Mellan Wallström och Vänsterpartiet

Det mest intressanta med de 73 punkterna Socialdemokraterna och tre av deras stödpartier har enats om är vad som inte står där. Det är i de frågorna det är fritt fram för Socialdemokraterna att förhandla med det fjärde stödpartiet: Vänstern.

Utrikespolitiken kan vara det område som lyser allra starkast med sin frånvaro. Det är ett av de områden där Vänsterpartiet är som allra mest problematiskt, och samtidigt kanske det område där regeringen Löfven har varit allra sämst.

Utrikesminister Margot Wallström inledde sin karriär på posten med att göra Sverige till det första EU-land som erkänt Palestina som stat. Detta brott mot Sveriges tidigare balanserade Israel/Palestina-politik fick Liberalernas partiledare Jan Björklund att likna Wallström vid en elefant i en porslinsbutik.

Wallström passade även på att hösten 2014 lansera ”världens första feministiska utrikespolitik”. Våren 2015 påpekade hon sedan, trogen denna feminism, att Saudiarabiens offentliga piskstraff är ett medeltida otyg och att landet är en diktatur. Det är en helt korrekt beskrivning, men inget som just den person bär huvudansvaret för Sveriges relation till Saudiarabien – och därmed Sveriges möjligheter att påverka Saudiarabien – bör säga.

Saudiarabien kallade hem sin ambassadör, och 57 stater – nästan hela den muslimska världen – riktade kritik mot Wallström. På Saudiarabiens uppmaning stoppades Wallström även från att åka till Kairo och hålla tal för Arabförbundet, vars samtliga utrikesministrar fördömde hennes uttalanden.

Den frostiga relationen till Saudiarabien hindrade dock inte landet från att väljas in i FN:s kvinnokommission i en omröstning där Sverige deltog. Regeringen vägrade berätta för väljarna hur Sverige hade röstat.

Ett år efter Margot Wallströms saudiska klavertramp lyckades hon dessutom följa upp erkännandet av Palestina med att bli portad från Israel.

Ett år efter Margot Wallströms saudiska klavertramp lyckades hon dessutom följa upp erkännandet av Palestina med att bli portad från Israel, Mellanösterns enda demokrati. 2016 anklagade hon implicit Israel för utomrättsliga avrättningar genom att kräva ”grundliga och trovärdiga utredningar” av huruvida sådana hade ägt rum i samband med knivattacker mot israeler.

Och medan Sveriges försvarsminister har varit positivt inställd till Nato har Margot Wallström visat tecken på att driva en helt annan linje. 2018 skrev Sverige under FN:s avtal om ett globalt kärnvapenförbud, varpå Natos USA-ambassadör påpekade att kärnvapenförbud rimmar illa med Nato-samarbetet. Det bygger nämligen på att  demokratiska västländer, inte bara våldsamma diktaturer, bör ha kärnvapen i syfte att uppnå en internationell maktbalans. Wallström menade att detta påpekande var ”oacceptabelt” och ett hot mot Sverige.

Apropå mer allvarliga hot var det enligt uppgift Wallström som, när Frankrike och USA bett Sverige om hjälp efter terrorattentaten i Paris hösten 2015, såg till att Sverige inte skickade några Gripenplan att hjälpa till i kampen mot IS.

Vänsterpartiet är inte bara emot ett svenskt Nato-medlemskap, utan verkar för en upplösning av Nato.

Den gångna mandatperioden har Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans utformat sin utrikespolitik. Miljöpartiet har en historia av såväl tolerans mot islamism som antisemitism, två tendenser som exempelvis sammanstrålade i Mehmet Kaplans avgång. Hans kontakter med de turkiska extremisterna Grå Vargarna blev droppen som fick bägaren att rinna över, men redan innan dess hade han bland annat liknat IS-terrorister vid frivilliga soldater i finska vinterkriget. Åsa Romson, som å sin sida hade liknat situationen för flyktingar på Medelhavet vid Auschwitz, stod bakom Kaplan och menade att det var mediebilden som var problemet. I TV förklarade Miljöpartiets grundare Per Gahrton att en sionistisk konspiration låg bakom Kaplans avgång.

Frånvaron av utrikespolitik i dokumentet med de 73 punkterna pekar på att utrikespolitiken den kommande mandatperioden blir något som avgörs mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det vore överraskande om det tilläggsprotokoll till Januariöverenskommelsen som har upprättats mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt inte innehöll några utrikespolitiska eftergifter till Vänstern.

Vänsterpartiet har ett starkt engagemang för den propalestinska aktivistorganisationen Ship to Gaza, som har anklagats för kopplingar till antisemitism. Organisationens talesperson är vänsterpartisten Dror Feiler, och på Ship to Gazas hemsida fastslogs senast 2018 att ”Vänsterpartiets engagemang för Ship to Gaza är starkt”. Det är ett engagemang som V av allt att döma delar med Miljöpartiet – Mehmet Kaplan har själv åkt med Ship to Gaza och Gustav Fridolin har blivit utslängd ur Israel efter en protest mot ett barriärbygge.

I Vänsterpartiets partiprogram kan man bland annat läsa att ”vi lever i en rasistisk global världsordning” och att Vänsterpartiet inte bara är emot ett svenskt Nato-medlemskap, utan verkar för en upplösning av Nato.

Radikalt, men inte oväntat från ett parti som stod bakom Josef Stalins terror och Sovjetunionens anfallskrig mot våra grannländer, och tidigare var en underavdelning av Komintern.

Vänsterpartiets radikalism och Margot Wallströms diplomatiska förmågor vore en sällsynt dålig kombination.

Samtidigt som Vänsterpartiet ser ut att kunna få stort inflytande över utrikespolitiken de kommande fyra åren, sitter Margot Wallström av allt att döma säkert på sin post. Aftonbladet utnämner henne till en av de mest väntade ministrarna att stanna i regeringen, och även DN menar att hon troligen sitter kvar. Med ett sinne för diplomati som nästan överträffar självaste utrikesministern påpekar DN-journalisten att hon blivit ”utsatt för” åtskilliga stormar den gånga mandatperioden, utan att tappa statsministerns förtroende.

Vänsterpartiets radikalism och Margot Wallströms diplomatiska förmågor vore en sällsynt dålig kombination. Vänsterns historiska ovilja att ta ställning mot antiamerikanism och antisemitism, och dess blindhet inför vad diktaturer gör mot sina egna befolkningar, föranledde på 90-talet folkpartisten Per Ahlmark att skriva boken Vänstern och tyranniet. I slutet av boken skrev han:

Dragningen till totalitära idéer och stater kan vara öppen eller latent, utbredd eller begränsad till smågrupper. Men den finns alltid där, i bästa fall bara som en försmak eller en viskning. Känn er aldrig säkra på att svenska politiker och ”intellektuella” i fortsättningen trotsigt säger ifrån om förtryckare i andra länder.

Hans varning har inte förlorat sin relevans.