Mer häxjakt än forskning

I årets första utgåva av tidskriften Respons presenterar professor Jenny Andersson Uppsala universitets forskningsprogram ”Nyliberalismen i Norden – Ett nytt historiskt fält” finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.

När jag läser artikeln slås jag av några tankar.

För det första tror jag att man för att förstå vad nyliberalism stått och står för måste beakta att Norden inte på något sätt är en enhet utan att det handlar om i grunden mycket olika länder, med olika historiska erfarenheter et cetera.

Forskningsprogrammet bortser från de problem som den svenska välfärdsstaten präglades av i synnerhet på 70- och 80-talen

För det andra tycks det som att forskningsprogrammet inte observerat en faktor som var viktig för det som hände i Sverige nämligen den lätthet med vilken svensk socialdemokrati, med undantag för vad jag skulle vilja beteckna som parentesen löntagarfonder, hanterat relationerna med näringslivet i allmänhet, men främst storföretagen.

För det tredje förefaller det som om forskningsprogrammet – så som det beskrivs – bortser från de olika problem som den svenska välfärdsstaten präglades av i synnerhet på 70- och 80-talen: bristande ekonomisk dynamik som skulle leda till svårigheter att finansiera den omfattande välfärdsstat som byggts upp samt det missnöje som fanns med det som åtminstone skämtsamt brukade kallas ”DDR-Sverige”. Den stora Maktutredningen, som 1990 presenterade slutrapporten Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44) är den viktiga utgångspunkt som inte nämns i Anderssons artikel.

I den fokuseras i stället på en viktig följd av den verklighetsbild som tecknades i Maktutredningen, nämligen Lindbeckkommissionen 1992 – 1993 som drog upp riktlinjerna för hanteringen av 90-talskrisen. Kanske finns här den felaktiga föreställningen att Lindbecks arbete inte skulle vunnit betydande gehör inom socialdemokratin. Se på Göran Perssons regeringsperiod!

En hypotes i Anderssons artikel är att de reformer som brukar sammanföras under etiketten nyliberalism idag ifrågasätts därför att ihåligheten i löftet om social rörlighet och frihet blivit tydligt vilket i sin tur utlöst sociala reaktioner.

Så är det knappast. Åtminstone inte i Sverige.

I den svenska debatten om ”nyliberalismen” har vänsterns fokus efterhand i växande utsträckning men gradvis fokuserat på ett speciellt område nämligen friskolorna. Av intresse för forskningsprojektet borde vara att här följa hur den frågan hanterats inom socialdemokratin. Den ideologiska besatthet som efterhand vuxit fram kan knappast kopplas till några sociala reaktioner utan ter sig i allt väsentligt som en politisk bedömning som har likheter med det politiska stämningsläge som på 70-talet drev fram Metalls, sedermera LO:s och till slut SAP:s löntagarfondsförslag.

I Anderssons artikel pekar hon på vikten att studera ”föreställningen om att marknaden på olika sätt kunde erbjuda en frihet på olika sätt kunde erbjuda en frihet eller en social rörlighet som var väsensskild från den som välfärdsstaten stod för”.

Men detta var ju ingen ogrundad föreställning utan – som Maktutredningen visade – en högst påtaglig realitet med allt från valutarestriktioner till välfärdsstatens monopolerbjudanden.

När jag på SAF på 80-talet kom i kontakt med de krafter som till exempel kom att ligga bakom friskolereformen handlade det ju om personer som såg stora möjligheter att erbjuda medborgarna tjänster som var kvalitativt överlägsna den monopolmodell de var inlåsta i.

Nu ter sig forskningsprogrammet mera som en politisk-ideologisk häxjakt utan fast grund

Det handlar inte, som Andersson tycks tro, om ”en symbolisk bild av marknaden” utan om realiteter både för de som skulle leverera tjänsterna och de som skulle ta emot dessa.

Jag vill betona vikten av att forskningsprojektet verkligen grundligt analyserar förändringsprocessen inom den vid denna tid i svensk politik ännu helt dominerande socialdemokratiska rörelsen. Varken för socialdemokratins tänkare eller för dess kritiker handlade det primärt om en frigörelse från ett ”historiskt socialdemokratiskt ok” som Andersson skriver. Inom socialdemokratin fanns starka krafter som med ”egenmakt” som valspråk stödde förändringstänkandet. Likaså finns inom svensk socialdemokrati en stark tradition av samarbete med ett dynamiskt näringsliv. Här finns en förklaring kring varför tankar på verksamheter i icke-vinstdrivande form aldrig tett sig intressanta. Där finns ingen ekonomisk dynamik, inga förutsättningar för företagsbyggande över landsgränsen.

Andersson skriver om en i praktiken icke-existerande förfluten tid med jämn fördelning mellan vinstdrivande och icke-vinstdrivande aktörer i välfärden. Här döljer sig säkert den inte ovanliga bristen på förståelse för vad vinst är – även så kallat icke-vinstdrivande företag måste för sin överlevnad skapa ett överskott.

Andersson återkommer avslutningsvis till att utvecklingen från 70-talet och framåt sannolikt hade ”ett slags politisk och folklig legitimitet” men att när många av dessa marknadsprocessers effekter i dag framstår som allt tydligare kan de ”väcka bestörtning”.

Var finns egentligen denna bestörtning? Det är frågan som Anderssons artikel inte närmar sig utan detta är en underförstådd självklarhet.

Samtidens oro och olust tål säkert diskuteras och det finns problem som behöver hanteras, men tron att ”nyliberalismen” framkallat någon sådan självklar, lätt studerad problematik förtjänar att underbyggas.

Nu ter sig forskningsprogrammet mera som en politisk-ideologisk häxjakt utan fast grund.