Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Hanna Wagenius: Missbrukare är också människor

Missbruk är en sjukdom som kan förstöra livet inte bara för den som drabbas av det, utan även för människor runt omkring. Ändå har Sverige valt en narkotikapolitik som förvärrar läget. Det är dags att sluta se missbrukare som smutsiga och smittsamma, och börja se människan i stället.

Sverige har sedan den svenska narkotikapolitikens fader Nils Bejerots tid haft en av världens mest repressiva narkotikalagstiftningar. Allt eget bruk är kriminaliserat. Stigmatiseringen gör att många inte ens vågar vända sig till sjukvården, och gör man ändå det är det svårt att få tillträde till ett behandlingsprogram. Den som ändå lyckas få vård för sitt missbruk, riskerar att kastas ur behandlingen om den inte lyckas hålla sig helt opåverkad – och även den som klarar det, kan hamna i limbo när kommuner och landsting inte är eniga om vem som ska vara huvudman för vården om det, vilket oftast är fallet, också finns exempelvis psykisk sjukdom hos patienten.

Höga priser på den svarta marknaden gör att allt för många vänder sig till kriminalitet för att finansiera missbruket, och kontakten med den organiserade brottsligheten kommer man inte undan. Den som är så illa däran att den blir tvångsintagen, kan hamna på institutioner där det finns mer knark innanför murarna än utanför. Missbrukares liv slås i spillror, och kring dem står inte sällan familj och vänner som känner vanmakt och sorg.

Situationen är kort sagt bedrövlig. Sverige ligger i topp gentemot andra EU-länder när det kommer till narkotikadödlighet – fler dör av sitt missbruk här än nästan någon annanstans. Vi har 88 döda per miljoner invånare och år, vilket endast överträffas av Estland med 132 fall. Norge kommer på en föga smickrande tredjeplats med 81 döda per miljoner innevånare och år, enligt Europeisk Narkotikarapport 2018. Under 2012 dog till och med en riksdagsledamot. Inte ens en person i en sådan privilegierad situationen kom undan effekterna av svensk narkotikapolitik.

Sverige måste lära av andra länder och börja betrakta missbruk som en sjukdom som ska behandlas på bästa möjliga sätt.

Under de 30 år som eget bruk av narkotika har varit kriminaliserat har det inte gjorts någon faktisk utvärdering av lagens konsekvenser för samhället. Somliga saker är dock enkla att räkna ut, som att kriminaliseringen är en onödig belastning på rättsväsendet. Polisen lägger enorma resurser på att jaga dem som är beroende av olika substanser – resurser som hade kunnat riktas mot mer välbehövliga mål. Åklagare och domstolar tyngs av bötesbrott utan något egentligt brottsoffer där den skyldige har små eller inga möjligheter att över huvud taget betala sina böter. Enskilda får ett belastningsregister som gör det svårt att hitta ett hederligt arbete och drivs mot ohederliga försörjningsmetoder. Hela samhället förlorar, även om man ignorerar det lidande som den dåligt fungerande missbruksvården orsakar.

I vårt grannland Norge har man bestämt sig för att det är nog och sjösatt en reform för att avkriminalisera eget bruk och i stället erbjuda vård. Här i Sverige går det långsammare, men SKL har nyligen krävt att lagen ska utvärderas, och socialutskottet i riksdagen har äntligen enats om att lagen ska ändras så att det blir en enda huvudman som ansvarar för vården även när fler sjukdomar än bara beroende finns hos en patient.

Det är bra steg på vägen, men långt ifrån tillräckligt. Sverige måste lära av andra länder och börja betrakta missbruk som en sjukdom som ska behandlas på bästa möjliga sätt. Då kan vi inte fortsätta att dra undan hjälpen vid återfall. Föreställ er att den metoden användes mot andra sjukdomar – självklart får du cellgiftsbehandling för din tumör, men kommer cancern tillbaka är det slut med det. Vi skulle aldrig acceptera det, så varför går det bra när det handlar om missbrukare?

Det finns alltså ett sätt att både minska lidandet för sjuka och deras anhöriga, samtidigt som man frigör resurser inom rättsväsendet från offerlösa brott till att bekämpa kriminalitet som faktiskt drabbar någon. Varför gör då inte svenska politiker något åt detta? Det kan väl inte vara så att de alla är rädda för att kallas drogliberaler?