#Metoo i eftertankens kranka blekhet
ETT PUBLICISTISKT HAVERI. Kvällspressens hyckleri i samband med höstens #metoo-kampanj ledde till oräkneliga förstörda karriärer och åtminstone ett självmord. Detta trots att ingen dömts för något av det som de anklagades för av nätmobben och hängdes ut för i media. Nu kommer vidräkningen, då tio av publiceringarna fälls i pressens opinionsnämnd.
Många var de som drabbades av berusningen under den gångna höstens #metoo-upprop. I somliga fall var det massans berusning, känslan av att vara en del av en grupp, en rörelse som åstadkom förändring. I andra fall tycktes det snarare röra sig om maktens berusning, sprungen ur känslan att plötsligt ha fått ett nytt maktmedel i händerna, och en obetvinglig längtan efter att bruka det. Missbruket av denna makt ledde till att arbetsgivare valde att avskeda och ta avstånd från anställda på blotta anklagelser, av rädsla för att själva drabbas av folkdomstolens vrede.
Under ruset var det många principer som kastades över ända, till exempel rättsstatens grundläggande princip om att en misstänkt är att betrakta som oskyldig intill dess att motsatsen har bevisats. Många var de som fick sina karriärer och privatliv förstörda av mobben, som på samma gång agerade åklagare, domare och bödel. Kuriöst nog utgjordes denna mobb inte sällan av samma individer som i åratal hållit de aktuella profilerna om ryggen och i förekommande fall sett mellan fingrarna med om inte brottsligt så åtminstone klandervärt beteende.
För tidningarnas del åsidosattes även de pressetiska regler som branschen själv åtagit sig att följa. Eftersom #metoo-initiativet uppfattades som i grunden vällovligt tycktes inte behovet av att ifrågasätta dess uttryck eller begrunda dess konsekvenser för de anklagade särskilt angeläget hos de agendasättande redaktionerna. Resultatet blev en rad märkliga och motstridiga publicistiska beslut, särskilt avseende namnpubliceringar, som allt eftersom kampanjen rullade på blev allt svårare för de ansvariga redaktörerna att försvara.
Ingen av de fyra personer som fällningarna berör hade vid tidpunkten för publiceringarna fällts i domstol eller ens blivit åtalad, misstänkt för sexualbrott.
De flesta av publiceringarna som nu fällts i Pressens Opinionsnämnd fälldes på grund av bristande faktaunderlag och för att de händelser som publiceringarna avsåg låg för långt tillbaka i tiden. Även flera namnpubliceringar kritiseras med anledning av att underlaget varit för svagt i förhållande till den skada som publiceringarna orsakat för de anklagade. Ingen av de fyra personer som fällningarna berör hade vid tidpunkten för publiceringarna fällts i domstol eller ens blivit åtalad, misstänkt för sexualbrott. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson kommenterar fällningarna på DN Debatt:
”Att enskilda personer på sociala medier tvärsäkert publicerar komprometterande uppgifter kan aldrig vara grund för publicering i en tidning, som värnar journalistisk kvalitet. Och även om de komprometterande uppgifterna i någon mån kan beläggas, till exempel genom anonyma vittnen, måste varje utgivare ha den publicistiska styrkan att avstå från en namnpublicering om den riskerar att skada en enskild person på ett oförsvarligt sätt. Oavsett vad mobben kräver.”
Mediernas hantering av #metookampanjen var ett haveri. Sämst ut kom Expressen, som står för hela fyra av de tio fällningarna, men betydligt fler redaktioner har anledning att idka självkritik när mobbens maktberusning börjat ebba ut. För kvällstidningarnas del innebar hanteringen av #metoo-kampanjen sannolikt en allvarlig knäck för trovärdigheten. Inte minst turerna kring namnpubliceringen av Aftonbladetkolumnisten fick många att höja på ögonbrynen. Först avstod man från namnpublicering, vilket framstod som märkligt då andra hängts ut på betydligt svagare grunder, sedan ändrade sig bland annat Expressen och drev rakt motsatt linje.
Men #metoo var inte bara ett publicistiskt haveri utan också ett moraliskt sådant. Samma arbetsgivare som avskedade och markerade till höger och vänster för att själva slippa att drabbas av mobben hade i förekommande fall känt till anklagelserna i åratal och ignorerat dem eller rentav försvarat personerna i fråga. Trovärdigheten hos den som ena dagen håller en anklagad person om ryggen för att i nästa kasta vederbörande till vargarna, utan rättegång eller möjlighet att försvara sig, får sägas vara låg.
Trovärdigheten hos den som ena dagen håller en anklagad person om ryggen för att i nästa kasta vederbörande till vargarna, utan rättegång eller möjlighet att försvara sig, får sägas vara låg.
Mest hycklande var i detta avseende Aftonbladet som gjorde sig av med flera profilerade skribenter, trots att mycket av det som de anklagades för varit känt av tidningens chefer i åratal och inte renderat någon påföljd alls tidigare. För en utomstående tycks det uppenbart att tidningen sett mellan fingrarna med svinaktigt beteende hos några av sina mest upplyfta skribenter, men sedan släppt dem när vinden vänt och cheferna börjat frukta för sitt eget skinn.
Även efterspelet har hanterats särskilt illa från Aftonbladets sida. Som när tidningens kulturchef Åsa Linderborg rasade och kallade drevet mot den numera ökände Aftonbladetkolumnisten för ”det största övergreppet i svensk presshistoria” samtidigt som hon själv personligen varit pådrivande i det drev som ledde förre chefen för Kulturhuset och Stadsteatern Benny Fredriksson till självmord.
Kvällspressen har mycket att ta itu med om den vill bli tagen på allvar framöver, såväl avseende sitt förhållande till de pressetiska reglerna, som till grundläggande anständighet.