Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Den feministiska utrikespolitikens dubbelfel

Regeringens feministiska utrikespolitik har två problem: teorin och praktiken. Nyligen publicerades en handbok i feministisk utrikespolitik som illustrerar både de teoretiska problemen, och hur dåligt det fungerar att omsätta dem i praktiken.

Bild: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 4.0).

Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad den feministiska utrikespolitiken går ut på. Den gångna mandatperioden har projektets representanter både gjort frimodiga uttalanden om kvinnors rättigheter och tagit på sig slöja för att följa förtryckande lagar. Att hitta en gemensam nämnare är inte lätt.

Nyligen lanserade utrikesminister Margot Wallström en handbok i feministisk utrikespolitik, men den som hoppades att fenomenet nu skulle framträda i ett förklarande ljus hoppades förgäves. Vi får veta att Sveriges feministiska utrikespolitik har blivit ”ett signum för svensk dialog i en värld kantad av ojämställdhet”, och att det handlar om att uppnå en jämställd värld. Det är ingen separat kvinnofråga, utan något som gynnar alla.

Samtidigt står det också att läsa att den feministiska utrikespolitiken är en ambitionshöjning i förhållande till det jämställdhetsperspektiv som länge har karaktäriserat svensk utrikespolitik. Det antyder att feminism går utöver jämställdhet, något som i praktiken ofta är fallet när könsdiskriminering försvaras med feministiska slagord (se kvotering).

Att män och kvinnor är lika mycket värda och har samma rättigheter är underförstått i så många ideologier att tillägget feminist endera blir ett tomt ord, eller har en innebörd som går bortom enbart jämställdhet mellan könen. Den senare tolkningen speglas också i regeringens handbok, där en anonym svensk ambassad citeras: ”Att Sverige har gått från jämställdhet till feminism innebär definitivt något nytt.”

Det är det teoretiska problemet. Regeringen verkar inte ens veta själv om den menar att jämställdhet och feminism är samma sak eller två helt olika.

Det går inte att kombinera den nödvändiga pragmatiska utrikespolitiken med den önskade feministiska plakatpolitiken.

Det praktiska problemet är desto större. Konkreta exempel i handboken för feministisk utrikespolitik är som nålar i en höstack. Sidorna är fulla av luftiga formuleringar om ledarskap, budskap och perspektiv. Utrikesförvaltningen, får vi veta, ser nu noga till att reflektera över hur många kvinnliga respektive manliga konstnärer som finns representerade i arbetsplatsens utbud av konst.

Här och där glimtar dock ett par konkreta exempel fram. Regeringen har grundat ett kvinnligt medlingsnätverk för att öka den kvinnliga representationen i fredsprocesser, och en kampanj för att öka den kvinnliga representationen på Wikipedia. Den senare genomfördes av utrikesdepartementet på kvinnodagen i år: en ”världsomspännande aktion” i form av skrivarstugor på svenska ambassader, i syfte att åtgärda det stora samtidsproblemet att det finns över fyra gånger fler artiklar om män än om kvinnor på Wikipedia.

Den mest minnesvärda feministiska utrikespolitiken är dock fjärran från sådan plakatpolitik. Våren 2015 lyckades Wallström iscensätta en diplomatisk kris mellan Sverige och Saudiarabien genom att påpeka att Saudiarabien är en diktatur, att kvinnors rättigheter kränks, och att offentlig piskning är en medeltida bestraffning. Det hade hon förstås helt rätt i, men bra utrikespolitik var det knappast.

Ironiskt nog pekar allt mot att samma feministiska regering två år senare var med om att välja in Saudiarabien i FN:s kvinnokommission. Det är lika oacceptabelt för en feministisk regering att göra, som det är för en ansvarsfull regering att yttra sig alltför ärligt om andra länder.

Däri ligger det praktiska problemet med den feministiska utrikespolitiken: det går inte att kombinera den nödvändiga pragmatiska utrikespolitiken med den önskade feministiska plakatpolitiken. Undantaget är om man lyckas hitta en helt oväsentlig fråga och göra något som inte framkallar ens ett höjt ögonbryn från det internationella samfundets samlade diktaturvurmare. Som att arrangera skrivarstugor för att angripa påstådda patriarkala strukturer i cyberrymden.

Visserligen löper man en hög risk att se löjlig ut när man gör det, men man lyckas i alla fall förena teori, plakatpolitik och realpolitik. Man behöver bara göra teorin tillräckligt fluffig och realpolitiken tillräckligt avlägsen.

Saudiarabien nämns å sin sida bara en enda gång i regeringens handbok i feministisk utrikespolitik. Sverige har etablerat ett ledarskapsprogram för kvinnliga ledare och entreprenörer där.