Miljonregn över bluffredaktörer
VÄLFÄRDENS GULDGRÄVARE DEL 3. Svenska Akademien får flera miljoner per år av Bolagsverket för en tidning som upphörde existera 2009. Presstödsentreprenören Johan Ehrenberg har tjänat enorma summor på ett kryphål i regelverket. Tidningsvärlden är ännu en bransch där somliga tjänar stora pengar på att utnyttja systemet för egen vinning.
En enkel princip när staten delar ut presstöd är att stödet inte ska ges till tidningar som bara kommer ut för att få presstöd. En annan princip, som borde vara ännu viktigare, är att den tidning som får stöd ska finnas på riktigt. När jag började granska statens stöd till tidningar insåg jag att dessa principer inte alltid har följts. Jag hittade flera tidningar som uppenbart gavs ut enbart för att lyfta presstöd och lades ner i det ögonblick de blev av med det.
Jag hittade också Svenska Akademiens tidning, som trots att den i tysthet lades ned 7 januari 2009 sedan dess har fått minst 126 miljoner kronor av staten och fortsätter få pengar.
Pengarna kommer från Bolagsverket, som betalar Svenska Akademien för att få disponera utgivningsrätten för Post och Inrikes Tidningar. Namnet på denna tidning, som var en av världens äldsta, används numera uteslutande som ett varumärke för webbplatsen där svenska företag måste utfärda kungörelser vid exempelvis konkurs eller försäljning. Bolagen som tvingas annonsera där betalar en avgift till Bolagsverket, som publicerar kungörelsen. Svenska Akademien får det mesta av pengarna.
SVT i Sundsvall berättade nyligen att Akademien sedan 2007 har fått 179 miljoner kronor av Bolagsverket, och att stödet alltjämt betalas ut. Vad SVT inte berättade var att tidningen inte har existerat på nästan tio år. Den dödförklarades formellt redan 7 januari 2009. Under största möjliga tystnad gick Post och Inrikes Tidningar i graven efter 364 år. Det tycks inte heller Bolagsverket känna till; på deras hemsida presenteras den som ”världens äldsta, fortfarande utkommande tidning”.
Avgifter blir kulturbidrag
Låt oss ta det från början. Inte från 1645, då tidningen startades av Axel Oxenstierna eller från 1791, då Gustav III lät Svenska Akademien överta utgivningen, men från 2006, när Bosse Ringholm, då vice statsminister, överlämnade propositionen som innehöll förslaget om att sluta trycka ”Postgumman” (som Post och Inrikes Tidningar brukade kallas). I stället skulle innehållet göras tillgängligt för de 76 procent av svenskarna som hade tillgång till internet.
Tidigare finansierades Postgumman som andra tidningar, genom annons- och prenumerationsintäkter. Finansieringenske genom att de företag som enligt lag tvingades annonsera i tidningen genom en annan lag tvingades betala en annonsavgift till Bolagsverket. För att säkra finansieringen av Svenska Akademiens Ordbok hade Bolagsverket redan året innan skrivit ett avtal med Akademien som innebar att Akademien under elva år skulle få ersättning för att Bolagsverket skulle kunna använda Post och Inrikes utgivningsbevis för att ge ut onlineversionen av tidningen. Akademien skulle även framgent äga tidningen och utse ansvarig utgivare. Nu återstod bara grönt ljus från Riksdagen.
Beloppet fastställdes senare till 14 miljoner kronor per år. Ersättningen betalas fortfarande ut, trots att de elva åren har gått.
Den enda remissinstanser som reserverade sig var Patent- och registreringsverket (PRV) och det företag som dittills hade givit ut tidningen på uppdrag av Svenska Akademien, vars enda inblandning sedan många år var att ständige sekreteraren var ansvarig utgivare. Reservanterna ansåg att eftersom en stor del av avgiften inte användes för att finansiera Bolagsverkets publicering av kungörelser, utan hamnade hos Svenska Akademien, så var det i själva verket en skatt. Det är en viktig skillnad. Avgifters storlek kan regeringen fatta beslut om; skatter måste behandlas av riksdagen.
Regeringen hävdade att betalningen till Akademien kunde anses vara en kostnad för att ge ut tidningen och Lagrådet gav med sig. Så svenska företags obligatoriska kungörelseavgifter till staten förvandlades till kulturbidrag år en institution som enligt egen utsago är självförsörjande och inte behöver några pengar. Lustigt nog skriver regeringen i propositionen att avtalet med Akademien ger ”stärkt ekonomiskt oberoende för Svenska Akademien”. Att bli beroende av ett avtal med Bolagsverket som godkänts av regeringen var tydligen en form av oberoende.
Samma år som avtalet skrevs publicerade DN en artikel som handlade om detta oberoende. Så här sade Akademiledamoten Peter Englund till DN:
– Poängen är att Svenska Akademien inte tar en krona av skattemedlen, den är helt självförsörjande och helt självständig och gör som den vill. Det är en av Sveriges få återstående riktigt anarkistiska sammanslutningar. Vi står utanför staten.
Han raljerade om att inte bara ”marknadskramarna” utan även ”statskramarna” provocerades av detta:
– För dem är det kolossalt provocerande att det finns en kulturinstitution som har inflytande, som är just självständig och där staten inte kan gripa in.
Kanske var han inte informerad om att Akademien och statliga Bolagsverket nyligen hade tecknat ett avtal som innebar att svenska företag, eller kanske ”marknadskramare” varje år via Bolagsverket betalade 14 miljoner kronor skattefritt till den ”anarkistiska sammanslutningen”. Det förtjänar att tilläggas att Svenska Akademien dessutom har flera skatteundantag, som bland annat innebär att de slipper skatta för inkomster från försäljningar och reavinster. Den är med andra ord i högsta grad beroende av staten.
Den imaginära tidningen
När Bolagsverket övertog utgivningen 1 januari 2007 var det fortfarande en tidning, med utgivningsbevis, ansvarig utgivare (Horace Engdahl) och en utskrivbar pdf-version. Medierna uppmärksammade givetvis händelsen, eftersom världens äldsta tidning slutade tryckas, men levde vidare på webben.
Den utskrivningsbara pdf-versionen lades ned vid utgången av 2014. Sedan dess är Post och Inrikes Tidningar enbart en kungörelsetjänst på internet.
Hur är det då med vad Bolagsverket kallar ”världens äldsta, fortfarande utkommande tidning”? Här måste jag bli lite petig; det är ändå Tryckfrihetsförordningen det handlar om. Den säger att varje tidning som ges ut i Sverige måste ha ett utgivningsbevis och en ansvarig utgivare. Annars är det inte en tidning. Det kanske en frimärksklubb i Tomelilla kan strunta i. Men Bolagsverket och Svenska Akademien kan inte strunta i det.
Jag kontaktade PRV, som hanterar utgivningsbevis för alla tidningar och tidskrifter som ges ut i Sverige. Det visade sig att utgivningsbeviset återkallades 7 januari 2009, eftersom Svenska Akademien inte hade begärt att få det förnyat, trots att två påminnelser skickats ut och trots flera telefonsamtal mellan PRV, Bolagsverket och Akademien. Riktigt vad som hände är svårt att reda ut så här långt senare (inga av de ansvariga på PRV är kvar), men av PRV:s korta minnesanteckningar i ärendet framgår följande:
Till att börja med uppstod tydligen ett missförstånd som gjorde att PRV trodde att Bolagsverket ska utse ansvarig utgivare, eftersom verket hade registrerats som ägare av tidningen. Akademiens jurister protesterade och 14 mars 2008 ändrades ägaruppgiften, så att det framgick att Svenska Akademien äger tidningen. Samma dag skickade PRV ett nytt påminnelsebrev om att de måste få in en ansökan om att förnya utgivningsbeviset.
Ingen ansökan kom in, och 7 januari 2009 slutade utgivningsbeviset gälla. Det innebär också att Horace Engdahl slutade vara ansvarig utgivare. Därmed finns det inte längre en tidning med titeln Post och Inrikes Tidningar. När tiden för överklaganden och eventuella omprövningar gick ut två år senare ändrades status för Post och Inrikes Tidningar till ”avfört”.
För säkerhets skull kontaktade jag Myndigheten för Press, Radio och TV, som hanterar utgivningsbevis och tillstånd för sådant som publiceras på internet. Inget där heller. Post och Inrikes Tidningar finns inte längre. Den har upphört att existera.
Jag kan inte låta bli att undra om det dracks gravöl i Den Gyldene Fredens festvåning efter Svenska Akademiens torsdagssammanträde 8 januari 2009.
Post och Inrikes Tidningar finns kvar som en logotyp och ett felaktigt påstående på Bolagsverkets hemsida. Och i en text på Wikipedia, där det fortfarande står att Horace Engdahl är ansvarig utgivare. Det visar om inte annat att man ska akta sig för att lita för mycket på Wikipedia.
Presstödet
Även riktiga tidningar får stöd, via mer reguljära kanaler som vi medborgare har insyn i. Det svenska presstödssystemet, som fortfarande bara (med ett par undantag) delas ut till tryckta tidningar, har varit i hetluften på sistone. I februari kom alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna överens om att med små justeringar behålla det nuvarande systemet. Trots internets utbredning prenumererar 50 procent av de svenska hushållen på en papperstidning – bara 4 procent betalar enbart för den digitala varianten. Presstödssystemet bidrar till bevarandet av denna alltmer obsoleta användning av skogsråvara, trycksvärta och diesel, trots att undersökningen ”Svenskarna och Internet” visar att 81 procent av oss läser tidningar på internet.
Presstödet har alltid varit något av en helig ko för kultur- och mediepolitikerna. Slagordet är mångfald och målet är att motverka lokala tidningsmonopol. Eftersom detta omöjligt låter sig göras enbart med marknadskrafternas hjälp (den största tidningen tar alltid det mesta av annonsintäkterna) har staten i många år sett sig nödgad att skjuta till medel för att hålla liv i de lokala andratidningarna. Från början gick det mesta av presstödet till de socialdemokratiska A-presstidningarna och till Svenska Dagbladet, Stockholms ständiga andratidning.
Dessutom har presstöd under flera år har delats ut till ett antal tidningar vars huvudsakliga affärsidé är att dra in presstöd. Hur går det till? Svaret är enkelt: om det finns kryphål så kommer förr eller senare någon att krypa igenom det.
Ehrenberg genom kryphålet
För att få presstöd måste man ha en abonnerad upplaga på minst 1 500 exemplar. Abonnemangspriset får inte vara uppenbart lägre än vad som i allmänhet tillämpas av tidningar i motsvarande kategori. Den viktigaste regeln är att presstödet inte får överstiga 40 procent av de rörelsekostnader som är förknippade med utgivningen av tidningen.
Här kommer kryphålet: lågfrekventa dagstidningar, som kommer ut en eller två gånger per vecka, är undantagna från 40-procentsregeln. De kan således låta presstödet betala varenda krona det kostar att ge ut tidningen.
Detta förstod Johan Ehrenberg, journalist och presstödsentreprenör, när han 2008 tog sig genom kryphålet. Om han kunde få 1 500 prenumeranter till en lokaltidning som kom ut en gång i veckan och trycka en spaltkilometer text per år så kunde han plocka ut minst 2 miljoner kronor i presstöd. Går det att göra affär på det? Absolut!
Lokala editioner av Ehrenbergs tidning ETC poppade upp, 2017 fanns det 10 stycken. Samtidigt fanns dagstidningen Dagens ETC och dess lördagsedition ETC, som givetvis också fick presstöd. Innehållet producerades så billigt det var möjligt, mest av frilansare. En krönika gav ett arvode på femhundra kronor, uppger en tidigare frilansare som jag har pratat med.
Men hur kom ETC upp i en upplaga på 1 500 exemplar? Fanns det verkligen så många som ville betala prenumerationen på en liten vänstertidning på orter som Umeå, Örebro och Uppsala?
Intresset saknades. I stället bildade ETC ”stödföreningar”, som lånade pengar och köpte ”stödprenumerationer”, som gavs bort. När upplagan på 1 500 ex var uppnådd kunde man kvittera ut pengarna, återbetala lånen och börja producera tidningen.
Miljonregnet över ETC
Här är alla ETC-tidningar på Presstödsnämndens lista över beviljade stöd 2017:
Dagens ETC 15 644 000 kronor, ETC (lördagar) 5 523 000 kronor, ETC Jönköping 2 155 083 kronor, ETC Bergslagen 2 322 128 kronor, ETC Göteborg 3 056 000 kronor, ETC Malmö 3 056 000 kronor, ETC Norrköping 3 056 000 kronor, ETC Stockholm 3 408 000 kronor, ETC Sundsvall 2 351 000 kronor, ETC Uppsala 2 843 419 kronor, ETC Örebro 3 408 000 kronor, ETC Umeå 1 763 000 kronor, och Fria Tidningen (som ägs av ETC), 2,2 miljoner kronor. Totat drygt 50 miljoner kronor.
Detta tricksande gick inte obemärkt förbi. Kritiken mot kryphålet växte och förra året gjorde Presstödsnämnden en hårdare bedömning. Plötsligt hade ingen av ETC:s lokaltidningar längre tillräcklig betald upplaga för att få presstöd. Följden blev att alla lokaltidningar omedelbart lades ner. För 2018 ligger presstödet till de tre kvarvarande tidningarna på 16,5 miljoner kronor, en minskning med cirka 34 miljoner kronor.
Men det innebär inte att presstödstricksandet har gått i graven. I årets lista över presstöd dyker det upp en ny tidning. Den heter Syre och har i stort sett samma rödgröna inriktning som ETC. Den finns i två editioner – Syre och Syre Göteborg. De får förstås varsitt presstöd, det ena på 4,85 miljoner kronor och det andra på 2,35 miljoner kronor. Syre startades 2014 av Lennart Fernström, en gång pionjär i Miljöpartiet. Fernström, som är en stark förespråkare av medborgarlön, var tidigare VD för Fria Tidningar, som också kom ut i lokala ”presstödsversioner”. Den enda kvarvarande titeln, Fria Tidningen, ägs numera av Johan Ehrenbergs ETC.
Vi får se hur länge Fernström klarar att hålla upplagan ovanför ribban. Annars finns Syre att läsa online, utan att ett enda träd behöver fällas.
Presstödssystemet kanske skapar mångfald i media. Men att, som Ehrenberg och Fernström, utnyttja det för att trycka och distribuera lokaltidningar som nästan ingen vill ha, kan inte vara avsikten med stödet. Och med tanke på att upplagorna för tryckt press i Europa har minskat med drygt 20 procent på fem år så är det oundvikligt att systemet måste förändras. Gissningsvis tillsätts snart ytterligare en utredning som ska se över det.
Trots att exemplen är så disparata – ett handlar om ersättning från Bolagsverket till Svenska Akademien, det andra om bidragsentreprenörer som lever på statligt presstöd – så finns det likheter. Båda kallar sig oberoende, trots att den ena lever på statens tvångsförsäljning av annonser för publicering i en sedan länge nedlagd tidning och den andra på det presstöd som den har i syfte att få från staten.
Penningflödet till ETC stoppades vid årsskiftet. Frågan är vad som händer med Akademien när dess nuvarande avtal med Bolagsverket löper ut 2019.
Uppdatering: Redan 19 april, samma dag som artikeln publicerades, ändrades texten på Wikipedia. Nu står det helt korrekt att tidningen upphörde 2009, med källhänvisning till den här artikeln. Bolagsverket har ännu inte agerat, utan hävdar fortfarande att Post- och Inrikes Tidningar är ”världens äldsta, fortfarande utkommande tidning”.