Mediernas hetsjakt på friskolor

”Det var väl rätt OK”, sa hustrun och jag till varandra efter två timmars hearing om skolan i Agenda Special söndagen den 20 februari. Olika frågeområden hade avhandlats, forskare frågats ut, partiföreträdare hade fått tala till punkt och programledarna hade hållit samman det hela på ett opartiskt sätt.

Reaktionen hade förstås sin bakgrund i vad vi vant oss vid de senaste månaderna: en journalistik som gör sig till en del av Socialdemokraternas grovt populistiska valkampanj. Praktiskt taget varje dag på nyhetsplats i Expressen och Aftonbladet har det publicerats attacker på friskolor.

Jag kunde inte undgå att notera de forskare som inte fanns med i den stora skolsändningen.

Inför Agenda-sändningen valde SVT att inte redovisa var Sverige står internationellt i fråga om skolresultat, vilket hade varit naturligt. I stället publicerades på hemsidan en ”nyhet” i form av rörelseresultaten för större friskolegrupper. Problemet med ”vinst” skulle åter lyftas fram som huvudsaken. Tidningar som Expressen och Svenska Dagbladet svalde betet och gjorde vinsttabellen till huvudsaken från två timmars Agenda-sändning om den svenska skolan.

Redaktionen bakom Agenda är bättre än de flesta. Men jag kunde inte undgå att notera de forskare som inte fanns med i den stora skolsändningen. Där fanns inga experter på hjärna och lärande, som Torkel Klingberg och Martin Ingvar. Professorn bakom den mest kvalificerade studien av effekterna av skolval på segregation, sociologiprofessorn Peter Hedström i Linköping, var inte inbjuden. Inte heller sociologiprofessorerna Robert Erikson och Jan O. Jonsson, som genomfört den i särklass mest intressanta analysen av begreppet ”likvärdighet”. Inte heller var professor Anders Böhlmark, som visat att friskolor tenderar höja skolresultaten för alla elever i en kommun, inbjuden.

Kring den viktiga frågan om ledarskap i skolan och vad som skapar framgångsrika skolor kunde man ha bjudit in professorerna Maria Jarl från Göteborgs universitet eller Henrik Jordahl från Örebro universitet, som lett en stor SNS-studie om ”styrning och ledning i skolan”. För lärarrollens förändring historiskt och läroplanernas förändringar fanns professorerna Inger Enqvist och Hans Albin Larsson att tillgå, båda med en rad böcker i bagaget. Den främsta auktoriteten i forskning om effekter av betyg i skolan är Anna Sjögren, som genomförde den stora studien av långtidseffekter när betygen i stort sett togs bort i grundskolan för ett kvarts sekel sedan; hennes huvudresultat är att pojkar från studiesvaga hem påverkades negativt. Den internationella erfarenheten av olika system för ”kontrollerat skolval” har analyserats av Erik Lakomaa, forskare på Handelshögskolan.

Det kunde varit naturligt att granska även skolmyndigheterna, varvid professor Mats Alvesson i Lund hade varit given i panelen, särskilt som han alldeles nyligen tillsammans med Maria Strannegård publicerat en stor granskning av Skolinspektionens tillsynsarbete. Alvesson är Sveriges internationellt mest citerade samhällsforskare. Professor Magnus Henrekson med flera har i en uppmärksammad bok granskat hur kunskapssynen förändrats i skolan, och hur det påverkat den svenska skolan starkt negativt.

Jag förstår att alla dessa inte kunde vara med – men inte en enda av dem?

Orsaken är kanske inte politisk utsikt, utan snarare att man tenderar röra sig i vissa cirklar av pedagoger och ekonomer, trots att skolan ofta undersöks friast och mest kreativt av forskare med annan bakgrund, till exempel hjärnforskare och sociologer.

Allt kan göras upphetsat och stort om det bara stämmer med den kampanj som drivs från vänsterhåll. 

SVT är likväl bättre än medie-Sverige i övrigt. Där härjar en ensidig och oförtröttlig jakt på friskolor, där allt kan göras upphetsat och stort om det bara stämmer med den kampanj som drivs från vänsterhåll. Var kommer denna kollaps ifrån när utgångspunkten för journalistiken bör vara en strävan efter allsidighet och självständig prövning?

En given förklaring är politisk lutning hos journalistkåren. Vi vet att en överväldigande del av svenska journalister röstar på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och befinner sig långt vänsterut på den politiska skalan. I deras världsbild ligger att företagare har dåliga motiv och myndigheter goda intentioner. En kommunal skola anses därför ha ett moraliskt försteg framför en skola som drivs i aktiebolagsform, oavsett hur väl respektive skola hjälper barnen. 

Till bilden hör också svag redaktionell ledning. Den ger fritt spelrum för enskilda medarbetares personliga politiska värderingar. Den svaga ledningen hänger i sin tur samman med att chefredaktörer och ansvariga utgivare numera nästan är helt upptagna av annat än innehållet i tidningen. 

Ett exempel är Svenska Dagbladet, som i sin rapportering förutom på ledarsidan är starkt vinklad mot friskolor och företagande, och där kulturdelen under jul och nyår upplät dussintalet helsidor till utdrag ur kampanjböcker från några av de värsta friskolekritikerna. Detta kan knappast bygga på en publicistisk avsikt, från styrelse och ansvarig utgivare, för en tidning med en borgerlig läsekrets som exempelvis söker alternativ till DN:s kultursidor och som är intresserad av näringslivsfrågor.

Okunnighet måste också läggas till som en självständig faktor. Alla med erfarenhet från redaktioner vet att okunnigheten om ekonomi är stor hos allmänreportrar. Att som SVT summera fem års rörelseresultat för att få till en hög vinstsiffra, utan att samtidigt summera fem års kostnader, visar helt enkelt på låg kvalitet i journalistiken.

Rapporteringen gav dessutom intrycket att rörelseresultat är detsamma som utdelning. Skolministern verkade uppriktigt tro att de 1,3 miljarder kronor som angavs som samlat rörelseresultat för de fyra största friskoleföretagen det senaste året, på en omsättning om 20 miljarder kronor, innebar att ”miljarder delades ut”. Även hos politiker råder uppenbarligen okunnighet om företagande, resultaträkningar och bokslut.

Academedia, det största friskoleföretaget, angavs det senaste året ha 767 miljoner kronor i vinst efter finansnetto på en omsättning av drygt 13 miljarder kronor. 185 miljoner kronor delades ut, motsvarande 1,4 procent av omsättningen. 98,6 procent av intäkterna stannade alltså kvar i verksamheten. Investeringarna uppgick till 128 miljoner kronor, bolagsskatten till staten uppgick till 173 miljoner. Utdelningen innebar en låg ersättning till dem som investerat i Academedia, däribland en rad pensionsfonder.

Skolministern driver nu en populistisk kampanj på temat att varje överskott, varje finansiell marginal, är omoralisk och ska bort.

Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan (IES) hade ingen utdelning. 100 procent stannade i verksamheten eller betalades in till staten i form av bolagsskatt. Utan ett visst överskott för investeringar, expansion och finansiella marginaler skulle skolorna inte bli trygga för framtiden. IES har hyresåtaganden på cirka fyra miljarder kronor och en personalkostnad som närmar sig två miljarder kronor årligen. Med minsta kunskap om ansvarsfullt företagande förstår man att det är nödvändigt att skapa en finansiell marginal för framtiden.

Skolministern driver nu en populistisk kampanj på temat att varje överskott, varje finansiell marginal, är omoralisk och ska bort – samtidigt som kommunerna skapade ett finansiellt överskott på 40 miljarder kronor 2021 och Skolinspektionen kräver goda finansiella marginaler för att bevilja ansökningar om nya skoltillstånd.

Den socialdemokratiska regeringen driver en grovt osaklig kampanj inför valet. Men måste redaktionerna så okritiskt och okunnigt elda på den?

Det finns enligt min långa erfarenhet ytterligare en faktor som spelar in vad gäller rapporteringen kring friskolor, utöver journalisternas politiska lutning, den svaga redaktionella ledningen och den omfattande okunnigheten om företagande och företagsekonomi. Jag brukar beteckna den som problemet med de förskrivna berättelserna.

Författaren Anders Ehnmark definierade en gång begreppet ”nyhet” som någonting som en nyhetschef känner igen för att den har inträffat tidigare. Vad Ehnmark menade var att de som på en redaktion tolkar flödet av händelser och information tenderar att ha en uppsättning föreställningar om vad de ska känna igen som nyheter. De missar därför ofta de verkliga nyheterna som bryter mot förväntade mönster.

Under min tid som utgivare på Dagens Nyheter anordnade jag en rad seminarier om fenomenet i samarbete med handikappförbunden. Dessa reagerade starkt på vad de ansåg vara stereotyper kring deras medlemmar som beskrevs som ”drabbade”, ”utsatta” och ”svaga”.

Seminarierna gick ut på att göra DN:s redaktion mer medveten om schabloner i journalistiken. Ofta har en reporter redan bestämt sig för berättelsen innan han/hon går ut i verkligheten. Man söker illustrationer till en redan upprättad grundberättelse. Björn af Kleens stora reportage i DN kring Engelska Skolans grundare hade också denna karaktär; reportern visade inget som helst intresse för den verksamhet han besökte utan var bara ute efter att hitta anekdoter och bilder för en i grunden förhandskonstruerad berättelse om den arroganta ”miljardärskan”.

De förskrivna berättelserna är en svår försyndelse i journalistiken.

Den konträra frågan hade varit mycket intressantare att söka besvara för en reporter, påpekade Peter Kadhammar – nämligen vad det är som gör att så många familjer vill få plats i de skolor som af Kleen besökte. 

De förskrivna berättelserna är en svår försyndelse i journalistiken. De bidrar till att medierna följer vindarna och schablonerna i stället för att självständigt granska verkligheten. Nu har en vänsterkampanj lyckats sätta fokus på friskolorna och etablera den pejorativa termen ”marknadsskolan” som beteckning på föräldrars makt att välja skola. Alltså går redaktionerna i horder för att leta efter berättelser och ”nyheter” som stämmer med det temat. De letar bara i en riktning. Nästan ingen på redaktionerna orkar söka en en annan vinkling. Det är både osjälvständigt och oprofessionellt.

Samtidigt listar Skolinspektionen grundskolor som underpresterat grovt år efter år utan att huvudmannen ingripit; 26 av 28 skolor har en kommunal huvudman. Det leder varken till nyheter eller granskning. 

Institutionen för analytisk sociologi i Linköping, med en forskarmiljö i världsklass, visar i en studie att om man delar upp komponenterna i det som brukar buntas ihop som ”skolsegregation” så framgår det att det fria skolvalet minskar segregationen i fråga om etnisk bakgrund i svensk skola. Men inte heller detta leder till någon nyhet, eftersom resultatet inte stämmer med den etablerade bilden.

I en intervju om den hyllade boken I en annan klass (2022) (om två kommunala skolor i Malmö och Lund) säger författaren och journalisten Emma Leijnse att det som slog henne mest var att i den sämre skolan kunde det ta en halvtimme att ens förmå starta lektionen, på grund av stök. Ingen har hittills ställt frågan varför en stor stab av skolledning och lärare inte kan göra något åt ett sådant kaos, genom att upprätta bestämda rutiner som implementeras med kraft av en enig grupp vuxna. 

Skoldebattören ”Rektor Linnea” och ”Tankesmedjan Balans” har lyfts fram enormt i medierna med tesen att det pågår en våg av expansion från de stora ”friskolekoncernerna” som skapar problem för kommunala skolor. Det tar tio minuter att från Skolinspektionen få fram att antalet tillstånd för nya friskolor inom grundskolan i själva verket har minskat med 80 procent under de senaste fyra åren.

Hösten 2019 öppnades fem nya friskolor inom grundskolan, hösten 2020 elva. Detta i ett land med 290 kommuner och ett stort behov av nya skolor. Det totala antalet grundskolor i Sverige läsåret 2019/20 var 4 829, varav cirka 4 000 med kommuner som huvudmän. De nytillkomna friskolorna är med andra ord marginella. Men denna typ av faktakontroll lyser helt med sin frånvaro i mediebevakningen.

All bevakning och alla kritiska granskningar riktas idag mot friskolor som tar hand om 16 procent av eleverna i grundskolan och nästan ingen granskning sker av skolor där 84 procent av landets grundskoleelever går.

Detta är förstås ett journalistiskt haveri av stora mått. Och det blir värre av att det inte enbart är en underlåtenhet att ta skolfrågorna på allvar, utan också innebär att medierna inordnar sig i en skrupellös kampanj lanserad av det regerande maktpartiet, med syfte att hanka sig kvar vid makten efter valet i september.

Vill du ha fler fördjupningar om valfriheten i välfärden direkt till din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!