Det är bara Polen och en bit av Östersjön som skiljer Sverige från Putins krig mot Ukraina. När vi susar fram genom Polen – på fyrfiliga, spikraka motorvägar som rustats upp med EU-medel – blir det tydligt att avståndet till flyglarmen och granatexplosionerna inte är lika mycket fysiskt som mentalt. Kyiv ligger i själva verket närmare Stockholm än vad både Bryssel och Paris gör.

– We’re used to war, säger vår kontaktperson Piotr på plats i Zamość, en stad i Polens sydöstra hörn med ungefär lika många invånare som Östersund. I vanliga fall jobbar Piotr som chef för kommunens idrottsförvaltning, men nu organiserar han flyktingmottagande i stället för träningar för ungdomslag i stadens idrottshallar. 

Hit till Zamość kommer ett par tusen flyktingar varje dag. De första dagarna efter att ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina kom de som hade pengar, planer och pass. De visste vart de skulle härnäst och hade ibland egna bilar att färdas i för att ta sig vidare, ibland till släktingar i exempelvis Tyskland. 

Hit till Zamość kommer ett par tusen flyktingar varje dag. Det börjar bli vardag.

Sen kom de som flydde Ukraina och som nu har börjat ansamlas i polska storstäder som Warszawa och Kraków, där det finns hundratusentals ukrainare och där borgmästare nu vädjar om hjälp. Många av dessa ukrainare bor i dag i gästrum hos vanliga polska familjer. För den här andra vågen av ukrainska flyktingar var Zamość en plats där de kanske stannade några dagar, men sedan lämnade bakom sig. 

Men när jag träffar Piotr söndagen den 13 mars, på krigets artonde dag, har den tredje gruppen ukrainska flyktingar börjat komma. De som varken har kontanter eller kontakter, och som inte vet vad de vill. Äldre kvinnor sitter håglöst på tältsängar i idrottshallen dit Piotr har tagit mig för att visa hur flyktingmottagandet går till i praktiken, allt medan några barn som inte kan vara äldre än fyra eller fem år springer runt och leker som barn gör. 

För Zamośćs del innebär det att man nu kanske måste börja hitta mer permanenta boendelösningar än idrottshallar och skolsalar. Det kommer inte att gå utan stöd från den polska regeringen, som hittills till stor del har lämnat kommuner och volontärer vind för våg. Kanske behövs också stöd från EU och internationella humanitära organisationer, som nu är mest koncentrerade på områdena precis vid den ukrainska gränsen.

– Säg till om du har några kritiska synpunkter på vårt mottagande, säger Piotr, och det verkar som att han verkligen menar det.

Men det är svårt att säga något annat än att kommunen tillsammans med bland andra polisen, det polska hemvärnet och en rad frivilliga gör det bästa av en omöjlig situation.

Vid ett tillfälle säger Piotr till mig att gå långsammare och inte stressa. En vecka tidigare höll han själv på att få ett sammanbrott, och insåg att han måste anpassa sig för att orka med flyktingmottagandet i Zamość under överskådlig framtid. För honom är det vardag nu.

***

En vecka tidigare ringde min telefon när jag satt på en lunchrestaurang i Gamla stan i Stockholm. Mitt lunchsällskap hade precis kommit och jag hade inte förväntat mig att min fästmö i andra änden skulle fråga om jag ville åka med till Polen, till en stad inte långt från den ukrainska gränsen. Särskilt inte med en grupp från Grästorp, grannorten till hennes hemkommun Vara i Skaraborg. 

Men på små orter kan saker hända snabbt. Företagare, föreningar och folkvalda har nära band och beslutsvägarna är korta. Så torsdagen den 10 mars, på dagen två veckor efter att Vladimir Putin beordrat en fullskalig rysk invasion av Ukraina, anordnades ett extrainsatt kommunfullmäktige i Grästorp om hur kommunen med knappt 6 000 invånare kunde hjälpa till med flyktingmottagande. 

Knappt två dygn efter telefonsamtalet satt vi i en av två bussar med åtta andra volontärer på väg ner till Polen.

En ideell förening bildades för att kunna samordna gåvor (både pengar och sådant som kläder och mat) och nästan 100 boendeplatser skakades fram i frivillighem. Knappt två dygn efter telefonsamtalet satt vi i en av två bussar från det lokala företaget Sparlunds med åtta andra volontärer på väg ner till Polen: två med vårdkompetens, en polsk- och delvis ryskspråkig kvinna som fick agera tolk, en person som jobbar med familjestöd och fyra busschaufförer.

Allt blev inte så ordnat som jag hade hoppats på, men det tog inte lång tid att inse att förhoppningarna om ordning aldrig skulle infrias. Redan innan vi anlände till Zamość hade jag och de andra på bussarna velat ha en lista på vilka personer som skulle följa med oss med fullständiga uppgifter. Helst skulle alla som följde med oss också ha pass.

Men det visade sig lättare sagt än gjort. För många ukrainska flyktingar är det inte alls ett självklart val att komma till Sverige – de flesta vill snarare till en större polsk stad eller möjligen till Tyskland. Många var oroliga över att bli fast någonstans i Europa och inte snabbt kunna komma tillbaka till Ukraina om kriget tog slut. 

För många ukrainska flyktingar är det inte alls ett självklart val att komma till Sverige.

Pass var det inte heller alla som hade med sig, eller ens hade till att börja med. (Och vi ska inte kasta sten i glashus: det hade inte alla i vår grupp heller.) Det krävdes därför telefonsamtal och mejl till Stena Line för att få dem att acceptera andra ukrainska ID-handlingar än pass på färjan från Gdynia till Karlskrona. Vi fick trycka på att vi skulle ta de ukrainare vi hämtade i Zamość direkt till Migrationsverket och att de i sin tur inte krävde pass för att registrera ukrainare, utan att andra ID-handlingar räckte. Några timmar innan vi kom fram till Zamość gav Stena Line med sig.

Efter några hektiska timmar i Zamość var vi till slut på väg tillbaka mot Sverige med 72 ukrainare – från Sumy, Kyiv och Charkiv, bland annat. 38 av dem var barn, de flesta mellan 7 och 14 år. Stämningen på bussen var mestadels lugn, och med Google Translate och en del handgester kunde vi göra oss förstådda trots språkförbistringar.

Detta är Anastasia – en av de 36 ukrainska barn vi tog med från Polen på de två bussarna till Sverige. Trots att hon varit på flykt i över en vecka var hon busig, glad och ville ha många kramar från både mig och @emanuelorten 💛 pic.twitter.com/0JuU5Cz7hk

— Louise Grabo (@louisegrabo) March 16, 2022

Det längsta vi kom från kriget var på färjan ute på Östersjön, under några fridfulla timmar då ingen hade internetuppkoppling. Plötsligt satt vi nästan alla tillsammans och spelade bingo, med en briljant fyrspråkig spelledare som ropade ut siffrorna på polska, engelska, svenska och ryska: ”Bertil tre! Boris tri!” Barnen tjoade och tjimmade, några vann kepsar och t-shirtar som pris och för en liten stund infann sig en känsla av att allt var normalt.

Ett par dagar efter att min fästmö och jag sagt hej då till den ukrainska gruppen vid Migrationsverket utanför Göteborg är vi tillbaka i Grästorp, där de nu har blivit placerade hos ett 20-tal familjer. Kvinnorna verkar för det mesta nöjda med familjerna de bor hos, och några vill laga borsjtj (en traditionell ukrainsk rödbetssoppa) med sina värdfamiljer. 

Det längsta vi kom från kriget var på färjan ute på Östersjön, under några fridfulla timmar då ingen hade internetuppkoppling.

Men för barnen – för vilka resan till Sverige var ett slags äventyr – har det som händer hemma i Ukraina börjat sjunka in nu när de kunnat stanna upp och reflektera. Även barnen följer nu nyheter från hemlandet i realtid på appar som Viber, och när vi ses utanför Grästorps konserthus går en liten pojke runt och talar i telefon med sin farmor och pappa som är kvar i Ukraina. Han har en bekymrad min.

I Grästorp har han det nästan så bra han kan få just nu. Men för honom kommer kriget inte att vara långt borta, varken fysiskt eller mentalt. 

Not: Bilden på den ukrainska flickan är tagen av flickans mor, som har samtyckt till spridning.

Omslagsfoto: Emanuel Örtengren