser debatterats flitigt. Först var det el- och bränslepriser, som kom att dominera riksdagsvalet 2022. Löften om prissänkningar kom från partier både till höger och vänster. Men de stegrande energipriserna har också spillt över på andra områden. Energiintensiva branscher har fått se sina kostnader öka. För att få täckning för ökade kostnader har livsmedelspriserna stigit. Och nu har debatten helt spårat ur. Livsmedelsbutikerna beskylls pressa upp priserna för att sko sig själva. De politiska förslagen, bland annat ökad statlig kontroll över ägandet och priskontroller, följer naturligt.
Men fokus har landat helt fel. Livsmedelsbutikernas marginaler har minskat, inte ökat, i takt med att priserna stiger. Det är naturligtvis enkelt att rikta in sig på exempelvis Axfoods utdelning till ägarna på 1,9 miljarder kronor. Det låter som väldigt mycket pengar, och visst kan väl priserna sänkas i stället. Att det skulle motsvara en sänkning med ungefär 33 kronor per månad för Axfoods dryga fem miljoner kunder kan man såklart välja att bortse från. Likaså kan man välja att bortse från att Axfood, utan att dela ut en del av vinsten till sina ägare, skulle behöva hitta andra sätt att finansiera sin verksamhet. Eller helt enkelt bara gå i konkurs. Hur färre matbutiker skulle hjälpa konsumenterna är dock oklart.
Livsmedelsbutikernas marginaler har minskat, inte ökat, i takt med att priserna stiger.
Att priserna stigit handlar alltså framför allt om att underliggande priser på insatsvaror, då främst energi, stigit till följd av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Just det finns inte mycket vi i Sverige kan göra åt. Men våra politiker bär också skuld i att priserna inte sjunker ytterligare. För det är den egentliga frågan som borde diskuteras. Hur kan vi säkerställa att de marknadskrafter som under de senaste 100 åren kraftigt pressat ner livsmedelspriserna fortsatt kan pressa ner livsmedelspriserna?
Vid mitten av 1800-talet var Sverige en jordbruksnation. Jordbruket sysselsatte de allra flesta. Många levde ett i princip självförsörjande liv. Den mat som producerades på gården konsumerades också på gården. Små överskott kunde bytas mot sådant som producerades på andra platser. Det var en liten värld. Vid sekelskiftet hade industrialiseringen börjat ta fart, men jordbruket sysselsatte fortfarande omkring halva Sveriges befolkning.
Effektiviseringar av jordbruket möjliggjorde i stora delar industrialiseringen och den starka urbanisering den innebar. Människor som bor i städer producerar både varor och tjänster, men väldigt sällan mat. För att fler ska kunna flytta till städer, och den tillverkningsindustri som finns där, är det nödvändigt att jordbruket effektiviseras, så att mer livsmedel kan produceras av färre personer.
Det är precis vad vi har sett de senaste 200 åren. I dag sysselsätter jordbruket omkring 1 procent av Sveriges befolkning. Marken som tas i anspråk för livsmedelsproduktion har minskat kraftigt sedan toppen i början av 1900-talet. Men vi producerar långt mycket mer livsmedel nu än då. Skörden av exempelvis höstvete har ökat från 1 500 till 7 000 kilo per hektar sedan slutet av 1800-talet. Antalet kor är i dag en ungefär en fjärdedel av vad de var för 100 år sedan, men köttproduktionen är ungefär dubbelt så stor.
Antalet kor är ungefär en fjärdedel av vad de var för 100 år sedan, men köttproduktionen är dubbelt så stor.
Jordbrukets effektivisering är ett tydligt exempel på hur marknadskrafter fungerar. Producenter söker ständigt efter nya sätt att producera samma sak med mindre resurser. Nya köttdjur, bekämpningsmedel och konstgödsel har inneburit att produktiviteten i jordbruket kunnat öka på ett dramatiskt sätt. Att vi i dag lägger allt mindre av vår disponibla inkomst på mat är en konsekvens av decennier av effektiviseringar och ökad handel.
Ökad internationell handel har ytterligare bidragit till att driva ner livsmedelspriserna. Fler frihandelsavtal underlättar import av allt möjligt, som kaffe, bananer, tomater och kött.
Men vi ska inte nöja oss här. Effektiviseringar kan och kommer att fortsätta. Det finns fortfarande hinder mot handel med andra länder, och ska vi tro på den nuvarande ledningen i Vita huset kommer sådana hinder att bli fler framöver.
Den drastiska minskningen av antalet sysselsatta i Sveriges livsmedelsproduktion beror till stor del på effektiviseringar. Men inte bara. På senare år har överdrivna regleringar blivit en vanlig orsak till att tidigare livsmedelsproducenter försvinner.
***
I maj släpper jag en kokbok på Timbro förlag tillsammans med Erik Johnsson. I Hembränt, råbiff och dans med Mört-Eva kommer du få följa med mig på en resa genom det livsmedelsproducerande Sverige. Du kommer få möta människorna bakom både maten och drycken. Du kommer att få se hur överdrivna regleringar både försvårar och fördyrar deras verksamheter.
I Grebbestad fiskade vi ostron. Ostronfisket har gynnats av att det japanska ostronet, som förökar sig snabbt, sedan några decennier intagit svenska vatten. Men för att få plocka och sälja dem måste man passera en lång lista av kontrollmyndigheter. Varje vecka ska livsmedelsprover lämnas in till Livsmedelsverket. Kostnaden blir några hundra tusen kronor varje år. Båten måste ges licens från myndighet, till en kostnad. För att få bygga nödvändiga lokaler i anslutning till bryggan krävs tillstånd från Länsstyrelsen. Allt, även små regleringar, driver på kostnaderna.
I Skärhamn trålade vi havskräftor. Myndigheterna kommer hela tiden med nya krav på fiskeredskapen. Ena dagen får en typ av trål användas, för att nästa dag förbjudas. Att hela tiden köpa nya fiskeredskap blir dyrt.
Varje vecka ska livsmedelsprover lämnas in till Livsmedelsverket. Kostnaden blir några hundra tusen kronor varje år.
I Åhus fiskade vi ål. Licenser för ålfiske delas inte längre ut. Fisket har helt förbjudits på västkusten, och de fåtal fiskare som finns kvar, framför allt på den skånska östkusten, blir allt färre och allt äldre.
I Värmland gjorde vi sylt. Regeringens lönegolv för arbetskraftsinvandrare har gjort att tillgången på bär blivit mindre, med resultatet att bärpriserna stigit kraftigt.
De kostnader som regleringarna tvingar på alla livsmedelsproducenter hamnar i slutändan på konsumenterna. Dels genom att de som producerar våra livsmedel i Sverige inte har något annat val än att ta ut ökade kostnader i ökade priser, dels för att ökade regleringar tvingar allt fler matproducenter att slå igen portarna. Med färre producenter blir priserna högre.
Och regleringarna blir fler, inte färre. EU-förbud mot bekämpningsmedel, som givit oss betydligt större skördar, kan bara resultera i att skördarna framöver blir mindre.
Så när Elisabeth Svantesson kallar upp livsmedelsbutikerna för att prata om priser, och innerligt hoppas att de nu inte kommer stiga mer, undrar jag om politiker alls förstår det egna ansvaret.
Om regeringen vill se lägre priser kan de helt enkelt stärka de drivkrafter som de senaste hundra åren givit oss just lägre priser. Vill de fortsätta lägga sten till börda med fler regleringar av svenska matproducenter får de däremot också vara ärliga med att de också till stor del bär ansvaret för de högre priserna.