Medieklassens anemiska charm

En gång i tiden ansågs det fint att vara överviktig. Den som hade råd att äta sig tjock var bevisligen en person vars ekonomi och samhällsställning medgav dignande matbord flera gånger om dagen, och en befrielse från slitigt kroppsarbete. Detta var, naturligtvis, vid en tidpunkt då det stora folkflertalet arbetade hårt och åt lite. När samhället utvecklades och även den som ansågs fattig kunde räkna med att äta sig mätt skiftade polerna. Övervikt är fortfarande en klassindikator, men nu åt andra hållet. Fint folk tränar, äter mat gjord på färska råvaror och startar evighetsdiskussioner om socker i skolmat så fort det vankas föräldramöte. Rawfood är det nya genus. Obildat folk, däremot, fredagsmyser med chips, plockar hem takeaway efter lön och värmer kolhydratladdade helfabrikat medan ungarna inte gör sina läxor. Allt detta om man får tro Instagram och andra välrenommerade samtidsorakel.

Och om man får tro kultursidorna, på senare tid främst Expressens, är utlandsresor den nya från-status-till-white-trash-prylen. Skribenter som, är de noga med att förtälja, tidigare har rest mycket slår nu med darrande pennor fast att den tiden är förbi. Nu stannar de på marken, för klimatets skull. De har sin egen hashtag också, om någon händelsevis trodde något annat: #jagstannarpåmarken.

Nu är det inte på något vis fel att leva som man lär. Och valet att fira sin ledighet i Karlsholmsbruk i stället för Khao Lak är lika fritt som något annat. Dessutom är det i sak helt korrekt att mänsklighetens utsläpp är ett problem. Den dag vi kan driva våra motorer på annat vis (batterier, vätgas, fluxkondensator) kommer att vara en ljus dag. Det är andra saker i den här debatten som stör. Inslagen av publikt livsstilsprojekt, givetvis. Tendensen bland debattörer att beskriva sig själva snarare än samhällsfrågor slutade att vara intressant för rätt länge sedan nu.

Men viktigare är den påklistrade asketismen. Poängen för icke-flygarna tycks hela tiden vara vad de avstår ifrån, inte vad de gör i stället. En skribent skrev till och med en uppföljare till sin ursprungliga jag flyger inte-text, bara för att riktigt gnugga in hur plågsamt det egna beslutet är. Men varken Sverige eller våra grannländer saknar härliga resmål. Vi har de jämtländska fjällen, Höga kusten, Bohusläns, Göteborgs och Stockholms skärgårdar. I Norge finns Telemark, i Danmark Jyllands fantastiska nordkust där Skagerrak möter Kattegatt. Allt detta går relativt enkelt att nå med tåg, elbil och segelbåt – eller färja för den mindre puritanske.

Det tröttsamma, och olidligt kultursidesförutsebara, med flygdebatten är att det som breda folklager gör eller vill göra alltid är det som ska pekas ut.

Men poängen för icke-flygarna är som sagt inte detta, utan den grandiosa och offentliga uppoffringen. Det är för övrigt samma mönster som förgiftade den för några år sedan så heta debatten om köttfria måndagar. Även där var poängen att fina människor avstår från något. Som om en vegetarisk måltid inte har några egna meriter, annat än som kotlettlös späkelseakt. Men att äta en god och närande vegetarisk måltid är ett val, medan att äta ”köttfritt” är en pose. Och samma sak är det med flygfria semestrar.

Men vad är felet med det då? Poserar gör vi väl alla lite till mans. Jag funderade över den frågan härom veckan, när jag och familjen var iväg på en veckas solsemester. Det var första gången på några år, och vi hade noga sett till att inte boka in en massa kulturella och bildande utflykter som kunde inkräkta på tiden i hav och pool. Jag tänkte en del på flygdebatten medan vi var där, och jag har svårt att förlika mig med tanken på att alla njutande familjer på anläggningen skulle vara något slags banditer. Chartersvenskarna och deras nordiska, brittiska och tyska kollegor reser till solen av alla möjliga skäl. En del mår inte bra av vintermörkret. Andra kanske har eksem som lindras av sol och salta bad. Ytterligare några vill få lite extra tid för varandra av en eller annan anledning. Gemensamt för oss alla är att vi på något sätt söker lite avkoppling, gemenskap eller lindring. Inte ofta, men någon gång då och då.

Det tröttsamma, och olidligt kultursidesförutsebara, med flygdebatten är att det som breda folklager gör eller vill göra alltid är det som ska pekas ut. Vare sig det handlar om mat, tobak eller solresor. Det skrivs inga gråtmilda panegyriker mot konferenskulturen, mot alla meningslösa utflykter till någon anläggning där annars rimliga människor plötsligt sysselsätts med att rita sina visioner för arbetsplatsen på något blädderblock. Kulturtårarna sköljer inte över EU, vars parlament ambulerar mellan två länder till tonerna av miljarder i bortslösade pengar och onödigt resande. Inte heller över de tusentals politiker och tjänstemän som ständigt tycks sitta i sina privatflygplan på väg till något klimatmöte i Hoa-Gnoa. För när rätt folk gör rätt saker så är endast det bästa gott nog. Då duger inga videokonferenser. I stället levereras den moraliska notan, av sällsynt snorkiga kypare, till helt vanliga familjers då och då-resor till värmen. Svenskar reser inte till något, de reser från något. Icke-flygarna vill inte ge något, de vill ta något.

Kanske tar de snart det hela ett steg längre. Kanske kommer solbrännan gå samma väg som övervikten, från framgångstecken till karaktärsbrist. Kanske kommer de till och med avstå från solarier och brun-utan-sol, av rädsla för att misstas för resande. Kanske kommer de gömma sig i skuggorna, i jakt på medieklassens anemiska charm.

Men då föreslår jag att vi helt enkelt lämnar dem där, i skuggorna nere på marken.